2014 : Magnus Nygren

2014 : Magnus Nygren

Magnus Nygren. Foto: Vera Nygren

2014 : Magnus Nygren

Publicerad: mån, 2014-12-22 18:59

2014 är mitt andra år i Don Cherrys tecken och han har genomsyrat det mesta. Det har pendlat mellan eufori och frustration. Projektet att skriva den första biografin över Don Cherry har detta år lett mig till Paris, Köpenhamn och Los Angeles. Att få möta systern Barbara Lawrence och pappans kusin, 93-årige Ernest Meadows, som var den som med Dons fader först åkte från Oklahoma till Los Angeles 1938, är en ynnest. Att få höra hur Don Cherry som liten fascinerades av Watts Towers, hur mycket han älskade att spela trumpet, hur snabbt han lärde sig marscher, blues och jazz, hur han fick kubanska skivor av Ernest redan som barn, det var oerhört givande.

Ur detta har ett starkt intresse för jazzens Los Angeles under 1950-talet växt fram, en jazz som långtifrån begränsas till den cool jazz man ofta förknippar växtkusten med. Bebopscenen var stark med namn som Dexter Gordon, Hampton Hawes, Wardell Gray. Dessutom fanns artister som Art Pepper, Shelly Manne, Leroy Vinnegar som spelade en jazz som i det mesta fortfarande är mycket vital. Det är här jag mestadels har befunnit mig, rumlat runt, lyssnat och berikats men samtidigt också försökt begripa hur det var att växa upp i den här miljön och samtidigt vara öppen för nya intryck, ödmjuk inför andras kunskaper och spelsugen som fan. Det måste ha varit fantastiskt! Även om storhetstiden längs Central Avenue hade passerats fanns det en oerhört kreativ scen en bit in på 1950-talet innan den dog ut åren runt 1960. Men med den hela tiden närvarande rasismen ska man akta sig för att romantisera. Det måste stundtals ha varit obegripligt tufft att leva som afrikan-amerikan i det segregerade och rasistiska USA under den här tiden.

Men det handlar inte bara om 50-talet. Decenniet därefter var extremt för Don Cherry. Han spelade med alla stora innan han tog sig an musiken på egen hand, i egna grupper. Det tidiga 60-talets East Village i New York, Europaturnéerna, Sverige, frijazzen och den begynnande världsmusiken… Allt fogas samman till en historieskrivning som känns långt ifrån det museala då trådarna till scenen av idag fortfarande är starka. Samtidigt hade det varit intressant om dagens musiker mer skulle ta fasta på hans filosofi om Nuet, än på den musik som han var med och skapade. Då kanske inte det mesta av dagens ”experimentella” jazz skulle vara en version av 1960-talets musik.

2014 blev mitt sista år som redaktör för Soundofmusic. Nio år hann det bli sedan vi startade. Stolt över vad vi har lyckats åstadkomma med extremt små medel. Som alla kulturtidskrifter. Och att kortsiktiga politiker i den av SD stöttade Alliansen i kulturutskottet inte förstod hur mycket de faktiskt får ut av den lilla, lilla posten de tillför kulturtidskrifterna är märkligt. Nu lyckades de som tur var inte riva ner detta. Dessvärre finns det fog att tro att det ändrade beslutet hade mer att göra med deras rädsla för att skandalen skulle drabba dem själva än rädslan för att den skulle drabba tidskrifterna och göra Sverige tråkigare, tystare och mindre demokratiskt.

Vad gäller Soundofmusic så kommer jag fortsätta att skriva och göra annat, men dock inte som den drivande kraften. Den kommer jag istället att ägna Orkester Journalen, där jag blir redaktör från årsskiftet.

Ett plock bland bra skivor utgivna 2014:

Boots Brown: Dashes to Dashes (Häpna)
Dan Fröberg & Alexandra E Lindh: Postmorse (Kning Disk)
Sten Hanson: My last Works (Fylkingen)
Thomas Jäderlund Amazing Trio: Plays Jazz (Country & Eastern)
Günther Schickert & Pharoah Chromium: OXTLR (Grautag)
Hild Sofie Tafjord: Breathing (+3dB)
Skogen: Despairs had governed me too long (Another Timbre)
Clifford Jordan: The Complete Clifford Jordan Strata-East Sessions (Mosaic, 5cd)
Ákos Rózmann: 12 Stationer (Ideological Organ/Editions Mego)
Barney Wilen: Zodiac (Be! Jazz)

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry