30 spår från Cans förlorade tejper

30 spår från Cans förlorade tejper

Can - The Lost Tapes (Spoon/Mute SPOONCD55)

30 spår från Cans förlorade tejper

Publicerad: ons, 2012-06-27 21:43

När krautlegenderna Can i dagarna släpper boxen The Lost Tapes – med ungefär tre timmar tidigare outgiven musik – passar Soundofmusic på att granska boxen i dess beståndsdelar. Mattias Jonsson har noggrant lyssnat igenom och kommenterat var och en de trettio låtar som återfinns på boxen.

Av: Mattias Jonsson

1. Millionenspiel
Stenhårt förstaspår som visar alla kopierande Can-efterföljare var det riktiga krautskåpet ska stå. Ett spikrakt, motoriskt Neu-komp kombineras med orgel och gitarr som skär som knivar genom luften. Gitarrslingan har ett bra twang och låter faktiskt lite spaghettiwestern i mina öron. En flöjt kommer in från ingenstans, låten tar plötsligt en annan skepnad och lite oväntad hippie-stämning skapas. I slutet av låten dyker ett saxofonsolo upp. Toppen!

2. Waiting For The Streetcar
En omedelbar klassiker – förvisso bland många andra i den vildvuxna Can-diskografin. Malcolm Mooney tjatar och tjatar om i princip samma ord i tio minuter, alltmedan resten av bandet gör sitt yttersta för att kontrollera och hålla ihop det obändiga svänget. Kraften i låtens mantraliknande struktur är både obönhörlig och oemotståndlig. Allting är på bristningsgränsen, som om hundra arga getingar försöker spränga sig ut ur en glasburk.

3. Evening All Day
Nästa spår är i princip instrumentalt och avsevärt mer lågmält och abstrakt. Stämningen i rummet byggs upp med till synes enkla medel. En bas vandrar omkring ensam, det rasslar och prasslar. En mungiga surrar stillsamt. Känslan påminner om ett knarrande rum i mörker, en oroande mardröm som gnager sig fast i ens tankar. Det fria, genrelösa och filmiska förhållningssättet gör att jag associerar till postrock, fast ett par årtionden för tidigt.

4. Deadly Doris
Ytterligare ett Malcolm Mooney-spår som maler på till ett monotont komp. Sången är förmodligen (och som vanligt) improviserad i stunden och Mooney slänger in Beatles-citatet "Sexy Sadie" i texten som om det vore det mest självklara sak i världen. Man kan förresten undra vem denna Dödliga Doris egentligen är. Wolfgang Müllers artpunkband Die Tödliche Doris (från Geniale Dilletanten-scenen) startar ju först i början av 80-talet. Kan Müller ha hört den här låten?

5. Graublau
"Graublau" är sjutton minuter fantastisk spacerock. Jag tappar andan efter åtta minuter och då är det ändå en lång, vindlande resa kvar. Det här är ett långt jam som hela tiden tar nya tag; på något märkligt vis lyckas man hålla kvar koncentrationen rakt igenom. De sista fyra minuterna fylls av syntetiska morsesignaler som telegraferas ut i etern, som om låten skickats ut i rymden för att kommunicera med utomjordingar. Lysande.

6. When Darkness Comes
Och så återigen en annan sida av Can: mörk och intensiv psykedelia med en Malcolm Mooney som är i sin allra mest skrämmande form. För "när mörkret kommer" blir det onekligen en otäck och minst sagt klaustrofobisk stämning som skapas. Den trumlösa inramningen gör att ljuden får tillfälle att komma in när de själva vill, allt känns oförutsägbart och nyckfullt. En begåvad rysare som lätt ger lyssnaren kalla kårar.

7. Blind Mirror Surf
Det blir mer abstraktioner i form av det rejält experimentella spåret "Blind Mirror Surf". Här bjuds det på ett gnisslande industriellt ljudlandskap, uppbyggt av både ljud och oljud. Det skrapar och gnäller, bråkar och gnisslar. Allt är förvridet, surrealistiskt, avskalat. I åtta minuter är jag som lyssnare utlämnad och ensam, ute på djupt vatten, bortom all räddning. Fascinerande att Can gjorde sådan här musik i slutet av sextiotalet, mindre märkligt kanske att den hamnade i arkiven.

8. Oscura Primavera
Sedan dyker en ganska otypisk Can-låt upp ur mörkret. "Oscura Primavera" är en instrumental poplåt med framträdande tamburin och nästan uppsluppen sommarstämning. Ett välkommet avbrott; känslan är lantlig idyll och blommande äng. Men låten är inte på något vis banal, om nu någon trodde det. Jag gissar att det är keyboardisten Irmin Schmidt som skapar de "sounds" och "atmospherics" som ligger där och oroar i bakgrunden.

9. Bubble Rap
Tungt och klassiskt Can-groove med Damo Suzukis karaktäristiska röst i fokus och Michael Karolis mycket elaka gitarr som extra krydda. Samtidigt är detta ett bra exempel på gruppens inre kemi och dynamik. Basen funkar, trummorna arbetar och orgeln svävar. Alla spelar som gällde det livet, en för alla och alla för en. Det verkar som om Can under en knapp tioårsperiod var både ostoppbara och ofelbara.

10. Your Friendly Neighbourhood Whore
Nästa spår låter ungefär som om Fela Kuti och Faust skulle jamma ihop: ett låst och kliniskt perfekt groove och Malcolm Mooneys spröda och spontana sång ovanpå. Jag vill särskilt ge en eloge till trummisen Jaki Liebezeits geniala insats här. Han är all over the place med sina åtta bläckfiskarmar. Han är hjärtat och pulsen i Can. Och trogna Can-lyssnare slutar knappast uppskatta Holger Czukays sparsmakade och osjälviska basspel efter att ha hört den här låten.

Can pic.jpg

11. True Story
En ganska ambitiös låt med berättande Malcolm Mooney-text och karg, gotisk Irmin Schmidt-orgel. Får mig att tänka på Lou Reed och Velvet Underground-låten "The Gift". Samtidigt är det här tydligen inspelat 1968 och "The Gift" hade då bara varit ute några månader. Å tredje sidan så reste tydligen Irmin Schmidt till New York i början av 1968 och exponerades för Steve Reich, La Monte Young, Terry Riley, Andy Warhol och Velvet Underground.

12. The Agreement
Trettio sekunder med inspelade ljud av mumlande röster och någon som urinerar och sedan spolar i toaletten. Undrar var ”överenskommelsen” handlade om, att aldrig under några som helst omständigheter sätta stopp för bandspelarnas inspelningsfunktion. Allt skulle fångas på tejp. Kanske vill också box-skaparna Irmin Schmidt och Jono Podmore visa upp en mer lättsam sida av bandet. Men "The Agreement" är varken bra, intressant eller särskilt rolig, mest plump.

13. Midnight Sky
"Midnight Sky" är okej men framstår kanske ändå som en av de minst angelägna låtarna i boxen. Ett Malcolm Mooney-spår som mest låter som intensiv men ganska intetsägande Jimi Hendrix-rock. Can kunde med lätthet skapa tajt rockmusik men när det saknades udd eller det minsta lilla inslag av "något annat" så blir det inte så mycket mer än just tajt rockmusik. Jag betraktar nog helt enkelt den här låten som en parentes.

14. Desert
Det här är en mjukare, mer återhållen variant av "Soul Desert" från albumet Soundtracks. Åtminstone är det delvis samma textrader som Malcolm Mooney upprepar om och om igen. Han manar på med sin alltmer uppsprickande röst medan musiken, med Czukays knäppande bas och Liebezeits högt stämda pukor, effektivt verkar i bakgrunden. Ännu ett fint exempel på Cans ekonomiska och mantraliknande stil.

15. Spoon – Live
Can drar framgångsrikt ut på sin ursprungligen tre minuter långa hitlåt och lägger till en kvart extra. På något makalöst sätt blir det aldrig tråkigt. Lustigt nog hör jag igenkännbara element från deras klassiker "Mother Sky", man får för sig att gränsen mellan olika låtar och olika jam vid den här tiden var obefintlig i Cans repertoar. Särskilt som man ofta improviserade och spontankomponerade i timtal för att sedan klippa ihop det som blev bra till "låtar".

16. Dead Pigeon Suite
Den här fenomenala sviten består av tolv magiska minuter med stor spännvidd. Grunden är vad som senare skall bli Ege Bamyasi-klassikern "Vitamin C". Jag finner det mycket intressant att inslag av melankolisk folklore och svävande psykedelia så lekande lätt kan kombineras med jazzigt, minimalistiskt trumspel. Arghh! Plötsligt tar Suzuki och Liebezeit med lyssnaren på en James Brown-tripp. Men det är mer "Get On The Bad Foot" än "Get On The Good Foot".

17. Abra Cada Braxas
Damo Suzuki är återigen i förarsitsen, i detta långa, sköna jam som utvecklar sig med stegrande intensitet. Vid en närmare granskning finner jag dock låten lite opersonlig, det finns inget som riktigt fäster. Det är mer en dag på jobbet, om man säger så. Suzuki freakar ut lite lagom under de sista två minuterna och låten avslutas med ett gemensamt anslag i äkta classic rock-anda. Applåderna efteråt avslöjar att låten spelats in i en livesituation.

18. A Swan Is Born
"A Swan Is Born" är en variant av "Sing Swan Song" från albumet Ege Bamyasi. Versionen är snarlik, ett systerspår, men ändå kanske snarare något av en tvåäggstvilling. Om man hört ”originalet” är det mycket fascinerande att höra den här "kopian" (i brist på bättre ord). Den säger en hel del om hur okonventionellt Can arbetade, även inom en ganska poppig kontext. Jag tänker att det är väsentlig skillnad på det här och de tagningar/omtagningar som andra band sysslar med i studion.

19. The Loop
Det här är en fragmentarisk, instrumental låt vars mest framträdande drag är akustisk gitarr och en rasslande rytm som ligger någonstans mellan tåg och skrivmaskin. Här återfinns plötsligt det i normala Can-sammanhang helt obefintliga inslaget av akustisk blues. Lite oväntat tycker jag att det finns många poänger med det här spåret. Kanske hade de kunnat utforska den här sidan lite mer? Men samtidigt har styrkan med Can alltid varit avståndet till ordinär rocktradition.

20. Godzilla Fragment
"Godzilla Fragment" är precis vad det låter som: ett monstruöst fragment av ett live-jam. Två minuter friformsrock med ylande sologitarr och spastisk, "galen" keyboard. En speaker/radioröst kommer in på slutet. Är det möjligen Holger Czukay som kommit igång med samplande? Personligen blir jag inte särskilt tilltalad, det är lite för skränigt och kaosartat för min smak. Men kanske är även detta mer av ett kuriöst smakprov på hur det kunde låta.

stor_Can pic 2.jpg

21. On The Way To Mother Sky
Som titeln bokstavligen antyder ett embryo till "Mother Sky" från albumet Soundtracks. Karolis envetna gitarr känns igen men Jaki Liebezeit testar här en annan trumrytm, inte alls monotont som i den släppta versionen utan väldigt rullande och cirklande. Irmin Schmidts orgel låter precis som Pink Floyds orgel gjorde runt åren 1967-1968. Det är bra och ganska fängslande men jag har ändå svårt att bestämma mig för om den här låten är en nödvändig bit i Can-pusslet eller om man egentligen klarar sig utan den.

22. Midnight Men
"Midnight Men" fångar upp delar och partier av "Hunters And Collectors" och "Vernal Equinox", två låtar från 1975 års underskattade album Landed. Ett vackert, böljande, smått fantastiskt stycke som visar att bandets intuitiva metod för skapande var intakt även i mitten av sjuttiotalet, trots att de gradvis och delvis närmade sig rock- och popvärlden. För mig är det här spåret en av boxen absolut största stunder; utan tvekan är det en viktig pusselbit som gör bilden av Landed mer komplett.

23. Networks Of Foam
Ytterligare en livelåt som lever sitt liv i tolv minuter. Det här jammet är från mitten av sjuttiotalet och jämför man med liknande spår från början av sjuttiotalet är det rytmsektionen som kanske förändrats mest. Den tidigare så flyhänte, nästan omänskliga Liebezeit kan driva på men här hör man att trumspelet blivit både stabbigare, tröttare och faktiskt mindre magiskt. Samspelet med Czukays bas känns också mer förutsägbart än tidigare. Eventuellt är jag lite orättvis nu, men det är mindre luft under vingarna.

24. Messer, Scissors, Fork and Light
Sedan är det dags för en lysande svit igen. Extremt givande musik: rytmisk, luftig, futuristisk, säregen. Här finns flera beståndsdelar som kommer att dyka upp i låten "Spoon" så småningom. Man kan säga att det är receptet till kakan, som att höra en remix av en låt fast det egentligen är själva låten som är en remix. De två sista minuterna går rytmen som ett slingrande lokomotiv. Jag kan inte undvika att fritt associera till det som Lee Perry skapade i sin Black Ark-studio under sjuttiotalet.

25. Barnacles
"Barnacles" från 1977 är boxens senaste spår. Stabil afrofunk med Rosko Gee på bas. Bra groove, en del spännande elektronik och duktigt spelat – men samtidigt lite väl anonymt och lite väl mycket känsla av präktig musikermusik. Undantaget är låtens sista minut där gitarr och keyboard plötsligt närmar sig spacerock och utforskar en mer drone-liknande stämning. Men helhetsintrycket av den här låten är från min horisont inte särskilt positiv, det är jazzig funkrock som svänger så där oroväckande lagom.

26. E.F.S. 108
Skum stämning med mörkt mumlande didgeridoo-röst och tredje världens slagverk. Det här är svårkategoriserbart på ett underbart vis. En av anledningarna till att man lyssnar på grupper som Can, man blir inte riktigt klok på det man hör, kan inte sätta fingret på vad det är. Men man vill ändå bara höra mer. Ett av alla de spår från den världsmusikutforskande "Ethnological Forgery Series" som bandet spritt ut över diverse album.

27. Private Nocturnal
Ett drömskt och mycket vackert spår från 1975, helt enkelt magi fångad på tejp. Ett klassiskt sömngångarband som Pink Floyd kunde låta så här några år i början av sjuttiotalet; långsamt dröjande, sävligt dagdrömmande. Men det är inte typisk bakgrundsmusik, låten utvecklar sig och det händer hela tiden saker i ljudbilden. Detta känns som ett spår som mycket väl skulle kunna platsa på det magnifika albumet Future Days från 1973. Kanske till och med en värdig efterföljare till det albumets "Bel Air"?

28. Alice
Direkt efter "Private Nocturnal" kommer "Alice" som också är ett stillsamt, filmiskt och vackert spår. Faktum är att låten kommer från Wim Wenders-filmen Alice in den Städten. Här dominerar en lyriskt plockande gitarr och en stämningsfull, gracil inramning. Man kan tycka att spåret känns en smula bagatellartat men jag tycker att den sticker ut i deras produktion och därför har betydelse när man vill undersöka spännvidden i Cans musik.

29. Mushroom – Live
Boxen avslutas med två livespår. Först en rätt annorlunda version av "Mushroom", i varje fall jämfört med studioinspelningen från albumet Tago Mago. Det är murrigare, mörkare, tyngre, långsammare och mer desperat. Lite skevt, lite smutsigt, lite otrevligt. "I was born, I was dead..." - Damo Suzuki leder lyssnaren rakt in i människans mörkare skrymslen. Det är inte alltid roligt att vara där, snarare mardrömslikt, men jag tänker att konstnärer i alla tider haft friheten att inte väja för samhällets baksidor.

30. One Saturday Night – Live
Sist på boxen får vi en live-version av "One More Night" som till vardags återfinns på albumet Ege Bamyasi. Det här är Can i deras mest spänstiga form, låten formligen studsar fram, faktiskt ganska snarlikt den officiella studioversionen. Det går inte att stå still, det här är egentligen dansmusik i dess optimala utförande, även om dansen kanske ser en smula lustig ut. Hursomhelst en strålande tagning och en ytterst värdig avslutning på en strålande och ytterst värdig box.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry