2013 : Sven Rånlund

2013 : Sven Rånlund

2013 : Sven Rånlund

Publicerad: tors, 2013-12-19 03:26

Om någon hävdar att det är musikåret 2013 som vi lämnar bakom oss, då skulle jag få svårt att bevisa det. Är det bara min skivsamling som slutat växa likt årsringar? Förr köpte jag nytt i drivor; nu trålar jag efter återutgivningar, samlingar, illustra boxar, halvsekelförsenade releaser. Jag har svårt att längre sortera samtiden genom konvoluten när alla arkivfynden tränger på.

Som Daphne Oram, denna elektronmusikpionjär (och förste studiochef för BBC Radiophonic Workshop) som gjorde så frisinnad och freakad elektronmusik för 50-60 år sedan. Inte förrän alldeles nyligen har hon fått sin rättmätiga historiska plats bredvid de celebra gubbsen. Hennes viktigaste inspelningar har redan getts ut på vinyl, Oramics och The Oram Tapes, men i år kom också hennes ljuvliga EP från 1962 - Electronic Sound Patterns & Electronic Movements - med ljud för barn att dansa och improvisera till. Möjligen är det ett tecken på begynnande senilitet, men alltmer dras jag till det lekfulla och spontana i musik. Ljud som varken gör sig till eller förmer, musik som knappt ens begär en lyssnare, än mindre en publik.

Annars är det inom dagens nutida konstmusik inget stort problem med publiken, åtminstone inte som regel. Den roliga historien, att den som tror att någon sitter på stolen bakom under en konsert med nutida konstmusik måste lida av paranoia, den har åtminstone inte jag flabbat åt under hela 2013. Inte ens när jag och Johan Redin som RedRån spelade modularsynt och bastrumma på GEIGER Session i Göteborg inför 25 personer (det är nämligen fullsatt redan vid 20 pers).

Göteborg som konstmusikstad är fortfarande frisk och ogreppbar, det verkar möjligt att arrangera det mesta utan att publiken protesterar. Och ju tvärare kast, desto bättre blir det. Som på GEIGERs och Levande Musiks tvådagarsfestival på Stenhammarfestivalen i november, när Erik Bünger gjorde sin fascinerande föreställningsföreläsning ”The Girl Who Never Was” med intriger och förvecklingar som ett smärre mysteriespel, och i foajén spelade Mats Persson och Andreas Eklöf spröd, innerligt svag och vacker kammarmusik på cittra och spinett. För mig var annars årets GEIGER-konsert Mårten Landström som spelade Bachs alla 30 Goldbergvariationer i den svettiga Elementstudion. Exakt hur exklusiv denna konsert var, med 20 personer på golv och halta stolar, förstod jag först när Mårten berättade att han bara konserterat med stycket fem gånger… Ta vara på Goldberg när chansen ges, det är sällan!

Koloni har som vanligt haft ett prunkande program, tyvärr har jag missat att plocka många fina frukter i år. Typiskt nog är den konsert som fastnat i minnet en som jag hade svårt för, med R. Stevie Moore i långkalsonger som huvudband på Storan (förbandet var jag och kamraterna i Plötslig Måndag, det minns jag helt fint). Festivalen Sound of Stockholm snäppade upp och gladde med några riktigt fina kvällar på Kulturhuset. Särskilt minnesvärt var The Necks malande timeslånga trevande improvsation och Vickie Bennett som People Like Us i en suverän 50-talsnostalgisk samplingsmashup i bild och ljud.

På skiva var 2013 nog ändå inte så dumt, när dammet från alla återutgivningar lagt sig. Mycket har jag spelat i Radio SOM och kanske har det piggat upp något öra. Tänk bara: nytt från Autechre och (äntligen!) My Bloody Valentine, Spunks tioårsbox, Kristoffer Los storartade dronemusik, Andreas Tilliander som trumhäxmästaren TM404, återuppståndna Sagor & Swing, bulldozervräkrockande Mainliner, electronicaeleganten Jan St. Werner, Anders Dahl & Skogen, Marina Rosenfeld, There Are No More Four Seasons, Äänipää, Jim O’Rourke, Les Fammes Savantes, Keith Fullerton Whitman, Mariam The Believer, Raime, Rashad Becker, Okkyung Lee, eMMplekz, Main, Boards of Canada, Laurel Halo, The Dead C, AtomTM, Endless Boogie... Ja kära nån, hur kan man inte vara tillfredsställd med skivåret?

Och så, när sanden nästan runnit ut och årsboken ska in i hyllan, då snubblar man över - årets album! Okkyung Lee, Lasse Marhaug, C. Spencer Yeh har som inga andra fascinerat mig i år. Improviserad musik för cello, samplingar och allsköns elektronik i studioformat som omdefinierar vad en studioinspelning kan vara, vad ett samspel kan betyda. Och med en komik så öronen fnittrar! Trions Wake Up Awesome är väckarklockan som knyter ihop säcken för mitt musikår, en glad och förtröstansfull påminnelse om att allt, nej allt är inte gjort än. Musikaliskt har vi bara börjat.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry