Androidernas dröm om organiska får

Androidernas dröm om organiska får

Beduiner

Androidernas dröm om organiska får

Publicerad: fre, 2012-08-03 16:04

Av: Johan Redin

Finns det något rimligt svar på vilken kopplingen är mellan Västmanlands bergslag och elektronisk musik? Först ut var elektronmusikfestivalen i Skinnskatteberg, som lockade självaste översteprästen Stockhausen ut i barrskogen. Sedan drygt ett decennium finns också festivalen i Norberg, belägen vid foten av den respektingivande gamla stentuggaren Mimerlaven. I Skinnskatteberg handlade det om en nedlagd järnvägsstation och i Norberg om en 62 meter hög betongfallos som, tjugotvå år efter sitt senaste utlopp, fortfarande står styv i det postindustriella Sveriges sköte.

Den elektroniska musiken trivs som fisken i vattnet bland modernitetens ruiner och teknologiska fornlämningar. Ungefär som hos Bruce Sterling bildar de en tilltalande anakronistisk blandning där old-school känns som senaste nytt, en futuristisk atmosfär av något som egentligen tillhör gårdagen, en do-it-yourself-utopi.

Kan man kretsbända historien? En av gästerna vi årets Norbergfestival är amerikanen Derek Holzer, en egen byggmästare inom elektroniska ljud som på alla sätt tycks dyrka det icke-lineära. Hans konsert i Mimerlaven är ett oväntat borrprov i den kulturella magman, kaotiskt knastrande av hemmagjorda elprodukter uppblandad med sporadiska sångfraser ur den amerikanska deltabluesen. Swamptronica? Delta noise?

stor_neanderflute.jpg

⁞ Neanderflöjt, föregångaren till den elektriska musikmaskinen

Holzer är ett slags inverterad arkeolog, som istället för att pensla fram och restaurera fragment ur den teknologiska myllan väljer att löda ihop framtida fynd från en sprucken postmodern variant av femtiotalets mekanobyggande. På Norbergfestivalen håller han också workshopen ”Neanderthal Electronics Soundbox” där han lär hur man med en liten cigarrlåda, några kretsar och högtalarelement får kontakt med ”dat good ol’ stone age simplicity of noise”. Inspirationen hämtar han från ett över 40 000 år gammalt musikinstrument, en flöjt karvad av en benbit, en musikalisk artefakt tillverkad av ett släkte som människan sedermera (förmodligen) slog ihjäl och jagade bort ur grottorna. Om människan trots allt stal musiken från neanderthalarna, ser Holzer sin uppgift att stjäla den tillbaka.

Norberg lämpar sig ypperligt som rum för neanderthalreplikanter, en bisarr komposit av astrid lindgren-pluttiga träkåkar, medelklasstempel i mexitegel, en pampig kyrka och varstans minnen och ärrbildningar efter gruvdriftens en gång så mäktiga infrastruktur. Nu råder lugnet. Asfaltsblommorna växer sakta ikapp trädgårdsrosorna och Coop Forum Romanum ligger lika centralt som ICA. Så plötsligt, en gång om året, för vinden med sig ett evigt blippande och bloppande ut över altaner och in i vardagsrummen. Norbergborna tycks stå ut med detta, rentav välkomna detta säregna besök. Det slår mig att den elektroniska musiken inte alls är urban. Den hör hemma på landet, i glesbygden, där allt är lika främmande som naturligt. Här är man sig själv. I Camp 303 försöker Håkan Hellstorm framgångsrikt att sudda ut gränsen mellan människa och djur, brölandes en sång som sannolikt handlar om androiders sexuella drömmar om organiska får. Scenen är tydligt formad som en hage. Runt om står en skara som fascinerat följer proceduren när oxen släpps in bland kvigorna. Man turas om att dricka burköl och filma. Sedan följer en livlig, uppriktig, applåd.

Jag beger mig till salonen. Där är också merparten av festivalbesökarna. Stämningen är från början uppslupen och glad. Efter ett tag rufflig och otålig. Baren är säkert tio meter bred, men endast två som serverar. Man kan köpa öl, mat och t-shirt. Det tar nästan en halvtimme innan man får beställa. När man kommer fram är bartendern lika sur som kunden, fast av två diametralt motsatta anledningar. Många affärer äger rum helt utan leenden. Jag frågar på vinst och förlust personen bakom mig om den elektroniska musiken är polyteistisk, men får inget riktigt svar.

Köerna splittras då och då. Folk beger sig ned till tältlägret istället. Här råder en annan feststämning. Här och var ligger folk utspridda i gräset, som vilande kameler. Tälten befolkas av ett slags technobeduiner, man gestikulerar och talar hårt och lågmält. Jag noterar att ett par delar på en kartong med finska pinnar, ett slags mandelkakor. Ett annat par delar vin direkt ur boxen. Kvinnorna är kortklippta och exotiska. För stadsmänniskan kan synen tyckas obekväm, kanske barbarisk. Men man skall veta att här råder en kultur som utvecklats under generationer, och som sannolikt kommer att fortsätta under generationer, så tillvida ingen jagar dem på flykten. Stadsmänniskan må vara fördomsfull, men hon skulle inte överleva en dag i industriöknen utan vägledning av dessa.

520_norberg.jpg

⁞ Beduiner, kokonger

Jag beger mig så in i Mimerlaven. Här följer man visuella effekter som veckar sig runt långa syntetiska toner. Det mullrar behagligt i allt som är klätt i järn och plåt. Här inne flyter allt samman i ett kollektivt självmedvetande som stiger och sänker sig omvartannat. Som i Platons grotta ser beduinerna bilder av tingens urformer som virvla över betongväggarna. Jag vill vara med. Jag vill förstå de förhistoriska ornamenten och kliver upp ett par våningar i grottan. Här ligger folk sporadiskt utspridda över betonggolvet, kroppar som kokonger fyllda av abstrakta förnimmelser och burköl. Jag sätter mig ibland dem och tycks inte kunna släppa tanken på hur allt hade sett ut om människan hade utvecklats parallellt, hand i hand, med neanderthalaren? Hur rik hade inte konsten varit? Allt främmande hade känts förtroget, vi hade hört maskinens sång, inte dess buller.

Upprymd av min hypotes, liksom berusad av förhistorien går jag ner i liggande ställning. I fjärran hörs en rysk synt. En kokong nära mig harklar till. Är Holzer en metallgud? tänker jag, men säger som tur är ingenting högt. Tidlösheten öppnar sin portar. Beduinerna skingras och jag träffar Heron, han som för länge sedan tillverkade vattenorglar och krigsmaskiner i Alexandria. Jag tittar upp mot taket i Mimerlaven och blir djupt förälskad i en sedan länge avvecklad generator.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry