2013 : Thomas Millroth

2013 : Thomas Millroth

Marschmusik årets höjdare. Sven-Åke Johanssons marschorkester i Berlin. Unvergänglich Unvergessen! Denna bild visar en äldre marschorkester fotograferad av Sven-Åkes far.

2013 : Thomas Millroth

Publicerad: tors, 2013-12-12 11:34

Det har varit stiltje, ett år, ännu ett år, och då gäller det att lapa i sig av det som varit, smaka av årgångsmusik som lagrats. Men ändå och just därför känner jag mig ofta tvungen att skjuta åt sidan sådan musik som mest härmar ädlare årgångar. För – vad vill den mig, egentligen?

Av: Thomas Millroth

Läste om en vinskojare som imiterade etiketter från prestigeårgångar och fyllde flaskorna med boxvin. Han tjänade bra, den skojaren. Men ingen avslöjade honom på smaken, vilket är intressant, det var en miss på en etikett som fällde honom. Tänker att det också finns sådan musik. Detta fenomen är ett slags retro. Retro är poppis, till och med modernistretro. Visst är det konstigt?!

Men också jag tar för mig av de nytillverkade etiketterna, som liknar framgångsrika former från tidigare årtionden. I alla fall till färg och konsistens påminner de om sitt ursprung. Jag kan ju inte få nytt och bra jämt. Det gäller att hålla till godo. Men det hjälper inte mot litet spleen, som smyger sig på, då jag blickar bakåt över det gångna året.

De gamla pålitliga håller förstås stilen. Sven-Åke Johansson, maestro!, ger ut sina olika självvalda mästerverk bortom alla kategorier! Och The Thing rockar på med sin täta jazzmusik. Swedish Azz förädlar arvet.

I Berlin är det som vanligt underbart att vara och höra. I gränslandet mellan poesi, uppläsning, ljud, musik och bild måste jag ju avundsjukt konstatera att jag missade festivalen ”Alter Schwede”, där både Cia Rinne, Ida Börjel, Sven-Åke, Pär Thörn med flera deltog. Varför inte i Svedala? Undrar yrs trly?

Utan att gå in på för mycket detaljer vill jag ändå fästa några ögonblick på skärmen.

Åter till Berlin! Sven-Åke Johanssons marschorkester visade sig vara en fullständigt oväntad upplevelse med skeva halvhaltande arrangemang. Det allt vanligare fasta greppet om musiken visade sig i Sven-Åkes fall vara både skapande, öppet och oväntat. Ett livs erfarenhet inslingrat å det fiffigaste i gamla marscher, som han uppenbarligen älskar.

På hemmaplan längtar jag efter lika sprudlande musikliv som det är i somlig konst och poesi. Det glimmar till ibland, som då Cage firades i Stockholm med Bonniers konsthall som växelcentral, linjerna spreds över stan, och det skildes inte på bild och ljud. Allt blev musik. Eller Cage. Varför görs sådant inte oftare?

Min hemstad Malmös välvilliga men välanpassade försök med konstprojektet Malmö Nordic var lika trevligt som Estrellachips en fredagskväll. Förutsägbart. Det missade de flesta chanser att koppla samman musik, poesi, bild och överraska publiken. Fredagsmys med Estrella och boxvin i alla ära, jag skulle nog föredra mer sprit och bubbel – se denna önskan som en musikalisk besvärjelse, en metafor.

Men ibland bjuds det på en riktigt oväntad dundergrogg.
Det var gallerinatt i Malmö. På Konstfrämjandets bakgård stod högtalare uppstaplade inför Ymers Pizza. Ymers Pizza? Evalena Tholin hade tipsat, och hon har ovanligt god smak, varför jag var nyfiken. Så trädde danska Maria Bertel ut på gården med sin trombon. En vrålande trombonattack satte stopp för det lågmälda samtal jag just förde. Öronen lockade sig då en tung dron i cirkulär andning fyllde gården. Snart täppte viga kast och aggressiv ettrighet till resterna av hörseln. En musik så våldsam att ingen kan ha förblivit oberörd.

Äntligen någon som ville något! Det var bland det bästa och tyngsta jag hört på evigheter, denna trombonist. Hold da kæft – vad bra hon är, Maria Bertel.

Det verkar som om litet ljus kommer från Danmark. Inte bara poeter som Olga Ravn och Pia Tafdrup, men också musik. Maria Faust Jazz Catastrophe vill jag gärna nämna. Liksom Lotte Anker. Och här i Malmö verkar ju sedan många år Jakob Riis.

Annars var det väl inte så mycket i år. Bästa skiva utan konkurrens stod Catherine Jauniaux för, men de spåren hade några år på nacken. Precis som jag skrev i början, fast här var det äkta upplevelser rakt igenom.

Konst som ljud och tvärtom lever och brusar på. Somliga musiker som Klaus Filip rör sig framgångsrikt i ett spänningsfält mellan ingenting och nästan ingenting. Bildkonstnären Sara Wallgren håller mig ständigt i spänning med teckningar som girar över i ljud och musik, där hon åter och åter tar med sig spår från musikens klanger, alltid med lika överraskande resultat. Liksom Gunilla Sköld Feiler och Dror Feiler, som lyckas korskoppla bild och ljud – och vill något. Just att vilja mig något – det som Ulf Linde för länge sedan såg som konstens kärna – är ännu lika efterlängtat.

Sicket år. Fredagsmys mest hela tiden. Vill mig något mer än att räcka över chipsskålen! Jag som inte är så förtjust i chips och boxvin.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry