2014 : Tuomo Haapala

2014 : Tuomo Haapala

Tuomo Haapala.

2014 : Tuomo Haapala

Publicerad: sön, 2014-12-21 23:24

VILKEN MUSIK GER MEST KLIRR I KASSAN ?
Tankar om musikens värde


Med förundran har jag i årtionden sett, lyssnat och överklagat och bråkat om hur de toner vi som komponerar, improviserar eller framför musiken värderas rent pekuniärt av STIM, som sköter utbetalningar till oss som skapar musik.

De tillämpar en graderingsskala från A till E, bland annat utifrån faktorer som musikens komplexitet, dess tjocklek, dvs hur många instrument och stämmor som stycket innehåller och hur mycket arbete som lagst ner i komponerandet. Dessa faktorer är uttalade riktlinjer i värderingen och åberopas ständigt i diskussioner om hur musik ersätts för upphovsmakarna.

En graderingskommitté sitter och betygsätter våra musikaliska alster, ofta helt ologisḱt, med häpnadsväckande resultat. Förutom åberopande av ovannämnda faktorer i musikens komplexitet finns det även dolda faktorer som i lika hög grad påverkar ersättningsnivåerna. En av dem är i all enkelhet - vem du är, vilket position du har i musiklivet och i vilket område du är verksam. Per automatik har musikskapare inom jazz, improvisationsmusik, konstmusik från andra kulturer missgynnats ekonomisk. Fri impro har alltid placerats i den lägsta kategorin A men efter uppvaktning häromåret av Mats Gustafsson med flera ändrades detta till kategorin B. Fortfarande nedvärderad i jämförelse med exempelvis västerländsk kammarmusik som anses vara mer arbetskrävande och komplicerad, oavsett det klingande resultatet.

Jag anordnade ett antal år sedan en debatt på ABF-huset i Stockholm om just musikens värde. Där exemplifierade jag min tes om att personen betyder ibland mera än det som klingar. Jag lät deltagarna lyssna på ett komplicerad stycke gamelanmusik från Bali och direkt efter på ”Plejaderna” av Yannis Xenakis. Det första ligger i den lägsta ersättningskategorin och Xenakis flera snäpp högre upp. Mitt andra exempel var lyssning av ”Meditations” från John Coltranes fria period och på ”Källarbacksvariationer” med Stockholms saxofonkvartett av Sten Melin. Samma här, Coltrane i lägre klass än Melin. Konkret uttryckt - för en minut musik i radio eller konsert får Coltranes släktingar 100 kr medans Xenakis kammar in 300-400 kr.

Dessa dolda faktorer har följt med i ryggmärgen som ett arv från tidigare decennier då västerländsk konstmusik sågs som konstnärligt högst stående i jämförelse med all annan musik. Nu, efter många decennier av globalisering, musikalisk utforskning och ändring av värderingar har denna värderingsgrund och syn på musiken blivit ifrånsprungen av utvecklingen. Föreningen svenska tonsättare (FST) som länge värnat de renodlat västerländska tonsättarna har de senaste åren öppnat sig och har nu allehanda kreativa musikskapare med - Sten Sandell, Lise-Lott Norelius, Girilal Baars, Ann Rosén och undertecknad. Med improvisation, electronica och annat otraditionellt som uttrycksmedel.

Under de tidigare decennierna undervisades det enbart i västerländsk konstmusik på våra musikhögskolor, den hade oifrågasatt monopolställning i undervisningen. Men snart började det hända saker även inom dent svenska musiklivet:
1979 fick jazz och improvisationsmusik in sin fot för första gången på bred front på musikhögskolan i Stockholm - tidigare hade pilotkurser för musiklärarstudenter funnits där, Pianisten, komponisten Jan Wallgren, radiomannen, skivbolagsdirektören Lars Westin, basisten Kurt Lindgren och några till arrangerade en veckolång konsert- och seminarieserie AD LIB i huset på Valhallavägen. Plötsligt hördes Jan Wallgrens egensinniga piano och gruppspel och fri-impropionjärernas ISKRA:s bångstyriga klangvärldar i korridorerna. Plötsligt diskuterade man improvisationen som konstnärlig uttrycksmedel på ett seriöst sätt.

I dag är utbildning i jazz och improvisationsmusik sedan länge en del av musikutbildningarnas verksamhet. Även folkmusiken och världsmusiken tågade in på institutionerna bl.a. skapade Sven Ahlbäck och Susanne Rosengren linjen för sådan på musikhögskolan i Stockholm och snart kommer förmodligen rap, noise med flera stilar undervisas i de anrika institutionerna. Då måste man finna hållbar grund för ekonomisk värdering av de olika musikstilarna. Det är en nästan omöjlig uppgift men för rättvisans och sämjans skull bör det göras nu!

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry