4 x Café Oto och ett besök på Vortex

4 x Café Oto och ett besök på Vortex



G.E.K.

4 x Café Oto och ett besök på Vortex

Tralten eller Utpult

4 x Café Oto och ett besök på Vortex

Lean Left

4 x Café Oto och ett besök på Vortex

Publicerad: mån, 2014-03-31 09:38

Från dansk brutal drone till noiserock från östra London, med en sväng åt vänster till östafrikansk dödsjazz och frihetsgormande från Yoko Ono.
Soundofmusics Elena Wolay har varit på Café Oto och Vortex i London och lyssnat på fem konserter. Illustrationer av Chiara Ambrosio.

Av: Elena Wolay



G.E.K. (Gud Er Kvinde - God is a Woman) Johannes Lund + Maria Bertel (selvhenter)

Nackhåren reser sig när konserten startar med brutal sax och trumpet med effekter. Publiken smälter av danskarnas självförtroende i ett halvtomt Café Oto.

Just denna konstellation kan vara svår att bedöma. Drone är en tydlig och behaglig influens, trots det brutala. Maria Bertel är den drivande kraften, men ett fint samspel förenar duon. Man märker även att flera I lokalen är nyfikna på Maria, med bakgrund i den kraftfulla kvartetten Selvhenter som inte varit på Londonbesök på länge. Det är som förväntat bra.

Droneinfluenserna övergår till folknoise med en Gongaktig influens i det sista blåset, in i den allra sista pusten. Sista blåset och sista pusten pågår så länge att vi få som sitter i rummet undrar vad poängen egentligen är med blåstävlingen. Duon försöker pusta ut emellanåt med så små enkla medel att det inte syns, det är meningen. Blåstävlingen som egentligen är ett samspel kompletteras med ett vaggande med hela kroppen, fram och tillbaks som i trans.

Det är givetvis effektfullt och ger oss en funderare. Mellansnacket inskränker sig till ett ödmjukt “Thanks”, och det uppskattas.

TRALTEN ELLER UTPULT

Jag är lika förväntansfull som första gången jag upplevde en konsert med noiserocktrion The Kurws. Gitarristerna John Hegré (Jazkamer m m) och Kristoffer Riis med trummisen Thore Warland (bägge från STAER) öppnar lite tuffare än The Kurws, som hamnade i fantasilöshet ganska snabbt. Det tar tid innan de kommer igång.

Gitarristerna spelar för sina liv och försöker följa batteristen desperat, men utan en plan. Ibland tar de ut svängarna i riktning mot England eller östra London, ibland får gitarrerna melodiöst liv med ekon av stadens musikaliska influenser. Vill de platsa in? Är det improvisation? Är det desperat improvisation för att vända på spelningen?

Det känns oplanerat och opretentiöst för att vara ett pretentiöst spelställe som Café Oto. Kroppsspråket säger även mycket om samspelet. Det går inte att lura oss. Killarna kan inte vara skolade, vilket är fint. Men den genomgående hårfina gränsen till dåligt saknar charm. Ryggen är en bestämd måltavla på scen för publiken. Ett punkigt kroppsspråk som egentligen säger mer än musiken.

Mot slutet vänder det och bandet lyckas få till samspelet och deras eviga rep förvandlas till en spelning. Alla får lika mycket plats och pedalerna får även ett stort värde. Öppenheten finns, men den är oförståelig. En ”rolig” spelning, åtminstone för bandet.

LEAN LEFT (Ken Vandermark, Paal Nilssen-Love, Andy Moor, and Terrie Hessells (The Ex)

Östafrika möter punkrock, jazzrock, noise, dödsjazz, östafrikansk-folk till Hets-jazz. Influenserna förenas i en anarkistisk mix från killarnas musikaliska resor.

Det märks tydligt att gitarristen Terri Hessels vill vara stjärnan och har en idé med denna kvartett. Idén är nog inte bara hans, men vi låter oss luras och scenen är hans. Han tar över med ett kroppsspråk som vi känner igen från tidigare med bandet The Ex.

De övriga i kvartetten låter honom få utrymme och Andy Moor hänger musikaliskt med och spelar bas likt krar (elektrisk gitarr från Östafrika) i perfekt synergi. Kvartetten har flera år på nacken inom den experimentella scenen och det märks, det är en intressant och uppfriskande konsert från början till slut.

Det är även trevligt att höra Paal-Nilssen Love (The Thing, m m) som spelar på ett lite annorlunda sätt. Den friare klassiska Paal har gått över till en förförande noiserytmik på andra slagverk. Paal lockar oss hela tiden vidare i en noisigt fantastisk monsunoväder på ett onekligen nytt sätt. Han tar oss musikaliskt dit vi inte visste att vi ville.

Publiken ler och Vendermark ler tillbaka ibland. Vi nickar rytmiskt och kvartetten fyller speltiden med överraskande vändningar. Det är förföriskt och killarna ger allt, hängivna sina instrument i denna perfekta konstellation. Lokalen blir allt varmare, vi vill inte att det ska ta slut, de vinner.

Yoko Ono med Nels Kline och Talvin Singh

Stämningen kan man ta på. Hon kommer in och alla flyttar på sig. Hon öppnar med:

"Be brave. Have curage. Be brave."

Tårarna rinner ner från många kinder. Jag försöker hålla mig och vara “brave”. Yoko Ono talar om hur vi ska värna varandra och världen och sedan talar hon om hur det är att vara kvinna. Ensam kvinna efter att ha gett allt till någon, och tillsammans gav mycket till många. Hon öppnar med ett “you stole me" och vi vet självklart vem det handlar om. Vreden över att vara ensam måste rikta sig mot någon för att man ska överleva. Klart vi förstår det.

Lurad. Lurad till att finnas i livet när det kan vara obeskrivligt orättvist, lurad till att hamna i en ensamhet och ett utanförskap. Yoko förklarar vidare om när kärleken för någon kan bli för mycket. Att den kan vara så kraftfull och kan förändra mycket. Hon menar att det är viktigt att tro på den, för med kärlek kan man kan förändra världen.

Tron på att kärleken kan övervinna allt är ett genomgående tema under hela deras set. Alla tar en paus från livet och håller med.

Det är knäpptyst i lokalen precis hela tiden. Ingen vågar viska. 
Hon försöker förklara kampen och känslan av ensamhet. Det är även tydligt att hon försöker förklara ensamheten till kvinnorna först, sedan männen. Framförallt använder hon kroppsspråk mot kvinnorna i den fullsatta lokalen, och efter ett tag öppnas mina tårkanaler.

Känslan och förmedlandet till “kvinnorna först”, uttrycks musikaliskt av tablaspelaren Talvin Singh och gitarristen Nels Cline. Det är ett mörkt set med indiska influenser som får humoristiska vändningar när Yoko plötsligt kan avbryter improvisationerna och säga “jag tror det räcker nu.. om vi ska hinna med resten av vårt set”. Och så fnissar hon. Folk skrattar och hon är ett med folket trots mäktigheten.

Alla väntar på låten “Don’t Worry”, men istället får vi en text om en kvinnas ensamhet. Hon var inte alls ensam. Vi förstod, och alla var där för att förstå.

Trio Riot, VORTEX

Att trion har skandinaviska rötter hör man tydligt i de folkliga influenserna. Folktoner ur två saxofoner tillsammans med trummor i en turbulent men tydlig takt.

Det är starkt, fint och ibland tror man att trion är besläktad med Maffy Falay och ska övergå i extas à la Spjärnsvallet fast i noisekonstellation. En sådan extas nås inte, med tveksamma engelsmän och en nästan halvtom lokal.

Men det är inte “retro”. Det är helt nytt och jazzlåtarna är korta som punklåtar, och ändå finns utrymmen för solon. Att skolade musiker skriver så pass nyskapande fri musik väcker känslor av igenkänning, hemlängtan. Jag är i extas men det är jag rätt ensam om, trions influenser uppskattas inte på det traditionella jazzstället Vortex.
Ett slags smutsig elegans tar över konserten som avslutas med att de bjuder upp sex lokala saxofonister. Det blir ett fantastiskt, improviserat bröl med trions bägge saxofonister som leder var sin sida av scenen med tre ytterligare saxofoner. Trummorna i mitten tar oss nostalgiskt tillbaka till när jazzen var hiphop och hiphopen var jazz.
Vid det här laget är lokalen tom och två svenskar tillsammans med personalen vill ge trion stående ovationer. Vi få som upplevde detta lever nog fortfarande på det här.

photo_222_0_0_0.jpg

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry