Andreas Tilliander: Magisk kväll med Piana

Andreas Tilliander: Magisk kväll med Piana

Andreas Tilliander och Piana. Foto: Kennet Gabrielsson

Andreas Tilliander: Magisk kväll med Piana

Publicerad: fre, 2005-12-23 23:54

Musikern och producenten Andreas Tilliander skriver om en magisk kväll i Tokyo i november 2004 när han spelade med Naoko Sasaki (Piana). "Hennes ord griper tag i mig och jag vet inte riktigt var jag ska ta vägen. Jag får en lust att lära mig japanska bara för att förstå varför jag blir så känslomässigt påverkad", skriver han.

Av: Andreas Tilliander

Jag kan med säkerhet säga att det inte finns någon låt som jag lyssnat så mycket på i år som Piana's "Something Is Lost" från hennes senaste album "Ephemeral". Låten, som inleder skivan, börjar med ett försiktigt skrapande som övergår i en vemodig syntslinga och ett faktiskt sagolikt vackert "la la la la la". Det får sällskap av ett "mmmmmm" och en ensam akustisk gitarr. När väl sången kommer in ordentligt blir det textmässigt egentligen ingen större skillnad för mig eftersom min japanska tyvärr fortfarande är begränsad till några artighetsfraser.

Det låter ändå som om Piana, eller Naoko Sasaki som hon egentligen heter, menar vad hon sjunger. Hennes ord griper tag i mig och jag vet inte riktigt var jag ska ta vägen. Jag får en lust att lära mig japanska bara för att förstå varför jag blir så känslomässigt påverkad. Även om musiken är allt annat ond så sjunger hon inte de där artighetsfraserna jag kan iallafall.

Jag har haft den stora äran att spela några gånger i Japan och förra vintern träffade jag Naoko för första gången. Vi framförde ett par låtar tillsammans i Tokyo och min musik har aldrig låtit så bra. Vår tillfälliga duo spelade låten "Tsuki No Kioku" från en av de skivor jag spelat in under aliaset Mokira. Det lät så bra att jag inte vågade titta och knappt ens lyssna.

För första gången tyckte jag att något jag själv var med och framförde lät magiskt och ännu bättre blev det när vi improviserade. Jag brukar avsky saker som är totalt improviserade då det mest blir kul för de som spelar snarare än för de som tvingas lyssna. Jag spelade diverse ljudfragment från Mokiraskivan men jag minns inte vilken låt och det är egentligen totalt oväsentligt. Det viktiga var återigen vad Naoko gjorde.

Hon sade innan spelningen att hon var nervös, speciellt inför den improviserade låten eftersom vi bara någon timme innan konserten kom på att vi överhuvudtaget skulle testa ytterligare en låt. När vi avslutade framträdandet med vårt tillfälliga samarbete märktes inte någon som helst nervositet. Varför varför varför gick jag inte som planerat ut och köpte batterier till min MD-spelare? Jag tror att den där novemberkvällen i Tokyo mycket väl kan ha varit toppen av min karriär och det enda jag kan göra är att försöka komma ihåg hur det lät. Eftersom jag som sagt knappt vågade lyssna så minns jag mer eller mindre ingenting.

Om någon som läser detta befann sig på Superdeluxe i Tokyo det magiska datumet Artonde November Tjugohundrafyra och av en händelse råkade göra en ljudupptagning av kvällen, snälla ge mig en kopia så jag bli hel igen.

Det är något med Naokos musik som verkligen känns japanskt. Naturligtvis gör sången sitt men det har även att göra med valet av ljud och sättet att arrangera. Detsamma gäller instrumentala artister som Ryoji Ikeda, Sora, Fourcolor, Minamo och Firo. Det kanske är en kombination av bevarandet av tradition och avsaknaden av överexponering av västerländsk musik. Nyligen träffade jag Naoko igen och fick då till till min fasa erfara att hon inte var bekant med Morrisseys musik. Detta åtgärdades snabbt då jag gav henne mitt ex av "Vauxhall And I". Det kan nog ses som det snällaste jag gjort för någon någonsin.

"Something Is Lost" från Piana's "Ephemeral" är som sagt låten jag lyssnat på flest gånger i år. Antagligen börjar det närma sig hundra lyssningar. Jag fick förresten skivan för ett par veckor sedan.

(Publicerad 2005)

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry