7 x Bôłt

7 x Bôłt

Tomasz Sikorski / Julius Eastman: Unchained (BR 1026)

7 x Bôłt

Helge Sten: Monochromes (BR ES15)

7 x Bôłt

Mirt: Solitaire (BR ES18)

7 x Bôłt

Michal Libera, Martin Küchen & Ralf Meinz: Tyto Alba (BR008)

7 x Bôłt

Alvin Lucier: Rinus van Alebeek & Michal Libera play Alvin Lucier Chambers (BR POP12)

7 x Bôłt

Luc Ferrari: Komuna // Warszawa plays Luc Ferrari Tautologos III (BR POP11)

7 x Bôłt

Ralf Meinz, Karolina Ossowska & Mikolaj Palosz: play Giuseppe Tartini La sonata il sol minore al terzo suono (BR POP10)

7 x Bôłt

Publicerad: tors, 2015-06-18 04:58

Den polska labeln Bôłt håller en rasande utgivningstakt. Sedan starten 2008 har närmare 80 skivor kommit ut på etiketten. Inriktningen är både äldre och samtida experimentell musik – från EAM, via noterad musik till ljudkonst. Flera gånger märker vi en geografisk inriktning på Östeuropa och särskilt Polen, men musik utanför dessa områden är också flitigt representerad på labeln. I genomgången undersöker SOM:s skribent sju nya utgåvor och intrycken är blandade, men det finns alltid en förmåga till nytänkande.

Av: Kristoffer Westin

Ett välkommet inslag på etiketten är dess uppdelning i olika serier, vilket förenklar orienteringen något – dock lämnar åtminstone ett par underavdelningar stora frågetecken. Å andra sidan förefaller ovissheten vara syftet i dessa fall, som i serien titulerad ”- -.-- - --- .- .-.. -... .-” (morse-tecken?), där saknaden av en fungerande kategori torde ha motiverat greppet. Serien Populista ges visserligen en hanterlig – om än inte okomplicerad – förklaring på etikettens hemsida, medan avdelningarna Polish Radio Experimental Studio respektive Polish Oldschool lyckligtvis är självförklarande.

De sju skivorna som landat hos SOM:s skribent har getts ut i ovannämnda serier. Utöver dessa finns emellertid ytterligare tre serier, men de lämnas därhän. För vidare information om utgåvorna föreslår jag ett besök på Bôłt:s hemsida. Den nyfikne rekommenderas också att läsa fler recensioner av titlar på Bôłt.



liten_eastman_sikorski_unchained.jpg

Tomasz Sikorski / Julius Eastman

Unchained
BR 1026

Skivan Unchained innehåller två kompositioner vardera av amerikanen Julius Eastman respektive polacken Tomasz Sikorski. Albumets placering under Polish Oldschool framstår därmed som lite märkligt. Bortsett från denna fadäs, känns det synnerligen motiverat att låta Eastman och Sikorski dela skiva.

Musikaliskt befinner de sig på var sin sida av minimalismen – Eastman som den resoluta maximalisten, medan Sikorski omfamnar reduktionen till en ”music by a minimum of means”. Amerikanens vindlande och strömmande dramatik kontrasteras mot Sikorskis lågmälda och synnerligen intima musik. Endast upprepningen förenar dem egentligen, vilket också gör programupplägget på skivan spännande från början till slut.

Julius Eastmans ”Evil nigger” och ”Gay guerrilla” är två längre kompositioner, båda skrivna för fyra pianon. Lutoslawski Piano Duo tillsammans med två gästpianister, gör ett strålande arbete med de två verken. Det 20 minuter långa stycket ”Evil nigger” består i en fladdrande maximalism, som obönhörligt forsar fram. Tonerna distribueras över ljudfältet varvid ett panorama av klanger avtecknar sig i rummet. Vi blickar ut över ett närmast vulgärimpressionistiskt landskap, där ett mycket livaktigt möte mellan konsonans och dissonans utspelar sig.

De överväldigande bilderna kommer även till uttryck under senare delen av stycket, där pianisterna växlar mellan att markera ackord unisont respektive låta ackord jaga varandra (i likhet med Steve Reichs phase shifting-teknik). Vi påminns vidare om inledningen innan ljudbilden börjar monteras ner, för att i en vågrörelse åter tillta och slutligen ljuda porlande.

”Evil Nigger” utgår från den amerikanska minimalismens täta väv av upprepningar, medan innehållet kombinerar Debussys kolorit med expressionismens urkraft. Upprepningen som metod finner vi även i det närmare 30 minuter långa stycket ”Gay Guerrilla”, vilket däremot låter rytmik av marsch- och galoppkvalitet ligga till grund för en väsentlig del av innehållet. Inledningsvis hörs en pianoton upprepas, varpå en annan fyller på, så ytterligare en till; successivt reser sig allt fler toner, vilka samlar sig kring en marschliknande rytm.

Kompositionen uppehåller sig vid denna rytmik en längre tid, medan en galopp introduceras under senare delen av stycket. Sålunda förknippas gärna upplevelserna med ett berättande innehåll, där gerillan först samlar sig till en enad trupp, för att vidare stolt marschera fram; och låter inte vika ner sig när den går motstånd till mötes, ty den friska galoppen talar om stark vilja och mod. Efter ett vacklande spel som kommer an på dynamiken i musiken, samlas avslutningsvis små strilar av vatten till stora flöden. Är det kanske kärlek och förståelse, broderskap och systerskap? Det vackra slutet andas försoning om inte annat.

I andra änden av minimalismen finner vi Sikorskis intima pianostycken, som klockar in på mindre än tio minuter vardera. ”Listening music” ger närmast intryck av en loop – synnerligen diskret upprepas diffusa toner. Men snart noterar vi små förändringar, vilka successivt tycks tillta, varpå vi undrar om den tilltagande koncentrationen hos oss skönjer allt fler oregelbundenheter, eller huruvida musiken genomgår faktiska förändringar. Men så skiftar landskapet tillräckligt – antingen beträffande rytmiken, tonintervallen, eller tempot – för att vi ska kunna sluta oss till att kompositionen består i intrikata rörelser i olika riktningar.

Den dovt kalejdoskopiska kompositionen ”Listening music” ställs mot en något klarare ljudbild i ”Diaphony”. Här möter vi en mer abstrakt reduktionsmusik, där den svårfångade rytmiken tilldelas en framträdande roll. Repetitioner i övre mellanregistret vaggas mellan höger och vänster öra; i centrum iakttas svaga klanger i par och bakom dessa några fler. Men närmare fyra minuter in tar ett helt nytt landskap form – fortfarande med upprepande kvaliteter, men lågmält och långsamt. Förunderligt och mycket vackert.



liten_helge_sten.png

Helge Sten

Monochromes
BR ES15

I serien Polish Radio Experimental Studio hittar vi albumen Solitaire av Mirt respektive Helge Stens Monochromes. Båda dessa skivor innehåller omarbetningar av material från äldre elektroakustiska kompositioner, medan Sten-skivan även innehåller ett äldre bandstycke av ovannämnda Tomasz Sikorski.

Albumet Monochromes inleds av sviten ”Quad 1–4” av Helge Sten, vars klangmaterial har samplats från Bohdan Mazureks ”Pennsylvania Dream 1–4”. I ”Quad”-sviten har det rustika ursprungsmaterialet behandlats till en mjukare ljudbild, varigenom musiken å ena sidan har fått en skön fernissa, men samtidigt föreställer jag mig att bortfallet av skarvarnas udd har resulterat i något förhållandevis hämmat. Det är ändå klangskönt och förhållandet mellan vad som förmodas vara gammalt respektive nytillkommet balanserar bra. Sviten får därmed ett bättre betyg än efterföljande ”Monochrome”, som emellanåt överskrider den ödesdigra gränsen till ambient-smet. Men det är förstås en smakfråga.

Det reducerade klangmaterialet och den försiktiga dynamiken på ”Monochrome” korresponderar med stycket ”Solitude of sounds” (1975) av Tomasz Sikorski. Till saken hör att ”Monochrome” består i ljudmaterial från en annan komposition av Sikorski (”Echoes II”), varför vissa likheter med ”Solitude of sounds” knappast förvånar. Däremot är Sikorskis stycke den otvetydiga höjdpunkten på skivan. Verket bottnar i försiktiga, men klara penseldrag, vilka stryker fram underbart intima block. Oerhört nyansrikt och vackert!



liten_mirt_solitaire.jpg

Mirt

Solitaire
BR ES18

Mirts Solitaire har hämtat titeln från Arne Nordheims utomordentliga EAM-verk från slutet av 1960-talet. I medföljande text framgår att Mirt tagit vara på en meditativ aspekt i Nordheims klassiska bandstycke och framhävt denna genom att bearbeta lämpligt material från norrmannens komposition. Storheten i originalstycket består i en förunderlig dramatik, där meditativa ljudmattor underbygger de skarpa spänningarna. I mitt tycket hör verket till höjdpunkterna i bandmusiken från denna tid.

Genom det meditativa greppet öppnar Mirt för möjligheten att göra något annat än en dramatisk halvmesyr av Nordheims EAM. Det lovande vägvalet till trots, blir det aldrig särskilt intressant. Meditationerna i droner och ömma pulser vaggar oss sömniga – det är behagfullt, men imponerar aldrig riktigt; och någon relation till Nordheim är heller inte märkbar. Sålunda känns det ganska godtyckligt att ”Solitaire” utgör grundmaterialet.

Även om nytolkningarna och omarbetningarna imponerar föga, finner jag det hedervärt av den Polska Radions Experimentstudio att bjuda in yngre komponister. Generösa initiativ av det slaget behövs!



liten_tyto-alba_cover.jpg

Michal Libera, Martin Küchen & Ralf Meinz

Tyto Alba – 13 portraits of melancholics, birds and their co-hearing
BR008

I serien ”- -.-- - --- .- .-.. -... .-” finner vi det gränsöverskridande verket "Tyto Alba" ("tornuggla"), komponerat av Michal Libera. I virrvarret av händelser på albumet möter vi flera lyssningshorisonter, varibland jag tycker mig identifiera tre lager: Liberas berättarröst; musikerna Martin Küchen och Ralf Meinz; men också lånade ljudupptagningar från skivor, filmer och, ja, gud vet vad (en fullständig lista finns att studera på en av digipakets paneler). Dessa tre lager tycks också utgöra verkets övergripande struktur. Men, förhållandena dessa emellan – liksom relationen till oss – lämnar en komplex väv av metastrukturer.

Sålunda pågår flera simultana händelser under uppspelningen av albumet Tyto Alba. Att följa berättarrösten, musikerna och ljudbanden, är minst sagt svårt under en lyssning. Men även efter återkommande lyssningar ställer jag mig frågande och upptäckterna växer för varje besök.

Skivans undertitel ”13 portraits of melancholics, birds and their co-hearing” förmedlar några av verkets utgångspunkter. Melankolikernas namn finns återgivna på konvolutet, men varför de är att betrakta som melankoliker är jag inte helt införstådd med. Är det tinnitus? Man är ledd att tro det. Tinnitus är åtminstone ett centralt tema i verket. Fenomenet döljer sig bland fåglarna och i höga frekvenser, men också i berättandet av recitatören Michal Libera.

Det kanske är i relation till amerikanen Alvin Luciers ”Bird and person dyning”, som saker och ting börjar klarna. På albumets femte spår spelas Luciers stycke, varunder vi möter högfrekvent rundgångsljud och fågelsång. I sitt framförande av "Bird and person dyning" vandrar amerikanen försiktigt runt i ett rum. Han bär en mikrofon i vardera öra, som vidare har kopplats till en förstärkare med tillhörande högtalarsystem. I lokalen finner vi även ett vykort med elektronisk fågelsång. Medan fågelsången ljuder hör vi också rundgång vilken varierar i styrka och klang beroende på var Lucier befinner sig i förhållande till högtalarna och fågelsången. Sålunda lyssnar vi på Luciers lyssning – närmare bestämt iakttar vi ljudhändelser som amerikanen koncentrerar under hans försiktiga promenad i lokalen.

Men i sammanhanget är det inte endast relationen mellan oss och Lucier som avtecknar sig. Utöver amerikanen hör vi förstås vår kära berättarröst, Michal Libera. Recitatören kommenterar att han lyssnar på Lucier som lyssnar på fågelsången. Men det är inte bara Libera som lyssnar. Musikerna Küchen och Meinz iakttar också Luciers koncentrerade lyssning, vilken de också reagerar på medelst sina instrument. Placerar vi därtill in oss själva, lyssnarna på albumet och verket "Tyto Alba", befinner vi oss i det yttersta ledet av lyssningen. Vi torde därmed kunna uttrycka det som att vi är "Tyto Alba", den allvetande tornugglan. Marcel Duchamp proklamerade att konstverket skapas i mötet med betraktaren – men i fallet "Tyto Alba" förefaller det mer passande att ljudkonsten skapas i mötet med lyssnaren.

Om vi därmed återknyter till fåglarna införlivas de med rundgången hos Lucier, liksom efterföljande ljudkavalkader under en improvisation mellan Küchen och Meinz. Verket permuterar sig sålunda, för att i nästa stund omkodas till språk, genom att berättarrösten introducerar fenomenet tinnitus verbalt. Libera berättar om en man som med anledning av tinnitus ligger på ett sjukhus i Norwich. I efterföljande sekvens omkodas emellertid tinnitus återigen till ett ljud, genom att materialisera sig i övre registret av en åtta sekunder lång violinton. Inslaget av tonen förefaller särskilt remarkabel eftersom det musikaliska sammanhanget är Smetanas första stråkkvartett.

Kompositören transkriberade sin inre ton, sin tinnitus, framhåller berättarrösten. Fenomenet tinnitus tar vidare form av ett eget liv och berättelsen, liksom det absurda dramat, fortsätter och söker sig allt längre in i det mänskliga medvetandet, måhända i syfte att kartlägga det ogripbara, det psykologiskt undermedvetna eller religiöst andliga; vi noterar Walter Marchettis besynnerligt nakna ljudlandskap, liksom citat ur Georges Perecs monumentala roman Livet en bruksanvisning bland mycket, mycket annat.

Arbetsmetoden med "Tyto Alba" bär härigenom på likheter med Trevor Wisharts originella skapelse ”Red bird”, vari en ljudentitet ger upphov till en annan utifrån ett system baserat på ljudhärmande betydelser – exempelvis ljudet av boksidor som möts av de många vingslagen från en fågelflock. I "Tyto Alba" möter vi istället – bland mycket annat – höga frekvenser från rundgångar, violiner, elektronik och träblås, men också skärande tonkomplex bland fåglarna och i tinnitus.

Oändligt mycket mer kan sägas om skivan och verket Tyto Alba. Oändligt kan också förklaras, feltolkas och övertolkas. Men det är vi – lyssnarna – som styr resan och vår resa kan fortsätta i en evighet, eftersom väven är så komplex. Betyget mycket bra känns därmed lämpligt.



liten_populista_lucier_front.jpg

Alvin Lucier

Rinus van Alebeek & Michal Libera play Alvin Lucier Chambers
BR POP12

Michal Libera skymtar också som curator för serien Populista, som tillägnas ”tolkningar, feltolkningar och övertolkningar av musik”. Bland annat gäller det interpreteringar av öppna musikaliska verk (korrekta eller möjliga tolkningar), liksom feltolkningar av fixerade verk, men också övertolkningar i bemärkelsen tolkningar av material som saknar en musikalisk intention. Säkerligen går det att spåra fler aspekter, vilket också dokumenteras i serien, varför den (serien) kanske kan uttryckas som ett slags konceptuellt verk i sig själv. Både spännande och förvirrande – mer lyckat i vissa stunder än andra.

Inspelningar av Luciers ”Chambers” (1968) torde inte vara en enkel uppgift om man siktar på något oprövat som också kittlar. Instruktionen till stycket lägger nämligen tonvikten på att lista möjliga kammare och metoden för att utvinna ljud ur dessa i form av en samling verb. Mycket mer än så framgår inte. Om verket presenteras som en installation, tillför åtminstone den visuella aspekten ytterligare en dimension, medan inspelningar av ”Chambers” kräver synnerligen kreativa själar för att intressera.

Därmed framstår Michal Libera som mycket lämplig för uppgiften – i alla fall med hänsyn till det lyckade albumet Tyto Alba. Med hjälp av Rinus van Alebeek lyckas de åtminstone hitta en egen ingång till Luciers verk. Idén växte fram under en resa bland obekanta städer i Kalabrien. Boken De osynliga städerna av Italo Calvino följde med i packningen och blev därför läsningen under resans gång. Likheterna mellan boken och städerna de besökte var för dem slående, varför romanen kom att tjäna som guidebok till utflykterna i dessa ”osynliga” städer.

En god del av inspelningarna består av uppläsningar ur boken i olika miljöer, men även många andra upptagningar förekommer. Vidare ska dessa dokumentationer ha genomförts efter Luciers instruktioner, det vill säga i avgränsade utrymmen ur vilka ljud har frambringats. Slutligen har van Abebeek redigerat ner inspelningarna till en ”road-audio-book”.

Ljudbilden är synnerligen rå, allt tycks inspelat med någon enkel kassettbandare. Det känns ur den synpunkten mycket sympatiskt och intimt. Däremot verkar relationen till Luciers verk något luddig. Vi kan emellanåt höra att ljudet har färgats av platsen som upptagningen är utförd på; måhända till följd av den enkla utrustningen att nyanserna inte framkommer särskilt tydligt, men det känns faktiskt inte som att de varit särskilt kreativa i sina försök. Lite eko hörs nånstans och i andra fall som att mikrofonen ligger i en väska, varpå upptagningen blandar mikrofonskrap med muddriga, dova klanger från röster och omgivning. Likaså tycks en vanlig manipulering bestå i att direkt påverka inspelningsutrustningen, genom att eventuellt knacka och skaka på bandaren, eller attackera spolarna.

Som ”road-audio-book” är albumet mycket trivsamt, men väntar man sig magiska innovationer med utgångspunkt i Luciers stycke, förknippas upplevelsen snarast med ett misslyckande. Och beträffande Calvino-spåret är jag heller inte helt övertygad, utan finner det mer givande att läsa hans böcker, såsom Kosmokomik, Om en vinternatt en resande och många av de andra fantastiska romanerna.



liten_populista_ferrari_front.jpg

Luc Ferrari

Komuna // Warszawa plays Luc Ferrari Tautologos III
BR POP11

Du stiger upp, äter, dricker, sover, du stiger upp, äter, dricker, sover osv... I stor utsträckning är därmed livet en tautologi, åtminstone om vi betraktar uttrycket utifrån en språkvetenskaplig betydelse – tautologi, ”att säga detsamma” från grekiskans ”auto legein”. Emellanåt kan den fylla en funktion, men oftast sammankopplar vi tautologins upprepning av samma sak med något meningslöst. Detta skulle också kunna uttryckas som utgångspunkten för Luc Ferraris serie av verk under namnet ”Tautologos”. I tolkningen på Bôłt ges det tredje stycket i serien av en stråktrio tillsammans med tre organister, en recitatör, två(?) dansare samt Luc Ferraris gamla ljudband.

”Tautologos III” (1969) utgår från ett mindre antal regler, vilka visserligen stramar åt, men lämnar fortfarande mycket utrymme för musikernas individuella röster. Enligt min förståelse är tanken att respektive tolkare väljer ut ett ljudobjekt – musikinstrument eller något slags ljudgenererande material – och bestämmer sig därefter för en fras, som repeteras under styckets gång. Frasens längd bestäms på förhand och likaså längden på den paus som följer efter ljudaktionen. Likaså längden på hela stycket fixeras innan framförandet. Dock finns utrymme för att låta frasen transformeras under styckets gång och därmed framstår ”frihet under ansvar” utgöra en central del av ”Tautologos III”.

Den mest lyckade tolkningen av verket tycks förutsätta ett slags hermeneutiskt perspektiv, där interpreten söker balansen mellan verkets ram och sin individuella frihet – alltså balansen mellan intention och individuell karaktär. Denna balans fungerar utomordentligt under Konstantin Simonovichs ledning på den klassiska upptagningen från 1970. Här distribueras fraserna över flera spelare i fältet, varunder klangbilden växer från enformigt till händelserikt och fascinerande. Resultatet är både vackert, humoristiskt och fullt av överraskningar. En väsentlig kvalitet tillkommer förskjutningarna av relationerna mellan de individuella instrumentklangerna, varvid mönster, färger och spänningar framträder med stor rikedom.

Detsamma kan dock inte sägas om tolkningen på Bôłt. Inslaget av den reciterande rösten fungerar hyfsat, även om den egentligen inte riktigt hör hemma här (tautologin reduceras till en anafor, genom att inledningen på meningen tenderar att börja likadant). Dock återkommer en annan uppläsning, som förmodligen spelas upp genom en diktafon, med innebörden att ljudkaraktären är diskant och distorterad. Det främsta problemet är dock längden på frasen, som snarare är att betrakta som en längre sekvens. Likaså är förekomsten av utsträckta klangsammansättningar härrörande orgel för vanlig. Genom aktionernas längd och klangernas form förlorar därmed tolkningen många – om inte alla – de kvaliteter som förknippas med upptagningen från 1970.

Vidare förefaller mig hanteringen av stråkarna minst lika besvärlig – genomgående spelas nämligen rumphuggna avsnitt ur Alfred Schnittkes stråktrio, omgivna av pauser. Citat-tekniken som sådan strider inte mot instruktionerna, men gör sig heller inte intressant i sammanhanget. Om däremot citaten hade hämtats från flera olika musikfält, hade jag nog varit mer entusiastisk. I så fall hade greppet åtminstone burit på större potential till överraskningar, medan Schnittke-greppet faller platt.

Utöver Luc Ferraris gamla ljudband utgör de upprepade dunsarna och golvstrykningarna från dansarna det mest intressanta inslaget – men med det kommer vi inte så långt. Om man är obekant med stycket kan det nog däremot låta mer intressant, med tanke på att en positiv aspekt ändå är den förhållandevis råa ljudbilden. Slutomdömet inskränker sig dock till ett hedervärt försök, eftersom tolkningen misslyckas på för många punkter.



liten_populista_tartini_front.jpg

Ralf Meinz, Karolina Ossowska & Mikolaj Palosz

Ralf Meinz, Karolina Ossowska & Mikolaj Palosz play Giuseppe Tartini La sonata il sol minore al terzo suono
BR POP10

Medan tolkningarna av Ferrari respektive Luciers verk imponerade föga, måste jag lyfta fram den innovativa omtolkningen av Giuseppe Tartinis ”La sonata il sol minore al terzo suono”, som den mest övertygande bland föreliggande utgåvor i serien Populista. För den som väntar sig ett regelrätt stycke av italienaren Tartini lär dock bli besviken, eftersom framförandet utgår från idén att söka efter kombinationstoner i dennes musik. Italienaren brukar nämligen omtalas som upptäckaren av kombinationstoner, det vill säga de nya toner som uppstår genom samverkan mellan två starka toner av olika tonhöjd. På stråkinstrument frambringas dessa nya toner genom dubbelgrepp, alltså att två strängar stryks eller plockas.

På inspelningen hör vi Karolina Ossowska, violin och Mikolaj Palosz, cello sträcka ut tonerna länge till monumentala droner. Vad som uppstår är synnerligen vackra klanger, men också nya sammansättningar, det vill säga kombinationstoner. Dessa förmår dock att endast framträda tydligt emellanåt, vilket också förklarar sökandet efter kombinationstonerna. Särskilt under den tidigare delen av inspelningen får jag intryck av La Monte Youngs stråktrio, som också uppehåller sig vid denna metod, medan konstruktionen av stråktrion vilar på en seriell grund.

Ossowska och Palosz gör ett fint jobb på albumet och den sökande karaktären är spännande att följa. Ibland faller de dock in i daterade övergångar, men det hör väl musiken till, eftersom den ändå utgår från ett verk skrivet för sisådär 250 år sedan.



Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry