2014: Lindha Kallerdahl

2014: Lindha Kallerdahl

Lindha Kallerdahl.

2014: Lindha Kallerdahl

Publicerad: ons, 2014-12-10 13:48

Jag vet inte riktigt hur ska summera detta år. Som att komma ut ur dimma kanske. En dimma som klätt min vardag av förlust och dålig självkänsla. Sörjde min älskade vän som nyligen dött och en morbror som plötsligt dog. Sen i sommar dog även mitt gudbarn. Alla i cancer. Mycket tankar kring meningslösheten. Tomhet. Upprättelsen av min inneboende konstnär rasade. Kvar fanns jag i ett tomt skal, längtade efter förståelse. Men det var också en tid av skönhet och stor vänskap. En tid av familj. Våra barn växer och genom deras ögon skapas en stor och vacker värld. Fri från den kalla världen jag sett från mina ögon. Helt enkelt allt och ingenting i samma stund. Hela året.

Började springa. Sprang. Kämpade mig ut i ur och skur. Ville bli kvitt mig själv. Ville springa ifrån mig själv. Mina tankar. Mina demoner. Jag sprang in i detta år och startade med att sjunga tillsammans med Ikue Mori i Schweiz. I en by bland vänner jag arbetat med de sista 5 åren. Det är så enkelt och okomplicerat att spela med Ikue att den kvällen helade mycket av mig.

Åter i Sverige satte jag mig ner och bestämde att en skiva skulle göras detta år. En stor skiva, en skiva som jag i min ensamhet skulle vara nöjd över. Inte tänka på resultatet, oroa mig som så många gånger förut. Jag ville säga något till mig själv. Detta gjordes först med mitt band GOLD i Malmö. Tillsammans med Samuel Hällkvist, Katrine Amsler och Fabian Kallerdahl är detta numera min bas. Gold. När väl inspelningen damp ner i brevlådan kände jag att det skulle till en mer utelämnad Lindha. I soloform fick det bli. Ingen annan än mig själv att förhålla mig till. Jag ville verkligen möta mina demoner som satt stopp för mitt egenvärde.

Jag ville befria något, något som blivit jag. Någon jag inte längre vill vara. Spelade in mitt bland flyttlådor tillsammans men min trogna vän Åke Linton. ( en vecka senare befann jag mig med min familj på ny adress). Ville avsluta något där i rummet. Något skulle sägas innan jag tog farväl. Hade en del musikaliska teman som jag format de sista åren. Sen blev det som vanligt med mig.. I stundens hetta finns inget annat än musiken… vilket i efterhand alltid stört mig, men denna gång vilade mina demoner efteråt. Jag var nöjd och är fortfarande glad. Lugn kanske är ett bättre ord.

Kämpar vidare med nätter av tankar som slår ut mitt lilla fina jag, men springer och försöker se mina förväntningar som fina platser. Platser dit jag kanske en vacker dag kommer till. Om jag gör så ska jag skåla med mig själv där. Inget mer. Inget mindre. Allt och ingenting i samma stund. Det blev ett magiskt år i år. Ett år av avslut och en början. Känns ok. Helt ok. Tackar min vän som lämnade oss alla på tok för tidigt, tackar henne för att hon lärde mig något stort. Jag kan. Jag kan leva ut. Måste leva ut. Bara vara. Allt och ingenting i samma stund. Eller som min son säger, det är ju som det e!

Så nu laddar jag för nästa år - UT med rasism och rasister!!!!! Befria Palestina och låt alla människor få ett lika värde. Kärlek. Stor kärlek. Och så - springa, undervisa, sjunga, städa, äta, sova, samtala, undervisa, undervisas, älska och låtas bli älskad och SJUNGA!!!!!

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry