25 album med Moebius & Roedelius ’74-’86
25 album med Moebius & Roedelius ’74-’86
Publicerad: tors, 2011-06-02 23:30
I över fyrtio år har Dieter Moebius och Hans-Joachim Roedelius skapat musik, tillsammans under namnet Cluster, men även i en rad andra konstellationer. De har främst rört sig i en minimalistisk, elektronisk värld men det finns en hel del intressanta sidospår att upptäcka. Soundofmusic gör en skivgenomgång med Cluster-relaterade album som sträcker sig över en dryg tolvårsperiod: från 1974 till 1986.
I slutet av sextiotalet tog den tyska rocken sina första kliv mot ett självständigt uttryck. Musikerna vände ryggen till den anglo-amerikanska poptraditionen och hittade istället inspiration hos det progressiva, hos det psykedeliska, hos konstmusiken, hos frijazzen. Samt inte minst hos Karl-Heinz Stockhausen och hans studier. De tidigaste skivorna med band som Ash Ra Tempel, Kraftwerk, Tangerine Dream, Can och Kluster/Cluster är fyllda av kantig, atonal och närmast industriell musik i väldigt fria former.
Den kreativa kraften hos krautrocken visar upp en så unik och säregen spänst att själva etiketten känns endimensionell och trist att använda. De här första åren är spännande och vitala och förtjänar egentligen ett eget kapitel. Men det är också en historia som berättats vid flera tillfällen – läs till exempel Julian Copes entusiastiska bok Krautrocksampler. Jag ska här istället fokusera på åren 1974 till 1986, en sällan beskriven period som bjuder på klart mer strömlinjeformad och snäll musik. Åtminstone är det den bilden som blivit gängse.
Duon Cluster, dvs Dieter Moebius och Hans-Joachim Roedelius, har imponerat på mig med sin innovativa kreativitet. En del av lockelsen hos dessa båda herrar ligger nog i ödmjukheten och anspråkslösheten i musicerandet, de har varit helt obrydda om samtidens trender. Samtidigt har de ofta gjort envetet konsekvent musik som varit långt före sin tid. Ambient, electronica, syntpop, new age, trance och techno är genre-ord som i varierande grad signalerar 80- och 90-tal. Men här pratar vi mitten/slutet av 70-talet och tidigt 80-tal.
Genomgången är kronologisk och utgår ifrån tidiga skivor med Harmonia och Cluster, via samarbetena med Brian Eno och fram till de båda musikernas solo-, duo- och trioskivor i olika konstellationer. Tjugofem album under en dryg tolvårsperiod; från Musik Von Harmonia (1974) till Moebius-skivan Blue Moon (1986). Den sammanhållande länken är rakt igenom att Moebius och/eller Roedelius varit inblandad i musiken. Diskografin är inte fullständig – fokus har legat på musik som i möjligaste mån är tillgänglig på marknaden.
Harmonia
Musik Von Harmonia
Brain, BRAIN 1044, 1974. CD: Universal Music, 2004
Harmonia
Live 1974
Grönland, CDGRON78, 2007
Den experimentella trion Kluster blev duon Cluster och musiken blev gradvis mer melodisk och strukturerad. Moebius och Roedelius slog sig ned på den tyska landsbygden, i den idylliska och natursköna byn Forst. Där startade de upp en hemstudio, simpel men fungerande. Sommaren och hösten 1973, när också Neu!-gitarristen Michael Rother flyttat till Forst, spelades Harmonias debut-lp in.
De tre musikerna hade smitt planer på att skapa en slags supergrupp tillsammans: Cluster + Neu! = Harmonia. Namnet var enligt uppgift ett led i trion Moebius-Roedelius-Rothers vilja att göra musik som kunde kategoriseras som ”harmoniskt avantgarde”. Musik Von Harmonia är en obestridlig klassiker inom krautrocken, från omslag till innehåll. En levande, böljande skiva som förenar minimalism, experimentlusta och motoriska rytmer. På sina ställen är den väldigt vacker också.
2007 dök en ganska oväntad Harmonia-skiva upp, säkert i kölvattnet av krautrockens renässans. Titeln Live 1974 säger precis vad det handlar om och det är en riktig kulturgärning: fem nya, tidigare ohörda Harmonia-spår. ”Holta-Polta” och ”Veteranissimo” tuggar på i femton respektive sjutton minuter, pulserande och dynamiskt. Man tänker inte ens på att det är en liveskiva. Ljudet är torrt och aningen begränsat i sitt register, men inte sämre än att det känns som en livetagning i studio. Inga applåder, inga publikljud överhuvudtaget.
Inspelningen är gjord på klubben Penny Station (en före detta järnvagsstation i tyska Griessem) och enligt Michael Rother var ungefär femtio personer på plats. Rytmerna skaver mekaniskt medan Rothers gitarrer får gott om utrymme att utforska effekternas möjligheter. Klaviaturen från Roedelius och Moebieus målar knappt synliga streck, cirklar runt i rummet.
Cluster
Zuckerzeit
Brain, BRAIN 1065, 1974. CD: Universal Music, 2004
En underbar skiva som kommer långt på sin lekfulla charm men också fungerar på flera andra plan. Få tyska grupper vid den här tiden bjuder på ett så barnsligt bubblande och syntpoppigt tonfall som Cluster gör här. Låttitlar som ”Hollywood”, ”Caramel” och ”Marzipan” visar upp en avväpnande distans och humor. Men här finns också flera element som hindrar detta från att bli orgel/Moog-kitsch i stil med Klaus Wunderlich eller Hot Butter. Dels finns här en primitiv men väldigt fascinerande trummaskin som genomgående rasslar fram de mest aviga rytmmönster. Dessutom finns i de mantraliknande låtbyggena en böljande dynamik som vrider musiken mot oförutsägbarheten och tydligt avslöjar de inslag av improvisation som finns i Clusters musik. Är man det minsta nyfiken på Cluster så rekommenderar jag att man börjar här.
Harmonia
Deluxe
Brain, BRAIN 1073, 1975. CD: Universal Music, 2004
Andra skivan med kombon Moebius-Roedelius-Rother spelades in i juni 1975, denna gång med excellent trumhjälp från Mani Neumeier (Guru Guru) och lika excellent produktionshjälp från Conny Plank. Skivan innehåller överraskande nog sånginsatser och, i jämförelse med debuten, ett mer låtorienterat förhållningssätt. Musiken är fokuserad och inspirerad, kort och gott makalös. De två första spåren ”Deluxe (Immer Wieder)” och ”Walky-Talky” är fantastiska; uttänjda, dröjande, lika magiskt guldskimrande som skivomslaget. Andra halvan av skivan imponerar kanske inte lika mycket men sammantaget är det ett mästerligt album som man inte bör vara utan.
Cluster
Sowiesoso
Sky Records, SKY 005, 1976. CD: Bureau B, 2009
I den primitiva studion i Forst kunde Moebius och Roedelius spela in i lugn och ro, när de ville och när de hade lust, oberoende och utan någon större press från utomstående. Resultatet mixades ofta i Conny Planks studio. Ljudbilden på Sowiesoso är förrädiskt harmonisk. Allting är så väl integrerat att det knappt går att avgöra vad som är elektroniskt och vad som är akustiskt. Albumet är kanske det mest helgjutna som Cluster släppte; sju spår som tålmodigt vilar i sitt eget lugn. Det här är musik att meditera till, slöa till, halvsova till. Receptet dyker upp på fler Moebius/Roedelius-skivor: i grunden ligger en puls och/eller ett ackord som upprepas och upprepas. På denna mjukt gungande räls läggs sedan spår efter spår som tillsammans vävs ihop till hypnotiska mönster.
Harmonia & Eno ‘76
Tracks And Traces
Grönland, CDGRON102, 2009
Cluster & Eno
Cluster & Eno
Sky Records, SKY 010, 1977. CD: Bureau B, 2009
Eno Moebius Roedelius
After The Heat
Sky Records, SKY 021, 1978. CD: Bureau B, 2009
It all makes sense. Allting hänger ihop. Brian Eno, alltid med oslagbar fingertoppskänsla, reste 1974 till Hamburg för att se en konsert med Harmonia. Enligt myten satt han på första raden och var även upp på scenen och jammade med gruppen. Två år senare, hösten 1976, hälsade han på i Forst, hängde kvar där i elva dagar, innan han drog vidare för att jobba med David Bowies Low. Resultatet av kvartetten Eno-Moebius-Roedelius-Rothers improvisationer förblev outgivna fram till 1997 då en första version av Tracks And Traces kom ut. 2009 släpptes en något utökad version. Skivan är fin och mjuk men aningen undflyende, kanske en av anledningarna till att den inte gavs ut när det begav sig. Dock är detta en väsentlig bit i Cluster-pusslet, med slirigt elektriska ”Vamos Companeros” som en av topparna.
Parallellt med detta var Michael Rother sysselsatt med sin solokarriär. Han lämnade Harmonia. Men samarbetet mellan Cluster och Eno fortsatte. Både Cluster & Eno och After The Heat spelades in i Conny Planks studio och på båda skivorna gästspelar Holger Czukay (Can) med sin karaktäristiska bas. Båda skivorna har drag av de idéer som Eno redan börjat utforska: möbelmusik, diskret musik, musik för rum, för flygplatser, för filmer. Det sägs att det som Eno gillade hos Cluster var deras förmåga att – olikt honom – göra repetitiv musik genom att improvisera i realtid snarare än genom att systematiskt tänka ut musiken i förväg.
Cluster & Eno är en lugn och vacker skiva där ingenting tar plats eller står i vägen. ”One” sticker möjligen ut med sina sitar-drones. Annars låter det mest som om var och en av de tre musikerna gör allt för att just deras bidrag inte ska höras. Man kan lika gärna lyssna noggrant på detaljerna som att låta musiken verka i bakgrunden. After The Heat är på ett sätt snarlik men har trots allt mer variation och attityd. Det känns det som att musikerna spelar ut mer här. Eno sjunger till och med på några spår. Jag gillar båda skivorna men håller After The Heat något högre.
[Eno såg senare till att bjuda tillbaka: Moebius/Roedelius bidrog med låten ”By This River” på hans album Before And After Science från 1977.]
Liliental
Liliental
Brain, 0060.117, 1978. CD: Universal Music, 2007
Liliental var ett av Dieter Moebius alla samarbetsprojekt, en supergrupp som startade efter det att Cluster tillfälligt tagit paus. Förutom Moebius deltog Conny Plank (i vars studio skivan spelades in), Kraan-medlemmarna Johannes Pappert och Helmut Hattler samt Okko Bekker och Asmus Tietchens (de två sistnämnda hade också medverkat på Cluster & Eno). Brain-labeln är en garanti för sköna krautvibbar men musikaliskt rör det sig dessutom mot brittisk, glammig, progressiv rock, i stil med det som både Pink Floyd och David Bowie gjorde i mitten av 70-talet. Jag tycker att man kan jämföra Moebius roll här med Brian Enos roll i tidiga Roxy Music: katalysatorn som integrerar det udda med det konventionella. En sympatisk skiva som man gärna återvänder till.
Roedelius
Durch Die Wüste
Sky Records, SKY 014, 1978. CD: Bureau B, 2009
Roedelius
Jardin Au Fou
Egg, 90291, 1979. CD: Bureau B, 2009 (med 6 bonusspår)
Roedelius första platta i eget namn släpptes 1978 men spelades in redan 1976, i Conny Planks studio. Av Roedelius soloskivor är Durch Die Wüste den som mest – och lite oväntat – rör sig mot rocken. Inledande ”Am Rockzipfel” domineras av tunga rytmer, arbetande bas och elgitarrer på utflykt. Det är ren och skär krautrock, som om det vore Faust som framförde musiken. Den nästan fjorton minuter långa titellåten bygger upp ett drömskt ökenlandskap, komplett med sandstormar och synvillor. I sista spåret ”Regenmacher” manar Roedelius-Moebius-Plank fram regnet tillsammans. Det är ett rituellt krautspår av högsta klass.
Jardin Au Fou spelades in i Paragon Studios, Peter Baumanns studio i Berlin. Det är en lekfull och romantisk skiva, ibland på gränsen till tramsig. Orgel och flygel är i centrum, i stycken som spänner från vindlande cirkusmusik till parisiska cafévalser och allmänt filmiska stämningar. Skivan släpptes på franska bolaget Egg och var den enda av Roedelius tidiga soloskivor som inte släpptes på Sky. ”Gloria Dolores” bygger upp en lantligt nostalgisk stämning med somrig flöjt och smäktande cello. Bäst gillar jag nog spåret ”Etoiles”, en vacker och sorgset dröjande kombination av akustiskt och elektroniskt.
Cluster
Grosses Wasser
Sky Records, SKY 027, 1979. CD: Bureau B, 2009
Efter Eno-utflykterna var nu Cluster tillbaka som duo, denna gång med Peter Baumann (Tangerine Dream) som producent. Det stiliserade omslaget signalerar åtstramad minimalism men det är bara en del av sanningen. Här finns flera dimensioner. Inledande ”Avanti” sänder ut elektriska pulser, ”Prothese” är i grunden skev och falsk disco, ”Isodea” är bubblande filmisk kammarmusik, ”Breitengrad 20” erbjuder elegant flygel som klingar över elak elektronik. ”Manchmal” är två minuter medeltida menuett på cembalo. Det arton minuter långa titelspåret tar dock ut svängarna mest. Här blir musiken industriell och friformsaktig, kanske en blinkning tillbaka till de tidiga Kluster-skivorna.
Roedelius
Selbstportrait
Sky Records, SKY 028, 1979. CD: Bureau B, 2010
Roedelius
Selbstportrait – Vol II
Sky Records, SKY 040, 1980. CD: Bureau B, 2010
De självporträtt som Roedelius släppt uppgår numera till ett antal volymer. De två första innehåller outtakes som härrör från diverse Forst-sessions inspelade av och till under åren 1973-1977. Likt konstnärernas motsvarighet förmedlar dessa självporträtt ledtrådar om människan Roedelius; delar av hans inre nådde sipprade ut genom hans fingrar och vidare ut till tangenterna som i sin tur alstrade sällsam musik. Inspelningarna var relativt primitiva och har endast hjälpligt polerats i efterhand.
Volym ett och volym två i Roedelius Selbstportrait-serie är musikaliskt sett snarlika varandra, även om jag tror att det ursprungligen fanns ett tematiskt tänk i urvalet av låtar. Delar av charmen och kvaliteten finns just i den lite oskyldiga, oförvanskade stilen. Ofta har musiken en minimalistisk prägel samtidigt som den inte är felfritt framförd. Mest handlar det om trivsamma orgelbagateller, mjukt studsande i en drömsk sagovärld. Roedelius låter faktiskt som en sequencer med mänskliga egenskaper. Det finns något magiskt över musiken, något som inte låter sig beskrivas med ord.
Moebius & Plank
Rastakraut Pasta
Sky Records, SKY 039, 1980. CD: Bureau B, 2010
Moebius & Plank
Material
Sky Records, SKY 067, 1981. CD: Bureau B, 2010
Jag minns att jag länge trodde att Rastakraut Pasta var någon slags plojskiva, ett larvigt skämt. Kanske är inte titeln den mest sublima och omslaget det mest estetiska. Men när jag till slut övergav fördomarna och – onödigt sent i livet – fick höra skivan så fick jag ångra min förutfattade meningar. Det är en briljant skiva. Varierad, självklar i sitt uttryck, omistlig. Tung och vacker på samma gång. ”Missi Cacadou” bubblar syntetiskt och leker med dub-bas och vocoder. Hårda ”Feedback 66” låter som en blandning mellan Faust och Velvet Underground.
Efterföljaren Material bär på samma obryddhet inför vilken genre som spelas. Väldigt fascinerande. Skivan har en del meditativa inslag och är kanske inte lika kraftfull som Rastakraut Pasta. Men det är som en syskonskiva. Möjligen kan man ana att Material präglas mer av Moebius och därmed Rastakraut Pasta mer av Conny Plank. Sett över de båda albumen så har Planks produktion såväl djup som bredd och dessutom visar han här vilken innovativ och underskattad gitarrist han är.
Cluster
Curiosum
Sky Records, SKY 063, 1981. CD: Bureau B, 2009
1981 var elektronisk musik knappast någon ovanlig företeelse. Punk, postpunk och nya vågen hade dessutom förändrat det musikaliska klimatet. Cluster, tämligen obrydda om trender och nymodigheter, åkte hem till Roedelius i Österrike och spelade in ett i ordets rätta bemärkelse kuriöst album med sju helt igenom elektroniska spår. Sju trubbiga, truliga låtar som undviker inställsamhet och som marscherar fram i en helt egen, syntetisk takt. Curiosum är en personlig favorit bland Cluster-albumen, dessutom en stilren men liksom Grosses Wasser lite bortglömd doldis i diskografin. Det var den sista skivan med gruppen som släpptes på Sky Records. Det var också den sista Cluster-skivan innan duon gjorde en paus på nästan tio år.
Roedelius
Lustwandel
Sky Records, SKY 058, 1981. CD: Bureau B, 2010
Roedelius
Wenn Der Südwind Weht
Sky Records, SKY 064, 1981. CD: Bureau B, 2010
Roedelius
Offene Türen
Sky Records, SKY 072, 1982. CD: Nepenthe, 2009
På Peter Baumann-producerade Lustwandel bjuds lyssnaren på pianostycken i olika stilar: såväl grandiosa som minimalistiska bagateller. Stillsamma Roedelius-etyder vid flygeln är inte det sämsta, men det kan kännas lite skissartat och flyktigt. Pulserande ”Von Ferne Her” tar en annan väg, tassar fram på ett elegant vis och väver ihop intrikata mönster. På några spår märks också influenser från medeltida folkmusik. Mästerverket här är annars ”Langer Atem” med dunkande pukor, vandrande slagverk och ett hypnotiskt Steve Reich-piano.
Wenn Der Südwind Weht är ett av Roedelius starkaste och mest koncentrerade soloalbum. Orgel och synt i återkommande luftdueller. Fasta mönster som kombineras med tydliga inslag av improvisation. Skivan påminner en smula om Clusters Sowiesoso och Kraftwerks Trans-Europe Express: det är vackert, stolt, livsbejakande, liksom vilande i sig självt. Som om musiken bara vill omfamna varje moment. Och fånga in tiden. Med fjärilshåv.
Mörkare och avsevärt mer experimentell är Offene Türen från 1982. På den här lite udda skivan, inspelad i hemmastudion, spelar Roedelius en slags mardrömslik, elektronisk barockmusik. Ofta för den syntetiska musiken mina tankar till primitiv, daterad tv-spelsmusik. Sträva analoga ljud, melodier naiva som barnramsor. Jag associerar delvis till andra tyska band som DAF och Der Plan.
[Samma år kom ytterligare ett album på Sky Records, Flieg’ Vogel Fliege, Roedelius nionde soloalbum i ordningen och det sista på Sky.]
Moebius & Beerbohm
Strange Music
Sky Records, SKY 071, 1982. CD: Bureau B, 2010
Moebius & Beerbohm
Double Cut
Sky Records, SKY 084, 1984. CD: Bureau B, 2010
Samarbetet mellan Dieter Moebius och basisten Gerd Beerbohm resulterade i två remarkabla album: Strange Music och Double Cut. Förstnämnda album är kanske den mest djärva skivan av alla i den här genomgången. Surrealistisk, industriell, elektrifierad attitydkraut som vrider och vänder sig i plågor. Ingen stillsam skönhet så långt ögat och örat når. Strange Music är oväntat fri till formen för att vara ett Moebius-projekt och det är på många sätt väldigt befriande.
Personligen gillar jag dock uppföljaren Double Cut bättre. Här har duon hittat ett säreget tonläge; mörkt, elektroniskt, monotont. Skivan innehåller bara fyra spår och de tre första har ett utomjordiskt sound som lekande lätt drar in lyssnaren i de minimalistiska svängningarna. Sällan har låttitlar varit så väl valda; ord som ”Minimotion”, ”Hydrogen”, ”Narkose” hjälper verkligen till med att beskriva hur det låter. Nästan tjugotvå minuter långa ”Doppelschnitt” avslutar skivan som ett ypperligt exempel på innovativ, otidsenlig pre-techno.
Moebius, Plank & Neumeier
Zero Set
Sky Records, SKY 085, 1983. CD: Bureau B, 2010
Efter två album tillsammans slog sig duon Moebius-Plank ihop med Guru Guru-trummisen Mani Neumeier. Sistnämnde Neumeier tar huvudrollen redan i första spåret, urrytmiska ”Speed Display”, där han frenetiskt och hyperaktivt bankar på skinnen. Det är svårt att beskriva hur det låter så jag hittar på en egen genre: trumelectro. ”Load” rör sig i något mörkare krautvatten och ”Pitch Control” är lysande proto-techno. Alla låttitlar är för övrigt lånade från tekniken i studiomiljön. Av alla skivor i den här genomgången så är den här den avgjort mest dansanta, på sina ställen även med influenser från den afrikanska kontinenten. Som album känns Zero Set fräscht, genomarbetat och väldigt detaljrikt.
Moebius
Tonspuren
Sky Records, SKY 083, 1983. CD: Bureau B, 2010
Moebius
Blue Moon (Soundtrack)
Sky Records, SKY 109, 1986. CD: Bureau B, 2010
Medan Hans-Joachim Roedelius levererade soloskiva efter soloskiva dröjde det ända till 1983 innan Dieter Moebius släppte en skiva i eget namn. Musiken på *Tonspuren är genomkomponerad och reducerad ned till minsta nödvändiga beståndsdel. Diskreta trummaskiner, knasiga keyboards samt en och annan touch av samtida syntpop (fast instrumental) gör skivan till en rak och lättlyssnad samling låtar. Musikaliskt befinner sig detta inte särskilt långt ifrån den tio år äldre Cluster-skivan Zuckerzeit.
Både soundtracket och själva filmen Blue Moon (originaltitel Atemlos Durch Die Nacht) har fallit i glömska och det finns inte mycket information att hitta om filmen. Av allt att döma rör det sig om en tysk, mer eller mindre bra noir-thriller från mitten av 80-talet. Men musiken är ju gjord av Moebius och strängt taget får man kalla detta hans andra soloskiva. Och den är överraskande bra. Elva elektroniska spår som alla har den där karaktäristiska Moebius-touchen. Elva gulliga och anspråkslösa miniatyrer som imponerar med sin lugna och självklara exakthet, med en fullständig precision som få klarar av att frambringa.
Det är anmärkningsvärt att det under 70- och 80-talen endast kom två soloalbum med den i övrigt mycket produktive Moebius. Kanske trivdes han bäst när han musicerade i sällskap med andra? Kanske hade han inget behov av stråla i sin egen glans?
N.B. I denna uppdatering av Soundofmusic finner ni dessutom en recension av skivan Fragen med Roedelius-projektet Qluster.
Lästips
Julian Cope
Krautrocksampler (Head Heritage 1995)
Stefan Iliffe
Painting With Sound - The Life And Music Of Hans-Joachim Roedelius (Meridian 2003)
Nikolaos Kotsopoulos (red.)
Krautrock – Cosmic Rock And Its Legacy (Black Dog 2009)
Nygammalt 2015
