2014: Marcus Fjellström

2014: Marcus Fjellström

2014: Marcus Fjellström

Publicerad: sön, 2014-12-07 13:50

Av: Marcus Fjellström

Att årets största musikupplevelse för mig var ett obskyrt musikaliskt minne från 1997 kan nog med rätta anses vara grund för diskvalificering. Nevertheless...

2014 visade sig vara mitt mest arbetsintensiva år hittills som tonsättare, och ironiskt nog sammanföll det med en av dessa "vad fan håller jag på med egentligen"-kriser som jag vid det här laget upplevt så ofta att de slutat vara kriser och numera är ren och skär rutin, att genomleva med lugn och tålamod. Det brukar alltid finnas något att lära av dessa förvirrade perioder, och det jag lärde mig denna gång var just hur dödligt less jag är på konstmusikens fokus på sofistikation, prestige och duktighet; så till den grad att jag stundtals allvarligt övervägde att totalt vända konstmusiken ryggen.

Så behöver det naturligtvis inte bli, och det handlar förvisso mer om mig, mina egna demoner och min egen osäkerhet än något annat. I vilket fall så insåg jag att jag värderar det sköra, naiva, kantiga och opolerade långt mer än det sofistikerade och eleganta. Denna insikt väckte ett musikaliskt minne till liv, ett minne som legat slumrande i någon dunkel vrå av mitt omedvetande under nästan tjugo år.

Det måste ha varit runt 1997, och jag var 17 år. Som gymnasieelev på musikestetiska programmet i Lycksele fick jag rutinmässigt ta del av obligatoriska konserter på stadens musikskola. Detta specifika minne rör representanter för en rysk musikskola (vars exaktare urpsrung jag inte kan dra mig till minnes), några lärare och en handfull elever i åldrarna sju till fjorton år, som av någon anledning turnerade genom Norrland för att visa upp sina talanger. Jag minns att de framförde ett varierat konsertprogram, men jag minns inte längre vad programmet bestod av - förutom just en mycket specifik punkt: Beethovens månskenssonat, så som jag aldrig hört den förut. Ett mycket absurdt arrangemang för blåsinstrument, något stråkinstrument, samt två billiga, icke-förstärkta Casio-keyboards, smakfullt och symmetriskt placerade på ytterkanterna av ett podium längst bak.

De två ryska tolvåriga Casiokeyboardisterna hade knappat fram ett syntetiskt stråkorkesterljud och spelade med stoiskt och hypnotiskt allvar sonatens brutna ackord-ostinato genom klaviaturens inbyggda högtalare, medan både yngre och något äldre musikanter efter förmåga fyllde ut med övriga stämmor på sina akustiska instrument. Stämningen var absolut magisk. Jag minns att jag tänkte att detta inte borde fungera. På papperet är detta en katastrof, fel på så många plan. Men på något sätt var denna sköra och sårbara väv av ostämda instrument och plastiga keyboards något av det vackraste jag hört.

Jag har försökt lära av detta minne, och försöker hålla fast vid det jag gång på gång lyckas glömma: sårbarhet, nakenhet och obekvämlighet väger för mig så mycket tyngre än elegans, sofistikation och duktighet. Det är pinsamt att medge hur stark den där osäkerheten fortfarande är, den där identiteten av "duktighet" som jag burit med mig sedan barnsben och som sedan blivit groteskt uppmuntrad och övergödd under åren på musikhögskola och senare som professionell tonsättare.

Jag lovar er alla att jag hädanefter ska bli betydligt mer dum i huvudet, och jag hoppas jag kan uppbringa mod nog att ge mina framtida alster tillåtelse att vara mer naiva, kantiga och sköra.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry