2014: Victor Lisinski

2014: Victor Lisinski

Palestina. Foto: Victor Lisinski.

2014: Victor Lisinski

Publicerad: mån, 2014-12-08 15:00

2014 var ett händelserikt år med många omvälvande musikresor. Det är framför allt en av dessa jag vill belysa.

Jag har länge velat åka till Palestina, så när möjligheten öppnade sig att vara med på Al Kamandjati Music Days Festival var det bara att packa väskan. Al Kamandjati är en organisation som arbetar med att stödja palestinska ungdomars musikaliska utveckling, framför allt i flyktinglägren där förhållandena är extra svåra. När jag kom fram till Ramallah var allting stängt. Det var till stöd för en hungerstrejk bland palestinier som satt fängslade i Israel. Hungerstrejken var en protest mot att hundratals palestinier hålls fängslade i Israel utan rättegång eller åtal. Dessa fångar är så kallade administrativa fångar, det vill säga de hålls utan rättegång eller anklagelser. Under denna period var Knesset även på väg att anta en lag som skulle möjliggöra tvångsmatning av fångar, vilket av FN:s kommission för mänskliga rättigheter är klassat som tortyr.

Även om det ofta är väldigt tyst om Palestina i svensk media krävs det stora ansträngningar av dem som inte låtsas om den brutala inverkan ockupationen har på palestiniernas liv, och det maktförhållande som råder mellan ockupant och ockuperad. Tydligast blir det kanske under de anfallskrig som Israel med jämna mellanrum startar mot Gaza, men ockupationen är naturligtvis även närvarande i andra delar av Palestina, och även efter bombningarna tillfälligt har upphört. Något som kanske är svårare att se när en inte är på plats. En aspekt av detta är befolkningens, och kanske framför allt ungdomars, tillgång till kultur och möjlighet till konstyttringar. Under en av de sista festivaldagarna skulle orkestern, mestadels bestående av studenter, hålla en stor konsert i Jerusalem. Alla hade tillstånd för att åka genom checkpointen. Den israeliska militären bestämde sig dock för att inte släppa in dem. Det kan tyckas märkligt att en av världens kraftfullaste militärstyrkor bemödar sig med att hindra ett femtiotal ungdomar från att musicera, men en ockupationsmakts behov av att kontrollera kultur och konst är ingenting nytt. Likväl som ockupationsmakten använder egna kulturyttringar för propagandasyften, krävs det att de ockuperades röster tystas. Al Kamandjati uttrycker det bäst själva:

"Perhaps the least recognized effect of the violent Israeli occupation, on the lives of the Palestinian people, is the undermining of culture, art and leisure. When a regime wants to weaken a people, it uses psychological and cultural as well physical as means. It attempts to erase tangible evidence of that people's unique cultural heritage. The Palestinian resistance must operate on all levels."

Min medverkan i festivalen bestod framför allt i att komponera ett elektroakustiskt stycke med inspelningar från Ramallah. Detta skulle sedan framföras i Balata flyktingläger, i utkanten av Nablus. Ett flyktingläger som, likt många andra, inrättades efter Al-Nakba 1948, då fler än 700 000 palestinier tvingades fly från sina hem. Natten innan konserten hade israeliska militären genomfört omfattande räder i just Balata och fyllt på kvoten administrativa fångar. Jag var osäker på om konserten skulle bli av.

– I heard there were bigraids by the army in Balata yesterday night, and the road to Nablus is said to be closed.
– Yes?
– So, will we do the concert anyway?
– Of course! This is everyday life for us.

Bland mycket annat var 2014 året då jag omvärderade vad som är skäl nog att ställa in en konsert och mottagandet blev en av de starkaste musikaliska upplevelserna jag har haft. Istället för att försöka återge det såhär i efterhand vill jag avslutningsvis helt enkelt citera mig själv, och de intryck jag hade direkt efter konserten:

A new experience for me to hold a concert for people who got their homes trashed by occupational forces just the day before. I thought my somewhat noisy interpretation of Ramallah would be a bit misplaced given the situation, but I've never gotten such a warm and curious welcome. Right after my piece the audience spontaneously and wholeheartedly started sharing their experience of the music, how it differed from the traditional music which they usually listen to and how the sometimes strenuous listening experience in a way reflected what they are going through in every day life. The unfamiliar was embraced with nothing but immense openness. It saddens me that all this eagerness to explore is so cruelly pushed back by the occupation. It gladdens me that no matter how thick the walls, no matter how brutal the checkpoints and no matter how many villages have been demolished the spirit of the Palestinian people have lived on.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry