Abdelhaï Bennani, skivguide

Abdelhaï Bennani, skivguide

Publicerad: mån, 2015-08-31 11:52

Abdelhaï Bennani hann innan sin bortgång med att släppa ett tjugotal skivor. Soundofmusics Joacim Nyberg har lyssnat på 17 av dem.

Av: Joacim Nyberg

Fröet till detta porträtt såddes för ett par år sedan då jag för första gången hörde Abdelhaï Bennani. Skivan hette Present och presenterade en trio med tenorsaxofon, kontrabas och trummor och jag blev mäkta förbryllad och fascinerad. Jag hörde något nytt, något unikt. Sedan dess har jag sugits längre och längre in i Bennanis klangvärld och nu är det dags för mig att dela med mig av det jag funnit.

Detta projekt startade innan Bennanis död, men lades tillfälligt på is. När han sedan gick bort kände jag ett behov av att avsluta det jag påbörjat.

För mer information om Abdelhaï Bennanis liv, karriär med mera, se min minnestext samt intervjuerna med Julien Palomo och Jan Ström. Länkar längst ner på sidan.

Bennanis mumlande ton verkar gå mer inåt än utåt, det känns som att han suger in tonerna istället för att blåsa ut dem. Hans spel kan nog ses som ganska introvert, det låter ofta som att han pratar för sig själv. Och det mänskliga talet är en jämförelse som gång på gång dyker upp i mitt huvud när jag hör Bennani. Ljuden kommer så naturligt ur saxen, det känns som en förlängning av kroppen. Linjerna är ofta korta och snirkliga och ibland känns det som att han ägnar halva konserten till att känna på saxen och prova lite grejer. Sedan slår det en att det faktiskt är så han spelar, helt fritt från licks, konventioner och mallar. Detta gör honom svårbeskriven men enormt intressant att lyssna på.

Det finns en motsägelse i att Bennani spelar väldig snarlikt på alla skivor men et alltid låter olika. Under de sju år som gått sedan den första skivan i denna guide kom ut har hans spel inte förändrats särskilt mycket. Han har hittat sin stil och de förändringar som skett är i form av förfining och finjustering. Jag har lyssnat mig genom timtal med Bennanis musik men jag känner fortfarande att hans spel är svårgripbart och svårbeskrivet. Ett gott tecken. Dessutom känner jag också att jag inte fått nog. Jag är fortfarande nyfiken, vill fortfarande höra mer. Det är inte ofta man känner så.

I mina öron är Bennani en unik saxofonist som gång på gång överraskar. Det är inte musik jag lyssnar på, det något mycket större. Han förtjänar mer uppmärksamhet och mina förhoppningar är att denna skivguide ska göra er, kära läsare, lite nyfikna och få er att söka upp Bennanis musik. Ni kommer inte att ångra er.

Här har jag nu skapat en skivguide med de inspelningar jag lyckats få tag på. Det finns ett par stycken till, så listan är ej komplett. Om skivorna kan sägas att alla är inspelade mellan ÅR och ÅR i Frankrike och att flera musiker återkommer. Bennani spelar endast tenorsaxofon. En intressant detalj är att på 17 skivor presenteras hela nio olika trios! Skivorna är ordnade i kronologisk ordning (inspelningsdatum).

Nästan alla skivor i denna guide är släppta av Jan Ström, en av få (tillsammans med Improvising Beings Julien Palomo) som var villiga att sprida Bennanis musik. För beställning av JaZt TAPES-skivorna hänvisar jag till Jan Ströms hemsida, länken finns längst ner på sidan. För videos, kolla Alan Silvas youtube-sida.


doubleworldd

Abdelhaï Bennani / Alan Silva

Double World
JaZt TAPES CD-056 (inspelad i september 1998)

Detta är den tidigaste inspelningen i denna skivguide. År 1998 hade Bennani och Silva redan känt varandra och spelat ihop sedan länge och det är en säker duo som står på scen. Double World är unik i Bennanis katalog. Anledningen? Den är överdubbad. Silva spelar både piano och kontrabas och Bennani både tenorsaxofon och trummor. Det är enda gången Bennani överdubbat och enda gången han spelat trummor på skiva. I saxen har Bennani fint riv och spelar i en taggig frijazzanda som påminner om både Brötzmann och Evan Parker. Explosivt! Trummorna är överraskande bra om än något suggestivt. Hela skivan är väldigt jazzig, Silva spelar melodiskt piano och till och med lite walking bass! Musiken är öppen och väldigt lekfull. Bennani och Silva spelar med varandra men även med sig själva. Resultatet är en lättsam och härligt energisk skiva där det lekfulla får mycket utrymme. En favorit!


doubledouble

Abdelhaï Bennani / Itaru Oki / Alan Silva / Makoto Sato

Double Double
JaZt TAPES CD-054 (inspelad i november 1999)

De fyra herrarnaDouble Double delar en lång historia. De kämpade tillsammans, spelade, stöttade varandra och byggde upp ett enastående samspel. Sax, trumpet, bas, trummor är en klassisk sättning inom frijazzen, och även om Bennani inte är särskilt traditionell så är detta faktiskt den konstellation som låter mest "klassisk" frijazz med ett typiskt flöde, en kommunikation där man ger och tar och där musiken byggs upp i vågformer. Andraspåret ”The Spell” har en hymnliknande melodik som för tankarna direkt till Ayler. Oki spelar upphackade melodier på trumpeten och breddar utrymmet för Bennanis referenslösa fraseringar. Silva och Sato spelar en ganska typisk roll som komp, men det ska man inte förakta. De håller energin uppe och Satos yviga trumspel gör det förutsägbara upplägget helt oförutsägbart. Detta är den tidigaste skivan i denna guide och här tar han avstamp i ett energiska utåtriktade spel för att sedan med åren som kommer gå mot ett mer introvert uttryck och bli mer svårdefinierbar. Det är alltid kul att se flera sidor av samma musiker.


encounters

Abdelhaï Bennani / Alan Silva / William Parker

Encounters
JaZt TAPES CD-037 (inspelad i oktober 2000)

Än en gång delar Bennani och Alan Silva scen, här tillsammans med William Parker på bas. Det blir en självsäker öppning, allt låter avslappnat, naturligt och självklart. Det är rutinerade musiker vi talar om här som dessutom spelar ihop i olika konstellationer under många herrans år. De låter bara musiken komma. Silva hörs på piano och synt och han är grymt bra. Spelar finurligt och väldigt lyhört. Han och Parker driver på och Bennani kommenterar det som händer runt honom med korta avhuggna linjer, stundtals mycket kraftigt. Parker är lika charmigt klumpfotad som vanligt, men han är så varm och full av musik att det glöder. Parker är den som håller motorn igång. Han är väldigt rörlig i sitt spel, speciellt pizzicato. Hans stråke låter också bra ihop med Bennani, i synnerhet när de rör sig i samma register. Konserten i Paris är från 2000 och det är ett intimt möte. Det ligger något lite dramatiskt kanske till och med sorgset över stämningen. Det är ingen sprudlande musik, utan snarare eftertänksam som vore den en dedikation eller hyllning till någon okänd. Så är det säkert inte, men hur som helst är det vacker musik att avnjuta i lugn och ro.


thecrawling

Abdelhaï Bennani / Alan Silva / Makoto Sato

The Crawling Snake
JaZt TAPES CD-053 (inspelad i mars 2001)

Tre gamla vänner i koversation; Bennani, Alan Silva och Makoto Sato. Deras samspel är fantastiskt och det låter avslappnat, öppet och de litar på varandra. Silvas piano är väldigt bra med lika delar melodik, rytmik och finurlighet. Han skiftar senare även till synt och spelar på sitt eget mystiska sätt. Han och Sato eldar på ganska ordentligt men kommunicerar fint och ger flödet av ljud och rytmer en smidig karaktär. Bennani spelar ganska mycket och hans sax är rå och påminner stundtals om Evan Parker. Musiken är energisk och explosiv och stundtals furiös och aggressiv. Det är som ett block av ljud och trion landar aldrig riktigt utan virvlar runt i 50 minuter. Det är intensivt men Bennanis sax låter fantastisk mitt i stormen. Tyvärr är ljudet på The Crawling Snake lite ruffigt, men om man ser bortom det så är det med sina expressiva uttryck en spännande skiva.


waves

Abdelhaï Bennani / Benjamin Duboc / Edward Perraud

Waves
JaZt TAPES CD-052 (inspelad i april 2006)

När Edward Perraud sitter bakom trummorna så blir det en annorlunda musik som skapas. Han tillför en stor portion energi och hans cymbaler och klockor bidrar också till en gnistrande ljudbild. Waves består av två långa spår, två live-set kan man tänka sig, och skivan klockar in på nästan 75 minuter. Trion låter bekväm i att kunna sträcka ut och musiken genomgår ett antal faser och transformationer under dess gång, från nästintill total tystnad till rasande frifräs. Tydligt är att Bennani än en gång lockas med och hakar på Perrauds livliga trumspel och stundtals låter trion som en klassisk frijazzmaskin med stål och ånga. För att plötsligt få en spirituell ton. Bennani har lite mindre luft i tonen här och låter mer jordnära än på flera andra skivor. Duboc är som vanligt bra och spelar ut hela registret, han balanserar uttrycken och gör precis det som behövs. Den (fri)jazziga tonen, de långa spåren och balansen mellan hög och låg energi gör Waves till en fin skiva i Bennanis katalog.


fleures

Abdelhaï Bennani / Benjamin Duboc / Didier Lasserre

Fleures Bleues
JaZt TAPES CD-050 (inspelad i december 2006)

Fleures Bleues är Dubocs skiva. Det är han som tar plats och leder musiken. Han är stark och spelar mäktigt med en underbar ton och stor musikalitet, både med stråke och fingrar. Man känner hans spelglädje. Lasserre är mästerlig på att spela lite och svagt men energiskt och fyller ljudbilden på ett sätt som balanserar Dubocs basspel. Bennani spottar ur sig mörka hårda fraser och skriker hjärtskärande. Hans spel kryper under huden. Musiken är intensiv utan att vara stark och trion pendlar mellan impressionistiska uttryck och omtumlande utbrott. Ibland är det fragmenterat jazzigt och formerna är generellt fastare än på Present. Fleures Bleues är intressant eftersom Duboc har en så framträdande roll och att Bennani verkar gilla det. De två manar på och hittar varandra på ett härligt sätt.


inside

Abdelhaï Bennani / Benjamin Duboc / Didier Lasserre

In Side
Ayler Records, aylDL-109 (inspelad i februari 2007)

In Side är inspelad i början av februari 2007 och utgiven endast som nedladdning från Ayler Records hemsida. Det är det första samarbetet mellan Jan Ström och Abdelhaï Bennani och den första i en serie trio-skivor i Ströms produktion. In Side är en stark skiva med modern fri musik, flödande men med riktning. Det handlar inte om solist och komp eller om uppvisningar i volym eller snabbhet, utan mer och att skapa flöden, tillstånd och stämningar. Lasserres finkänsliga touch på trummorna får musiken att sväva mot himlen och Dubocs stabila kontrabas får ner den på jorden igen. Mitt emellan himmel och jord flyter Bennani fram, lätt och fri. Ibland morrar han till i det låga registret och visar vilken kraft han har, och när trion eldar på lite, som på andra spåret, blir det ganska hett. Trion kontrasterar intensitet, volym och hastighet vilket gör In Side härligt ombytlig och varierad.


therestarts

Abdelhaï Bennani / Benjamin Duboc / Edward Perraud

There Starts The Future
Ayler Records, aylCD-083 (inspelad i juni 2007)

In Side skämde Didier Lasserre bort oss med sitt mjuka, målande trumspel men på There Starts The Future är det än en gång Edward Perraud som sitter bakom trummorna och därmed blir det eldigare musik. Perraud är väldigt pigg, hela skivan präglas faktiskt av hans trumspel. Han spelar mycket mer än Lasserre, hårdare, starkare och snabbare, och han får med sig Duboc och Bennani som spelar ovanligt tydligt och direkt. Den inåtvända energin som fanns på Present har på There Starts The Future vänds utåt. Jag tycker mycket om båda stilarna och både Lasserre och Perraud, det är kul att de spelar så olika. Det är rätt bra fräs och There Starts The Future är en av de stökigaste Bennani-skivorna. Kul! Läs en recension av Magnus Nygren här.


yallah

Abdelhaï Bennani / Alan Silva / Edward Perraud

Yallah
JaZt TAPES CD-046 (inspelad i januari 2009)

Yallah inleds med en tindrande, lite mystisk synt från Silva som låter mycket fint ihop med en eftertänksam, snudd på melankolisk Bennani. Lägg därtill ett fantastiskt lyhört spel av Perraud och vi har en oemotståndlig inledning på en skiva som bara växer. Synten svävar omkring och bidrar med ett skimmer men Bennani gör sig till en motvikt med ett jordnära saxofonspel. Silva skiftar plötsligt till ett 90-talsdoftande syntröst-sound och Perraud tar inte lång tid på sig att ge sig in i samtalet. Silva har inga problem med att lägga riktigt fula syntsounds, han är helt seriös och det funkar faktiskt, hur vete gudarna. Yallah präglas av synten som ger en ovanlig och rolig ljudbild som Bennani och Perraud emellertid inte har några problem med att förhålla sig till. Tvärtom låter det som att de tycker det är kul. På andraspåret spelar Silva kontrabas och det blir mer klassisk frijazztrio. Det är en lekfull skiva där Bennani känns bekväm och sträcker ut ordentligt. Överraskningarna är många och Yallah är nog den roligaste av alla skivor i denna Bennani-guide.


newtoday

Abdelhaï Bennani / Itaru Oki / Alan Silva / Makoto Sato

New Today, New Everyday
Improvising Beings ib13 (inspelad i maj 2009 (CD 1) och juli 2009 (CD 2))

Dubbel-CD där skiva ett ger en konsert med trion Bennani/Oki/Sato och skiva två med kvartetten. Sundance: Rites är undertiteln på första CD:n och det är en vackert behärskat historia. Musiken är lågmäld och lätt dansant. Trummorna är finkänsliga och Sato är den som skapar stämning. Bennani har massor av luft i tonen och spelar ganska suggestivt, men lyckas ändå kommunicera och skapa harmoni med Okis ganska mjuka trumpet. Jag håller denna trio högre än den med Toyozumi, här låter allt så självklart och avslappnat. Sundande: Rites är en skiva som är både spännande och avkopplande och i allra högsta grad njutbar. Sedan kommer superkvartetten. Det har skett en stor utveckling under de tio år som gåt sedan Double Double. Där lät kvartetten som en mer traditionell frijazzenhet, men här har de ett väldigt speciellt och underbart uttryck. Det finns luft, lugn och säkerhet, inget effektsökeri och inget onödigt pynt. Det handlar om mognad. Undertiteln är Childhood: Dreamlife och det ligger ett drömskt skimmer över det hela. Silvas synt ät mystisk med en touch av ambient. Bennani har luft och sorgsenhet i tonen medan Oki drömmer hoppfullare drömmar. Det är vackert! Kvartetten är otroligt lyhörd och kvick. Okis svar på Silvas syntbas på första spåret är genialt och Satos duo med Silvas synttrummor är lika delar musikaliskt och underhållande. Detta är en enastående konsert, det bästa jag hört med kvartetten och något av det bästa med Bennani överhuvudtaget.


kindofviolet

Abdelhaï Bennani / Alan Silva / Didier Lasserre

Kind of Violet
JaZt TAPES CD-051 (inspelad i april 2011)

Här har vi det enda inspelade exemplet på trion Bennani/Silva/Lasserre. Silva håller sig till synt och är som vanligt helt otippad. Fulsnygga syntstråkar varvas med suggestiva pianoklanger. I mittenpartiet av skivan blir det faktiskt lite fusion-feeling. Lasserre skissar med löst sammanhängande trummor och cymbaler och skapar en vacker bakgrund till saxen och synten. Silva och Lasserre skapar en stor ljudbild som stundtals blir riktigt stormig. Och mitt i stormen står Bennani lugn och behärskad och blåser långa mustiga toner och lågmälda fraser. Han rycks inte med utan skapar istället en fin spänning. Han blåser till och med ett par bluesfraser! Kanske att Bennani och Silva har lite svårt att hitta varandra denna gång, men Kind of Violet är ändå oväntat spräckig, utåtriktad och i slutändan intressant.


sundance

Abdelhaï Bennani / Jean-Luc Cappozzo

Sun Dance / Earth Laugh
JaZt TAPES CD-041 (inspelad i maj 2001)

Duo-skiva med franske trumpetaren Jean-Luc Cappozzo. De två slingrar sig runt varandra och skapar en musik i vilken det ryms mer är tusen ord. Bennani och Cappozzo pratar med varandra, berättar för oss om allt mellan himmel och jord. Den yvigt gestikulerande Capozzo får stundtals Bennani på strålande humör och han är mer pratglad än vanligt. Vilket inte innebär att han vräker ur sig toner och ljud, nej han är Bennani med sina väl avvägda beslut. Trumpetspelet är även det balanserat men fullt av energi. Sun Dance / Earth Laugh är en av de skivor där Bennani är piggast och mest utåtriktad. Den är rolig att lyssna på och står som ett bevis på att musikalisk energi kan ta flera olika former. Läs en äldre recension här.


present

Abdelhaï Bennani / Benjamin Duboc / Didier Lasserre

Present
JaZt TAPES CD-038 (inspelad i juni 2012)

Present är den skiva som är mest lös i formen och också mest avslappnad och lugn. Det är samma trio som på In Side, alltså Bennani/Duboc/Lasserre. Lasserre är underbar på endast virvel och cymbal, och Duboc spelar stundtals i en klar tonalitet vilket ger en härlig direkthet och nakenhet. Bennani hakar på (eller stretar emot?) på sitt eget sätt och spelar linjer som är både i, utanför, under, över och runt om tonaliteten. Han spelar så bra, så tankfullt och självsäkert sökande. Vackert. Samspelet är i toppklass och Present är en av de Bennani-skivor jag skattar högst. Läs en längre recension av mig här.


sundance2

Abdelhaï Bennani / Itaru Oki / Sabu Toyozumi

The Sundance 2
JaZt TAPES CD-048 (inspelad i september 2012)

The Sundance 2 är fortsättningen på första skivan på New Today, New Everyday, och Bennani får än en gång sällskap av två japanska frijazzlegender: igen, trumpetaren Itaru Oki men istället för Sato hör vi slagverkaren Yoshisaburo (Sabu) Toyozumi. Oki och Toyozumi lade (tillsammans med andra) grunden för den japanska frijazzen, de spelade fritt redan i slutet av 60-talet! Vid tiden för denna inspelning är de runt 70 men visar få, om några, ålderstecken. Oki har en kraftfull kärna i sin ton men är också mjuk och följsam. Toyozumi är behärskad, istället för att elda på slår han lite små gnistor med trummorna och han spelar även en hel del eh-ru (tvåsträngat kinesiskt stråkinstrument) och det högpitchade gnisslet passar väldigt bra ihop med Bennanis luft och Okis sköra ton. Det finns ett genomgående lugn, musikerna låter saker och ting hända i den takt som krävs. Trots att det tar lite tid händer det spännande saker hela tiden. Ofta är det faktiskt Bennani (!) som ryter till för att få fart på festen. Andra spåret präglas starkt av Bennanis mumlande ton medan tredje spåret får en exotisk touch av flöjt (Oki) och eh-ru (Toyozumi). Den här musiken handlar inte om reduktionism eller minimalism utan snarare om att musikerna bara spelar ganska lite. Detta är ett bevis på mognad, självsäkerhet och musikalitet. Det är en rysligt bra skiva med mästerlig musik.


nogoal

Abdelhaï Bennani / Alan Silva

No Goal
JaZt TAPES CD-043 (inspelad i januari 2013)

Det här är en underlig skiva. Bennani i duo med Alan Silva på synt. Stundtals låter det som något Cage skrivit, ibland lite Reich, för att plötsligt övergå till soundtracket till en 80-talsfilm. Silvas syntspel är minst sagt otippat. Man vet aldrig vad som kommer härnäst och det är en egenskap som jag värdesätter. Det ger spänning och visar på fantasi och en musikalisk vision. Hur Bennani förhåller sig till Silvas spel är ett mysterium. Bennani är på sitt mest muttrande humör och verkar inte påverkas särskilt mycket av Silvas plötsliga svängar. Jag gillar den här skivan. Den är skruvad och konstig men samtidigt helt logisk och vacker. Det gäller bara, som vanligt med Bennani, att lyssna på djupet.


freeform

Abdelhaï Bennani / Burton Greene / Alan Silva / Chris Henderson

Free Form Improvisation Ensemble 2013
Improvising Beings, ib40 (inspelad i mars 2013)

Bennani såg detta som sitt Magnum Opus, sitt mästerverk. Albumet handlar om de komplicerade förhållandena mellan akustiska och elektroniska instrument. Vi har Silva på synt och Henderson på elektroniska trummor samt Greene på piano och Bennani på tenor. En ovanlig sättning med ett ovanligt sound och ibland uppstår märkliga klyftor mellan det elektroniska som låter extremt artificiellt och det akustiska som låter väldigt rent. Vi hör allt från svävande klanger, syntstråk och 90-talsklingande piano till funkbeats, swing och ljudskapande, ofta med mörker och dramatik. Stundtals är det små ljud och stundtals svällande landskap. Det är extremt märklig musik. Genomgående finns dock Bennanis säkra, karaktäristiska sax med i ljudbilden och känns härligt bekant. Greenes piano är väldigt fint och spelat med stor fingertoppskänsla. Silvas synt är som vanligt helt otippad och Henderson gör väldigt mycket konstigt med sina eltrummor. I mina öron är han stundtals lite smaklös. Jag drar mig nog lite för att kalla detta ett mästerverk, men det är alltid intressant med musik som väcker tankar, musik som ifrågasätter, utforskar och är nyfiken. På det sättet är Free Form Improvisation Ensemble 2013 lyckad, jag har aldrig hört något liknande. Det kom att bli Bennanis sista stora statement. Ett lämpligt avsked. 100 minuter galenskap.


stories

Abdelhaï Bennani / Alan Silva / Chris Henderson

Stories Without Words
JaZt TAPES CD-047 (inspelad i februari 2014)

Stories Without Words är den senaste inspelningen med Bennani. Sättningen är samma som på Free From Improvisation Ensemble 2013 minus Greene, men musiken är annorlunda. Vi hör akustiska instrument och mer pulserande Free jazz, t.o.m. lite grooves. Bennanis ton är ovanligt hård och tydligt men samtidigt lätt följsam. Alan Silva hörs på piano och han är ruskigt bra, spelar kantigt men vackert och framför allt öppenhjärtigt och stödjande. Han verkar också väldigt inspirerad. Den gamle Sun Ra-trummisen Chris Henderson är groovig och han och Silva svänger gärna tillsammans. Tyvärr blir grooven lite konstiga ibland, något malplacerade. Speciellt popkompet och funkröjet framåt slutet. Bennani och Silva spelar så finkänsligt och blir överkörda av trummorna. Där saknas fingertoppskänsla. Förargligt nog är ljudet inte bra på inspelningen vilket är synd för det är (tack vare Silva och Bennani) en ganska fin konsert. Ljudkvalitén och Hendersons buffliga trumspel gör dock att Stories Without Words blir lite av en besvikelse.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry