Art Ensemble of Chicago 1966-1973

Art Ensemble of Chicago 1966-1973

Art Ensemble of Chicagos skivor mellan 1966 och 1973.

Art Ensemble of Chicago 1966-1973

Publicerad: lör, 2008-12-06 11:46

Med den nyfunna filmen ”Les Stances a Sophie” och en bok om AACM i Chicago har hypen kring Art Ensemble of Chicago ännu en gång ökat. Men Art Ensemble är inte bara grooveklassikern ”Theme de Yoyo” – deras Great Black Music är en högst egensinnig musik av yppersta klass. Soundofmusics Magnus Nygren guidar i gruppens digra skivproduktion mellan 1966 och 1973.

Av: Magnus Nygren

Få grupper har varit så produktiva som Art Ensemble of Chicago. Mellan 1966 och 1973 släppte de 22 skivor. Det mest uppseendeväckande är ändå att så många håller väldigt hög klass. Roscoe Mitchell (1940-), Joseph Jarman (1937-), Lester Bowie (1941-1999), Malachi Favors (1927-2004) och senare Don Moye (1946-) var mästare på att hålla liv i långa improvisationer och färga dem med sina ”little instruments”, diverse slagverk, kazoo, munspel och allt vad som tänkas kan (uppemot 500 ska de haft på scenen). Plus naturligtvis bas och en mängd blåsinstrument. Målade i ansikte och på kropp under konserter visade de tillhörighet till Afrika, samtidigt var de storstadsmänniskor från Chicago. Även den europeiska konstmusiken finns som ett levande inslag i deras musik.

Art Ensemble of Chicago var en frukt av organisationen AACM, Association for the advencement of Creative musicians, som bildades i Chicago 1965. Muhal Richard Abrams gick i spetsen, men med fanns även medlemmarna i Art Ensemble, Anthony Braxton, Fred Anderson, Phil Cohran, Jack DeJohnette, Henry Threadgill, Leo Smith, Leroy Jenkins med flera. Abrams ledde även det legendariska Experimental Band som startade 1961-62.
Mitchell, Jarman och Favors träffades på Wilson Junior College redan runt 1960. De spelade tillsammans med Braxton och Threadgill och deltog i Abrams Experimental Band från starten. Lester Bowie växte upp i St Louis och flyttade till Chicago 1966 och blev snart medlem i AACM. Don Moye föddes i New York och blev medlem i Art Ensemble 1970 under gruppens visit i Paris 1969-1971.

Art Ensemble förnyade jazzen och hittade ett helt eget sound. Just sound var högst väsentligt och viktigare än toner och harmonier för gruppen. Exempelvis hade gruppens alla slagverk oftare betydelse som ljudbärare än som rytminstrument. Frånvaron av regelrätt trumslagare under 1969 hade också en stor betydelse för soundet. Liksom naturligtvis Bowies, Jarmans och Mitchells fantastiska förmåga att skapa ljud med sina instrument: låga ljud, höga ljud, fräsande, vibrerande, vackra, lena, mjuka och hårda. Snygga och fula, bubblande, sköna, irriterande, coola. Allt i en salig blandning.

Redan innan Art Ensemble of Chicago bildades 1969 hade gruppmedlemmarna gett ut skivor i Roscoe Mitchells, Lester Bowies och Joseph Jarmans namn. Dessa skivor är så väsentliga att de också är med i denna genomgång. Art Ensemble fortsatte efter 1973, till och med efter Lester Bowies och Malachi Favors död. Joseph Jarman lämnade gruppen under en period. Så sent som 2006 kom deras senaste skiva "Non-Cognitive aspects of the City" (recenserad här i Soundofmusic) som spelades in 2004. Att gränsen dras vid 1973 i denna artikel beror på att den måste dras någonstans och att gruppen helt enkelt inte var lika intressant efter 1973, även om det finns flera fina skivor på bland annat ECM.

Mina egna favoriter bland Art Ensembles skivor är följande (utan inbördes ordning):
Roscoe Mitchell Sextet: Sound
Art Ensemble of Chicago: People in sorrow
Art Ensemble of Chicago: Message to our folks
Brigitte Fontaine: Comme á la radio
Art Ensemble of Chicago: Les Stances a Sophie


aeoc-sound.nyny

Roscoe Mitchell Sextet: Sound

Delmark DS9408
Roscoe Mitchell, Lester Bowie, Malachi Favors, Lester Lashley, Maurice McIntyre, Alvin Fielder. Inspelad i augusti 1966 i Chicago.

Bättre debut än så här blir det inte! På eminenta ”Ornette” prasslas det med den aggressiva New York-frijazzen. Roscoe Mitchell blåser så hårt i altsaxen att man nästan kan se hur han lyfter från golvet. Om än en ruggigt bra låt har Mitchell med flera här inte frigjort sig från övrig frijazz och hittat det typiska Chicagosoundet. Något de däremot gör på övriga två låtar. Tematiken som finns på ”Ornette” är här som bortblåst – det handlar om ljud, ljud och åter ljud.

”The Little Suite” beskriver Mitchell själv som ”a suite of colors” där ”colors” ska läsas som ”moods”. Det är en lekfull blandning av skrivet och improviserat, i botten en stark blueskänsla som pareras med vildsinta samt ömma solon, marscher, barnsånger. Rytmiskt, lustfyllt och ett munspel med blåa nyanser av Lester Bowie.

Andra lp-sidans ”Sound” är en 21 och en halv minuters resa i ljud. Instrumentens färger förvrängs och hittar nya fält. In kommer bjällror, flöjtar och diverse slagverk. Det är expressivt och målande, men på ett helt annat plan än den tunga energiska frijazzen. Tystnaden får utrymme, det lågmälda får ta plats. Banbrytande! Dessutom har Sylvia Abernathy designat en av de snyggaste skivomslagen som gjorts.

”The Roscoe Mitchell Sextet is armed and dangerous, out to steal your mind”, skrev JB Figi i omslagstexten. Indeed, skriver jag.


aeoc.songfor

Joseph Jarman: Song for

Delmark DS-410
Joseph Jarman, William Brimfield, Fred Anderson, Charles Clark, Christopher Gaddy, Thurman Barker, Steve McCall. Inspelad i oktober 1966 i Chicago.

Joseph Jarman gick vid sidan om övriga originalmedlemmar i Art Ensemble de här första åren. Han spelade istället med ett flertal andra i den första generationen AACM-musiker. Bland annat gör tenorsaxofonisten Fred Anderson här sin skivdebut. ”Non-Cognitive Aspects of the City” är en höjdpunkt. Jarmans poetiska recitation går parallellt med luftigt spel där enskilda instrument förs fram i ljuset. På ett plan handlar det om reduktion, på ett annat om instrumentens möjligheter. Basisten Charles Clark (som dog redan 1969) spelar helt makalöst bra, lätt på handen men med en underbar ton och en precis timing.

Titellåten ”Song for” är ett långt och nyfiket sökande. Ibland utforskas stillestånd med stor noggrannhet. ”Little instruments” träder in som kolorister och improvisationerna är mer gruppbetonade än på ”Non-Cognitive Aspects of the City”.
Högenergiska ”Little Fox Run” är motsvarigheten till Mitchells ”Ornette”. Det går snabbt, är hårt med dubbla trumslagare och innehållande en större grad av tematik än vad som är vanligt hos senare Art Ensemble. Men till skillnad från ”Ornette” fyller Jarman i med Chicagoattribut som visselpipor, tamburiner och ett galet komp på marimba.


aeoc.old.quartet

Roscoe Mitchell: Old/Quartet

Nessa N-5
Roscoe Mitchell, Lester Bowie, Malachi Favors, Phillip Wilson. Inspelad i maj och november 1967 i Chicago. Släppt på skiva 1975.

Den största behållningen av ”Old/Quartet” är att Mitchell, Bowie och Favors kompas av trummisen Phillip Wilson. Soundet blir ett annat med en trumslagare som markerar rytmerna (även om det inte hela tiden handlar om regelrätta trumtakter) och kompletterar alla ”little instruments”. Wilson driver på bra och det sågs som en förlust när han lämnade gruppen för att istället bli medlem i Paul Butterfield Blues Band. ”Old/Quartet” släpptes inte förrän 1975 och är mig veterligen de enda inspelningarna med Wilson. De gjordes under dagliga repetitioner med bandet under 1967.

Det finns en del att mumsa i sig även om det inte är någon av de bästa skivorna. ”Old” är åtta minuter av högst avslappnad blues signerad Mitchell som någonstans på vägen förirrar sig trots en vilja att lyfta fram delar av den svarta musikaliska historien. Den nära 40 minuter långa ”Quartet” (uppdelad i två delar på lp-versionen) tappar ibland fästet, men visar också prov på imponerande balansakter i kollektiva improvisationer. Det är då musiken lever. Mitchells ”Solo” vänder den hårdföra friformen ryggen och visar att man med altsax och diverse andra instrument kan skriva innehållsrika musikaliska meningar med små medel.


aeoc.numbers

Lester Bowie: Numbers 1 & 2

Nessa N-1
Lester Bowie, Roscoe Mitchell, Malachi Favors, Joseph Jarman. Inspelad i augusti 1967 i Chicago.

Första inspelningen med hela Art Ensemble samlade, om än bara på en av albumets två låtar: ”Number 2”. Å andra sidan är låten 24 minuter så de hinner känna på varandra. Att på ett enkelt sätt beskriva vad som händer är ogörligt, musiken förflyttar sig hela tiden mellan olika färger, temperament och densiteter. Bowies vibratofyllda trumpet anammar en nästan sprucken ton när den dyker upp ur tystnaden efter den inledande dronen på ”Number 1”. Längs en uppsjö av ”små instrument” som klockor, munspel, kazoo, träblock och annat för Bowie ett samtal som egentligen inte har något med linjära framåtblickar att göra. Det är en ljudverkstad som pågår där historien varvas med framtiden i ett ständigt pågående nu. Innan återgången till tystnad dyker blåsinstrument upp i skepnader av ångbåtstutor för att signalera hamnstadens ofrånkomliga bakgrund.
Skeenden växlar, en kort fas av upprepad minimalism på Malachi Favors stråkbas bryts av ett munspel pockande på uppmärksamhet och det finns även utrymme för duos med bas-flöjt, bas-altsax och trumpet-sax.

”Number 2” är komponerad av Jarman och har en mer utarbetad tematik än ”Number 1”. I alla fall inledningsvis. Malachi Favors går in i tunga riff på basen och intensiteten är betydligt högre än i den första låten. Hela andra halvan är ett formidabelt ångbad i tryckande kollektiv improvisation. Det tre blåsarna kör på samtidigt i högt tempo med Favors bas som tyngd. En djup och fyllig Bowie, en skorrande Mitchell och en mer klar Jarman på bland annat klarinett.


aeoc.congliptious

The Roscoe Mitchell Art Ensemble: Congliptious

Nessa N-2
Roscoe Mitchell, Lester Bowie, Malachi Favors, Robert Crowder. Inspelad i mars 1968 i Chicago.

Tre sololåtar av Malachi Favors, Roscoe Mitchell respektive Lester Bowie sätter prägel på detta album. Även om det 1968 var 20 år sedan Coleman Hawkins spelade in sololåten ”Picasso” var soloinspelningar på skiva väldigt sällsynta inom jazzen. Det skulle dröja ytterligare ett år till Chicago- och AACM-kompisen Anthony Braxton släppte den omtalade solo-dubbel-lp:n ”For Alto” och ännu några år till Evan Parker, Steve Lacy med flera gjorde soloskivorna relativt vanliga inom improvisationsmusiken på 70-talet. The Roscoe Mitchell Art Ensemble var tidigt ute.

Själfulle basisten Malachi Favors är både mjuk och rund i ”Tutankhamun”, även när han öser ut toner. God hand har han med stråken och får till nästan dronande karaktärer.
Mitchell är som ett rivjärn i jämförelse. Altsaxens ljud är det intressanta, inte melodier och fraser. Mörk burrigt – ljust och fint: alltid på topp. Färgrikast är ändå Lester Bowie på ”Jazz Death?”, där han inledningsvis citerar en tidningsartikel: ”Is jazz as we know it dead?”. Innan han i slutskedet ger det retoriska svaret ”It depends on what we know” har han snurrat upp tillvaron betänkligt. Till byggstenarna humor, värme, jazzfraser, ljudskapande, New Orleans, vaudeville lägger han sitt stora kunnande och resultatet är strålande och som svar på frågeställningen är det fulländat.

Med på albumet är också ”Congliptious/Old” där trion får sällskap av trumslagaren Robert Crowder. En marsch som går över i kaos med sirener och cymbaler för att dra ihop sig till en lågmält vacker skapelse. Som så många gånger faller de löst sammanhållna delarna på plats och bildar något som kan liknas en asymmetrisk mosaik. När tempot dras upp i vansinnig fart står Favors bas och Crowders trummor som sammanbindande kitt medan Bowie och Mitchell går ut i stenhårda parallella solon. Tungt!


aeoc.asifitwerethe

Joseph Jarman: As if it were the seasons

Delmark DS-417
Joseph Jarman, Charles Clark, Thurman Barker, Sherri Scott. På låten ”Song for Christopher” tillkommer Richard Abrams, Joel Brandon, Fred Anderson, John Stubblefield, John Jackson, Lester Lashley. Inspelad i juni 1968 i Chicago.

Två kontinenter möts på denna den andra skivan i Joseph Jarmans namn. Influenserna från Afrika är tydliga i titellåten även som inkluderar ”Song to make the Sun come up”. Jarman har sällskap av basisten och cellisten Charles Clark och trumslagaren Thurman Barker. Det är stillsamt, rofyllt och bambuflöjt tillsammans med sparsmakade rörelser på bjällror, klockor, maraccas skapar afrikanska lukter. Clark hinner med ett fint cellosolo och Jarman bryter den nästan tysta ljudnivån med altsaxsolo. Amerika gör sitt inträde när Sherri Scott kommer in med sin soulfyllda stämma till bas, trummor och vild saxofon. På ”Song for Christopher” får kvartetten sällskap av ytterligare sex musiker, däribland Richard Abrams, Fred Anderson och John Stubblefield. Låten baseras på ett ofullbordat verk av den bortgångne pianisten Christopher Gaddy (som var med på ”Song for”). En frijazzsymfoni med noterade teman blandat med högenergiskt frifräs och jazz. Hela havet stormar! Mäktigt.


aeoc.ajackson

Art Ensemble of Chicago: A Jackson in Your House

BYG Actuel 02
Roscoe Mitchell, Joseph Jarman, Lester Bowie, Malachi Favors. Inspelad i Paris 23 juni 1969.

Mindre än en månad efter ankomsten till Paris i slutet av maj 1969 spelar Roscoe Mitchell, Lester Bowie, Joseph Jarman och Malachi Favors in sin första skiva under namnet Art Ensemble of Chicago. Roscoe Mitchell fick vika på foten som frontfigur för att betona gruppen som ett kollektiv. ”of Chicago” tillkom efter att en konsertarrangör i Paris skrivit det på en affisch för att poängtera bandets härkomst. Medlemmarna uppskattade det uppenbarligen.

Någon omvälvande förändring av musiken innebar det dock inte. Snarare mer av allt: såväl komponerat, nonsenssång, dixieland i titellåten, uppkäftig anarkism i den kaotiska marschen ”Get in line” och en vals – ”The Waltz” – i Art Ensemble-tappning, dock utan alltförmånga krusiduller.

Den kollektiva improvisationen når höga höjder på ”Song for Charles”. Efter inledningen där Malachi Favors verkligen visar vilken fulländad basist han är, går det över i ljudskapande improvisationer. Något intresse av att visa musklerna finns inte, det är tillbakahållet, luftigt och improvisationerna vandrar mellan olika sound, blåsinstrument kommer och går, likaså gnällig stråkbas, marimba, träblock, cymbaler, klockor etc. A Jackson in Your House är en av de mer omtalade skivorna med Art Ensemble, och visst är den bra, men inte någon av de allra bästa.


aeoc.spiritual
aeoc.tutan.ny

Art Ensemble of Chicago: The Spiritual

Freedom 40108

Art Ensemble of Chicago: Tutankhamun

Freedom 40122
Roscoe Mitchell, Joseph Jarman, Lester Bowie, Malachi Favors. Inspelade i Paris 26 juni 1969.

”The Spiritual” och ”Tutankhamun” spelas in tre dagar efter ”A Jackson in Your House”. Är det möjligt att spela in så mycket musik (det finns ytterligare två låtar inspelade på samma dag på ”The Paris Sessions” som Arista gav ut som dubbel-lp på 70-talet) under loppet av tre dagar och bibehålla variationen, glöden och kvaliteten? Absolut! De många gånger långa låtarna skiljer sig trots det stora inslaget av improvisation markant från varandra.
En utdragen drone på Malachi Favors ”Tutankhamun” särskiljer låten. Blickar riktas mot såväl ett asiatiskt som afrikanskt förhållningssätt med meditativa och stämningsbyggande former.

Det västerländska färgas istället av Joseph Jarmans oboe och harpsichord på titellåten ”The Spiritual” och den på samma album stillsamma ”Lori Song” där harpsichordet sällskapar med vacker flöjt av Mitchell. ”Toro” (på ”The Spiritual”) har en underbar groove av Favors bas och spanska influenser i framförallt Lester Bowies trumpet. Favors håller även samman ”The Ninth Room” (”Tutankhamun”). Under 15 minuter håller han fast vid det ganska enkla och avslappnade svängande kompet medan Jarman och Mitchell solar på altsax (det börjar redan här bli svårt att skilja dem åt!) och Bowie på trumpet. Med sin uppbyggnad av tema–solo–tema och frånvaron av gruppimprovisation – solona sker efter varandra – har ”The Ninth Room” en helt egen prägel. De löst sammanhållna ljudskapande improvisationerna återfinns egentligen bara på titellåten ”The Spiritual”.
Två mycket bra skivor.

Bägge är inspelade i Polydors studio i Paris och producerade av Chris Whent och Alan Bates. Bates drev bolagen Freedom och Black Lion och producerade frijazzskivor med bland andra Noah Howard, Sun Ra och Ornette Coleman.


aeoc.people

Art Ensemble of Chicago: People in Sorrow

Pathé Marconi C062-10523, Nessa N-3
Roscoe Mitchell, Joseph Jarman, Lester Bowie, Malachi Favors. Inspelad i Boulogne 7 juli 1969.

Helt fantastisk skiva! En symfoni för de sorgfällda! Avskalad. Mystisk. ”Part 1” (19 minuter) är den mer strama och ”Part 2” den mer rufsiga. Framförallt på första delen skiljer sig musiken tydligt från hur Art Ensemble brukar låta (även om det utan tvivel hörs att det är de): tystnaden har en större roll, långa utdragna klanger används och av de ”små instrumenten” är det nästan enbart de med ringande klanger som används. Dessa element bildar gemensam grund för den melankoliska och sorgliga stämningen. Till det en helt makalös Malachi Favors som med sin virtuosa behandling av basen som en orons väktare vakar över låten. Intensivt låter han tonerna löpa, men det blir aldrig atonalt eller skrikigt. Med en front av Roscoe Mitchell, Joseph Jarman och Lester Bowie är det lätt att glömma bort Malachi Favors oerhörda betydelse för Art Ensemble, här framträder den i all sin glans. Genomgående på People in Sorrow tycker jag även att Lester Bowie är lite över det vanliga. Han blandar en ren klang med sin vanligt vibrerande och han gör instrumentet till en ljudskapare som då och då kan bubbla vagt på samma sätt som dagens ”tysta” improvisatörer.

”Part 2” är yvigare även om utdragna toner också finns här. Under några partier är Malachi Favors exemplariska bas från ”Part 1” utbytt mot en mängd trummor och slagverk. Resultatet blir aggressivare och hårdare. Jarman ger färg med både oboe och faggott. Kompositoriskt frångår de vanan att inte bygga upp låtar om avslutas i crescendo. Här möts en statisk, nästan enerverande faggott av vilda saxofoner, trumpet och bas. Det är spräck, högt tempo i ett myllrande kaos.


aeoc.message aeoc.reese

Art Ensemble of Chicago: Message to our Folks

BYG Actuel 28

Art Ensemble of Chicago: Reese and the Smooth Ones

BYG Actuel 29
Roscoe Mitchell, Joseph Jarman, Lester Bowie, Malachi Favors. Inspelade i Studio Saravah i Paris 12 augusti 1969.

Sidan ett av ”Message to our folks” är en av gruppens allra coolaste. ”Give me that old time religion!” skriker de likt predikanter i ”Old time religion” och möter själva upp med ”Amen!” och annat. Det är en genial hommage till de svarta rötterna. Charlie Parkers ”Dexterity” kläds i passande Art Ensemble-skrud, en cover där de fyller i och ger mervärde snarare än härmar och upprepar! ”Rock Out” avslutar sidan. Titeln säger allt. Jarman hackar fram ett torrt avigt rockkomp på elgitarr (!) och övriga följer med. En enorm lp-sida där Art Ensemble spelar under tematiska former – och håller fast vid dem. De har gjort det förr, exempelvis i ”Toro” och ”Get in Line”, men aldrig under tre låtar i rad.

B-sidans ”A Brain for the Seine” återgår till de kollektiva improvisationernas värld. Tystnad och det lågmälda står som en femte medlem. Förmågan hos Art Ensemble att variera de långa improvisationerna, som finns med på nästan varenda skiva, är helt fantastisk. Inte minst med tanke på att de spelar in ”Message to our folks” och ”Reese and the Smooth Ones” under samma dag – utan att upprepa sig. (Bowie, Mitchell och Favors är med på Archie Shepps ”Yasmina a black woman” som också den spelades in samma dag).

Coolheten återkommer i de inledande fraserna till ”Reese part 1”. Det enkla temat faller sedan sönder tills bara Malachi Favors är kvar och allt kan åter få liv i en något omarbetad form. Strålande. Återkommande fraser finns även i den sorgset vackra ”The Smooth Ones, Part 1”. Upplösta konturer, en sax som påminner om Albert Ayler. Mitchell river fram toner i saxsolo, och Bowie skrovlar ytorna. På lp-versionen uppstår en viss förvirring, andrasidans ”Reese part 2” är en fortsättning på ”The Smooth Ones part 1” från sidan ett och när den övergår i ”The Smooth Ones part 2” är inte helt klart. I vilket fall är sidan två betydligt mer sound än tematik. Influenser av europeisk konstmusik är dock uppenbara när det hela lugnar ner sig och en mycket vacker klarinett träder in. Kanonbra album.


aeoc.edawobu

Art Ensemble of Chicago: Eda Wobu

JMY 1008 (cd)
Roscoe Mitchell, Joseph Jarman, Lester Bowie, Malachi Favors. Inspelad i Paris den 5 oktober 1969.

En 40 minuter lång kollektiv improvisation inspelad live i Paris i oktober 1969. Det är bra och många goda stunder flimrar förbi, bland annat står Lester Bowie för några mycket fina solon. Bra smygande inledning som går över i cool bas och bassax. Men någonstans på vägen försvinner den magiska kraften som Art Ensemble oftast är så bra på att skapa. 40 minuter är en lång tid – även för Art Ensemble! Om skivan ursprungligen gavs ut på vinyl vet jag inte, cd-utgåven på bolaget JMY, Jazz Music Yesterday, gavs i alla fall ut i början av 90-talet. Troligtvis ingen officiell skiva.


aeoc.live

Art Ensemble of Chicago: Live

Affinity 46 (dubbel-lp)
Roscoe Mitchell, Joseph Jarman, Lester Bowie, Malachi Favors, Don Moye, Fontella Bass. Inspelad i Paris den 5 oktober 1969 och troligen i samma stad 13 augusti 1970.

Två långa låtar som täckte varsin lp på det ursprungliga dubbelalbumet. Enligt omslaget ska de vara inspelade samma dag som Eda Wobu, den 5 oktober 1969. Möjligtvis är ”Oh Strange” det, men ”Bon Voyage” är det definitivt inte eftersom både Don Moye och Fontella Bass är med. Det finns uppgifter om att den är inspelad i augusti 1970, vilket mycket väl kan stämma. Hur som helst är det en skiva för den som vill ha mer. Det kan annars vara svårt att orientera sig i dessa bägge långa låtar.

”Oh Strange” är en långt utdragen improvisation – nära 50 minuter – där Malachi Favors bygger grunden med congas istället för bas. Tempot och intensiteten håller sig på samma nivåer hela första delen, medan det blir en liten öppnare ljudbild på del två. Favors tar sig här an en banjo istället. Som vanligt finns det mycket att hämta i Mitchells, Bowies och Jarmans solon, framförallt i andra delen bygger de vidare på den något mystiska stämningen som finns i låten. Men det är ett långsamt ljudbygge under väldigt lång tid. Och det finns mer att önska när det gäller ljudkvaliteten.

Trummorna är centrala även på ”Bon Voyage”, men med Don Moye bakom trumsetet. Tempot är ursinnigt, Mitchell kastar frenetiska ur sig toner medan Jarman samtidigt kör ett vibrafonsolo på halvfart. Dessvärre stör det halvtaskiga ljudet upplevelsen; vad som egentligen handlar om närvaro, svett och hetta når inte riktigt ut. Det hjälper inte ens när tempot dras ner, ljudbilden blir porösare och Fontella Bass börjar sjunga. Tyvärr!


aeoc-comme

Brigitte Fontaine: Comme á la Radio

Saravah SHL 1018
Brigitte Fontaine, Areski, Roscoe Mitchell, Joseph Jarman, Lester Bowie, Malachi Favors, Leo Smith, JF Jenny-Clark, Kakino de Paz, Albert Guez, JC Capon, Jacques Higelin. Inspelad i Paris i november 1969 och februari 1970.

Fantastisk platta! Brigitte Fontaines pratsjungande spröda röst passar galant till Art Ensemble. Ett genialt prov på tidens öppna förhållningssätt där ingenting ansågs vara omöjligt. Den åtta minuter långa titellåten är oerhört sensuell och charmig samtidigt som det finns något väldigt coolt nonchalant i Fontaines röst. Ensemblen är väldisciplinerad och håller sig till det coola blåsarrangemanget som bygger låtens melodiska tema som Fontaines sång kretsar kring. En underbar blandning av pop, jazz och verklig världsmusik, där Fontaine står för det franska, Jarmans oboe (?) för nordafrikanska färger och ensemblen för ett och annat jazzsound från USA.

Art Ensemble är med på fem av skivans 12 spår. Även låtarna där de inte är med är riktigt bra. På ”Le Noir C'Est Mieux Choisi”, som egentligen är en Jacques Higelin-låt och endast finns på cd-utgåvan, når Brigitte Fontaine nästan Nico-nivå. Ett måste!


aeoc.certain

Art Ensemble of Chicago: Certain Blacks

America 30AM6098
Chicago Beau, Julio Finn, Joseph Jarman, Edward Mitchell Jr (Roscoe Mitchell), Lester Bowie, Malachi Favors, William A Howell. Inspelad i Paris i februari 1970.

Definitivt Art Ensembles mest bluesiga skiva, troligtvis även den mest agitoriska. Överhuvudtaget är det många saker som gör den annorlunda än andra skivor runt den här tiden. De har inte skrivit någon av skivans tre låtar själva, trumslagaren William A Howell gör ett inhopp innan Don Moye blir gruppens femte fasta medlem, Roscoe Mitchell spelar enbart bassaxofon, Chicago Beau (sax, munspel) och Julio Finn (munspel) deltar.

”Certain Blacks, do what they wanna”, ”Certain Blacks, Go wild Yeah”, ”Certain Blacks, dig their freedom”. Hos Art Ensemble har det alltid funnits en svart medvetenhet, få gånger tar den sig så konkreta former som i Chicago Beaus ”Certain Blacks”. Att den svarta bluesen är så närvarande är naturligtvis inte heller någon slump. Titellåten är en studie i hur långt man kan komma med några få toner – bara de är de rätta. En fras återkommer i flera smärre förändrade skepnader, munspel ger färg, det är blues à la Art Ensemble: närvaro, känsla och upprepning. På ”One for Jarman”, även den av Beau, tas förenklingen ännu ett steg. Instrumenten samlas kring ett upprepat ackord på piano som spelas i en enkel rytmisk figur. Versionen av Sonny Boy Williamson är galet skruvad. Malachi Favors leker med bluesbasen, Bowie för in lite New Orleans. Varmt, roligt och med aktning, men enligt min mening roligare än bra.


aeoc.gohome

Art Ensemble of Chicago: Go Home

Galloway 600502
Lester Bowie, Roscoe Mitchell, Malachi Favors, Joseph Jarman, Don Moye, Fontella Bass, Ivan Julien, Bernard Vitet, Ambrose Jackson, Jean-Louis Chautemps, Alain Matot, Kenneth Terroade, Katarzinsky. Inspelad i mars och april 1970 i Paris.

Obskyr skiva! Finns på cd, tror däremot inte att den var officiell när den gavs ut på lp. Informationen är knapphändig och uppgifterna om gästmusikerna är andrahandsuppgifter. Cd-utgåvan saknar överhuvudtaget information. Nåväl, musiken då? Ja, den är speciell även den. Fyra av de fem första låtarna, varav ”Hello Chi” i två versioner med Fontella Bass sång på den ena, är verkligen låtar. ”Hello Chi” är en fin hymn som blir riktigt glad med Fontella Bass ”do-bi-da, do-do-bi-da”. ”From St Louis” är dixieland-jazz. De utdragna tonerna på ”From Bengali” skapar en lugn och mystisk stämning som förstärks av Don Moyes tablas, en fantastisk låt på tre minuter och 51 sekunder. Otroligt kort för att vara Art Ensemble. Sexminutaren ”Fly wyth Honey Hee” är den enda med myllrande improvisationer späckade med tystnad. Rent faktiskt är det den första skivan med trumslagaren Don Moye, men låtarna ger honom inte mycket chans att ange färg.

Central på skivan är 15 minuterslåten ”Dance”. En frijazzsymfoni med utbyggd orkester. Intressant att höra Art Ensemble i denna form. Skrivna partier med stora inslag av improvisation. Stråkarrangemang möter blåsarrangemang. Hela havet stormar möter notdisciplin. Även om stycket haltar något är det ändå spännande att höra det, kul dessutom när motivet för ”Hello Chi” kommer in på slutet! Samtliga fem i Art Ensemble deltog senare under samma år i Alan Silvas mastodontverk ”Seasons” (utgivet som trippel-lp på BYG Actuel), mot detta skiljer sig ”Dance” ganska mycket. Strukturen är skarpare på ”Dance” och det är inte lika kaotiskt med alla som spelar samtidigt.


aeoc.chicongo

Art Ensemble of Chicago: Chi-Congo

Paula LPS4001
Roscoe Mitchell, Lester Bowie, Malachi Favors, Joseph Jarman, Don Moye. Inspelad i juni 1970 i Paris.

Den första officiella skivan med Don Moye i gruppen. Passande då med Malachi Favors inledande titellåt vars första halva är en rytmisk trumstudie i storstadsmiljö, congas och diverse andra trummor toppas med marimba. Men det är ändå inte här Moye sätter sin prägel. I den dramatiskt kaotiska ”Enlorfe” hörs han däremot, trumsetet ger tyngd och ljudbilden förtätas ytterligare. En baksida finns dock, om än den inte ska överdrivas: i någon mån närmar sig Art Ensemble ”vanlig” frijazz! Tur då att Moye inte bara driver på med trumset utan även bemästrar congas, tablas, tempelblock och basmarimba! Så det unika trumsetlösa soundet kvarstår. Som när ”Enlorfe” under en fantastiskt suggestiv drone övergår i ”Hippparippp”. Ett bra album!


aeoc.lestance

Art Ensemble of Chicago; Les Stances a Sophie

Pathe Marconi C062-11365, Nessa N-4
Roscoe Mitchell, Lester Bowie, Malachi Favors, Joseph Jarman, Don Moye, Fontella Bass. Inspelad 22 juli 1970 i Boulogne/Billancourt.

Närmare än så här kom aldrig Art Ensemble topplistorna. Men ”Theme de Yoyo” är bland de coolaste låtarna som någonsin har gjorts. Soulgroove med inlagda kaospartier toppat med Fontella Bass sång. Skivan är ett soundtrack till filmen med samma namn, en film som hållts levande tack vare Art Ensembles soundtrack. Nyligen har bolaget Soul Jazz släppt undergroundfilmen som dvd (Art Ensemble är med lite grann) och passat på att ge ut musiken som cd och dvd igen. Det finns ett filmiskt drag i musiken, den framkallar och förstärker stämningar. Det sprirituella pianot i ”Proverbs (1)” ger rofyllt skimmer, glädje märks i den upprymda frijazzen på ”Theme Libre” och Lester Bowie är sorgfylld på sin trumpet till den korta fugliknande ”Variations on a theme of Monteverdi”. I det extremt mångsidiga Art Ensemble är det nästan märkligt hur konsekventa de ändå är. Jazz, blues, soul, dixieland, New Orleans och även mer europeiskt rotad konstmusik – alltid låter det otvivelaktligen som Art Ensemble när de sätter tänderna i det! Great Black Music.

För många är ”Les Stances a Sophie”, och då framförallt låten ”Theme de Yoyo”, inkörsporten till Art Ensemble. Sedan är det bara att gräva vidare.


aeoc-fontella

Art Ensemble of Chicago with Fontella Bass

America 30AM6117
Roscoe Mitchell, Lester Bowie, Malachi Favors, Joseph Jarman, Don Moye, Fontella Bass. Inspelad i augusti 1970 i Paris.

Ett exempel på det mångfacetterade Art Ensemble. Sida vid sida står afrikanska sånger och trumexcesser, europeisk konstmusik, vilda komp på trumset, soul, ljud och jazz. När Fontella Bass soulsång möter ensemblens fria övningar händer det saker. Det tar fart, det blir innerligt och så underbart bra. Hennes röst passar perfekt till blandningen av Bowies vibrerande trumpet, Mitchells mystiska bassax, bjällror, marimba och trummor. Hög intensitet utan att vrida upp tempot. Don Moye låter hela trumsetet tala och närmar sig övrigas ljudskapande istället för att bygga rytmiska underlag. Det är en stor skillnad gentemot trumslagaren William A Howells inhopp på ”Certain Blacks”. Mystiken får sitt när de vandrar in i den vackra ”Horn Webb”, som efter en inledande polyrytmisk trumtakt i 190 kilometer i timmen, lugnar ner sig och inkorporerar tonmönster från den europeiska konstmusiken. Subtilitet framför röj!


aeoc-phaseone

Art Ensemble of Chicago: Phase One

America 30AM6116
Roscoe Mitchell, Lester Bowie, Malachi Favors, Joseph Jarman, Don Moye. Inspelad i februari 1971 i Paris.

Ett frijazzmonster! Som lugnet före stormen ringer Art Ensemble in frijazzen med klockor och cymbaler de första minutrarna i den 21 minuter långa ”Ohnedaruth”. Sedan får de små instrumenten ge vika för hårt sväng. Malachi Favors bas och Don Moyes trumset ger fin grund. Tematik och improvisation i högt tempo med solon i flygande fläng. Frijazzigare än så här har gruppen nog aldrig varit. Till och med mer än på skivans andra låt, ”Lebert Aaly”, med dedikation till, ja gissa vem? Men visst är det passande med Art Ensembles ljudverkstad när en annan av ljudens mästare ska hyllas. Det skramlar och rasslar, blåsinstrument kommer och går, Favors stråke drar fram sorgliga snitt. En saxofon gråter, trumpeten sörjer och basen vandrar i förbryllade cirklar. Det är vackert, sorgligt och uttrycker en djup respekt på typiskt Art Ensemble-vis.


aeoc.mandel

Art Ensemble of Chicago: Live at the Mandel Hall

Delmark 432/433
Roscoe Mitchell, Lester Bowie, Malachi Favors, Joseph Jarman, Don Moye. Inspelad i januari 1972 i Chicago.

Återkomst till Chicago! Art Ensemble spelar upp till dans, Art Ensemble-dans, som visar upp nästan hela registret. Efter en stenhård start lugnar det ner sig. Lester Bowie är en expert på att lågt och vagt ventilera sin trumpet, den skär, väser och bubblar tyst. Jarman och Mitchell går igenom arsenalen med blåsinstrument, sopranino, sopran, alt, tenor, bassax, flöjt, piccoloflöjt, faggott, oboe, klarinett. ”Dautalty” ger ytterligare prov på pumpande frijazz men i del två också afrikanska rytmer och sång. Förutom droneinslag är alla ingredienser på plats, men soundet har planat ut något. Malachi Favors har inte lika stort utrymme längre, i alla fall inte hörbart. Musiken är inte lika varierad och en ”traditionell” form av frijazz har fått större fotfäste. Det är inget fel på frijazzen, men trots starka röster är det inte lika originellt som tidigare.


aeoc.baptizum

Art Ensemble of Chicago: Bap-Tizum

Atlantic SD1639
Roscoe Mitchell, Lester Bowie, Malachi Favors, Joseph Jarman, Don Moye. Inspelad i september 1972 på Ann Arbor Blues and Jazz Festival, Michigan.

Första skivan på ett etablerat skivbolag. Skulle kunna vara en nackdel, då klåfingriga producenter kan ha för mycket att säga till om. Men plattan släpptes 1973, och då var det mesta tillåtet. Dessutom en liveinspelning så Michael Cuscuna med flera har gjort ett bra jobb. Musiken är en prakt i färger och ska helst, liksom de flesta av Art Ensembles skivor, spelas i sin helhet. Flera kompositioner sticker fram, inte minst ”Ohnedaruth” av Joseph Jarman. En underbar låt i högt tempo med en vild Bowie och en ännu vildare sopransax. Det är mäktigt och sammanhållet. Även Mitchells ”Odwalla” är en sammanhållen och bra låt med snyggt melodiskt tema. Det porösare och mer flimrande finns också, ”Oouffnoon” är en gnisslnade duo med congas och saxofon, Malachi Favors ”Immm” en känslosam klagovisa med textraderna ”The flowers are crying”.


aeoc.fanfare

Art Ensemble of Chicago: Fanfare for the Warriors

Atlantic SD1651
Roscoe Mitchell, Lester Bowie, Malachi Favors, Joseph Jarman, Don Moye, Muhal Richard Abrams. Inspelad i september 1973 i Chicago.

Även det andra albumet på Atlantic är bra. Även om musiken går på en mängd totalt olika håll får de ihop det till en helhet. ”Tnoona” är en fantastisk drone – ett måste för alla dronefantaster. Den är som en organism som växer alltmedan dronerna från saxofonerna ökar i intensitet. Men skivan ger även besök i ljuddjungler där Jarman åter reciterar i Malachi Favors ”Illustrum”, och visst hinner vi även med en sväng till Karibien.

”Barnyard Scuffel Shuffel” är ännu ett exempel när Art Ensemble tränger in i en genre och förvrider den till något eget. Även om det inte är lika bra som rockiga ”Rock Out”, souliga ”Theme de Yoyo”, jazziga ”Dexterity” så är shuffliga ”Barnyard Scuffel Shuffel” en rolig låt. På ”Noonah” skriver Mitchell ny konstmusik som faktiskt påminner om Frank Zappas, snabba korthuggna mönster som spelas unisont. Bra! Men självklart finns det även frijazz: ”Fanfare for the Warriors” är tung, tung, tung! Och Muhal Richard Abrams flödiga piano ger ytterligare färger till ett redan sprakande Art Ensemble.

”We dearly give this music
to the brothers
all over the planet
who have fought
for the freedom
of our people
who have given ther lives
that Black men women and children
may grow into a world
free for All of us”

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry