2014 : Thomas Millroth

Mitt musikår har varit de missade konserternas år. Tyvärr, för där har nog ett och annat visslat ohört förbi mina öron. Till exempel Mats Gustafssons väldiga musikaliska frosseri under tre dagar i Wien. Men andra konstarter har vägt upp.

Att Sofia Härdig tillsammans med John Tilbury i Malmö var en överraskning, har jag redan rapporterat om. Det var och förblir en upplevelse av hur språket kan förvandlas till minsta bärare av musik, hur vokalerna kan slipas ner till olikformade ljud, hur konsonanterna sprätter kaxigt runt, stoppar och sätter fart. Suveränt knådat språk med mjukmäktig röst över Tilburys långsamma sökande anslag.

Eftersom jag tycker mycket om språkmusikalitet inpå fonemens baraste ben, ligger förstås en viss skiva högst i högen av alla musikaliskafavoritupplevelser i år. Nämligen The Sublime and the Profane (explice 19) med Günter Christmann, Mats Gustafsson och framför allt Elke Schipper, även om hon bara medverkar på några stycken. Hennes röst och språkligt musikaliska hantering i de mest skilda kombinationer bär skivan långt in i min musikaliska framtid. Inom ramen för en sextett hörs hon litet grand i samma vibrationer som gitarristen John Russell. Sekundsnabba rysningar. Ja, jag ska inte recensera skivan igen. Bara konstatera hur somliga musikaliska konstnärer förvaltar sina klanger utan att snegla alltför mycket på dagens form och krav.
De bara är.
Ibland lyckas den konsten.

Sällan glömmer jag teatergruppen Institutets framförande av Den inneboende i källarrummen på Industrigatan i Malmö.
Rester av det gamla Malmö-bandet Den krockade Fruen fyllde skådespelet och rummen med elektronik, recitation och video så att ett overkligt vibrato kring ensamhet, isolering och raseri skakade om publiken. Som alltid ställde Institutet de svåra frågorna kring liv, ondska, övergivenhet, sexualitet och Den krockade Fruen stramade åt, pressade på och drev oss i källarutrymmena så långt in i dramats scener att inga utgångar längre fanns tillgängliga, inte heller inre.

Att förstå det där hörnet, dit lyssnarna ska jagas in, det är inte lätt. Det behöver inte vara ett hot, det kan också vara, just, en förståelse. En fråga om musikalisk intelligens.

En av årets kanske minst uppseendeväckande produktioner fick mig att tänka på detta. Nämligen Lenka Lentes utgivning av konstnären Adolf Wölflis självbiografi ”Courte”.

Wölfli (1864 – 1930) satt inspärrad på mentalsjukhuset i Waldau och där gjorde han fantastiska, slingrande, magiska bilder. År 1976 publicerades hans mycket korta självbiografi i tysk ursprungstext. Nu har alltså Lenka Lente låtit översätta den till franska med en mini-cd av Nurse With Wound. Musiken bjuder åtta minuter skarpa linjer och konturer, som trollar fram alla minnen jag har av Wölflis bilder. Det är osentimentalt och isande vackert. Tillsammans med självbiografin blir musiken en helt egen värld, där bilderna fritt får växa i minnet.
Det handlar om tilltal.
Och då hamnar jag i konsten. Det finns i musiken i dag för mycket ”tilltal” som också rymmer svaret, som om avsändaren bara vill förmedla ett ”eller hur”.
Det finns en hel del ”eller-hur-musik”: … (ifylles av läsaren!)

Men eftersom jag inte gillar negativa exempel går jag över till den del av mina konstupplevelser som av och till dominerar över den musikaliska i deras eviga dialektik. Således är utan tvivel en av mina största upplevelser i år Nina Canell, en svensk (ljud)konstnär bosatt och verksam i Berlin. Hon ställde ut på Moderna Museet i Stockholm och framför allt på Lunds konsthall (tom 25/1).

Canell använder blicken i rummet så som en musiker använder hörseln i en ljudimprovisation. Jag föreställer mig en konsert med låg, litet drömskt sövande ljudnivå, då någon oväntat vrider upp ljudet på en radiomottagare med en kort skräll. Hos Canell fungerar materialet, tråd, ton, luft, vatten, tuggummin, mattor som sådana plötsliga impulser.
Mitt på golvet en liten radio med ett moln av supertrasslade trådar runt antennen. Ett brus fyller rummet.
Ljudet tänder.
Längst in i konsthallen visas verket ”Energy Bow Energy Bow”. En sträng aktiveras av en apparat, intill står en platt glasskål; i en glaslåda ger ännu en apparat ljud åt en sträng. En ensam blå vas lyser i halvmörkret. Det låter banalt, men verkan är oerhörd. Tonen genom rummet delas inte upp, den ligger hela tiden på samma nivå, som om tid inte fanns. Ljuset, färgen, ögonen som vandrar in och ut i vasen och skålen. Allt skapar en känsla av att vara inuti någonting. Canells verk lockar in hela kroppen i upplevelsen.
Hon ger mig samma intensiva känsla som viss impro.

Hennes material är sönderdelade rester, fragment, bitar. En splitterbomb av minnen som aldrig går att rekonstruera. Men alltid lågmält, och, som sagt, djupt musikaliskt upplevt och förvandlat. En tonsättare jag kommer tänka på är Philip Corner, då han talar om ”intimitet – puls – låg dynamik”. (Citerat från en bra ny skiva med Corner, Lifework: A Unity, umfr-cd09.) För då blir musiken, ljudet, verket desto intensivare. Som hos Canell. Vi är alldeles för vana att reagera med starka känslor på yviga gester och maxad dynamik.

Mycket konst blir begriplig bara för att den ligger nära annan konst och påminner om något som är bekant. Vi ser inte vad vi ser men vad vi minns. Canell har förstått det och låter skulpturerna vara sig själva, sina restmaterial och mycket luft. De är inte ett samtal om annan konst, de är ett tilltal.

Slutligen. Säger jag äntligen välkommen till den spräckliga och rika bok, som Mats Werner ställt samman om sin bror Lasse. (Jag vet, att jag medverkar med en text, förlåt, att jag nämner boken, men den är värd det!) Lasse Werners egensinne är alltid aktuellt, och hans kompromisslöshet känns åter nödvändigt i vår tid med nerskärningarna på Statens Musikverk och sedan hot om nerläggningar av alla Medelhavsinstituten och Terminologicentrum för att inte tala om det senaste försöket att spara 15 miljoner på kulturtidskrifterna. Lasse Werner var en kulturmänniska, om nu någon i beslutsposition förstår vad det betyder. Dumhet och obildning går hand i hand. För en politiker i dag verkar det vara en nackdel att vara hemma i konst, musik, litteratur. För dem verkar humaniora vara ett strössel på tillväxttårtan, på sin höjd.

Jag avslutar därför årskrönikan med att sätta på Lasse Werner och Christer Boustedt i ”Ner med alla kulturgansters”!

Ps/ Aldrig har jag satt punkt utan att komma på något mer. Årets fynd för min del var en present under besök i Berlin från Sven-Åke Johansson, en annan riktig kulturmänniska, för övrigt. Han gav mig en kopia av ett av hans första skivköp: Zoot Sims Quartet med ”Rough Chance on Love” / ”I´m in the Mood for Love”, inspelat i Stockholm augusti 1953. Så kan tenorsaxofon låta, då den talar med sin publik!