Bert Jansch 1943-2011

Bert Jansch 1943-2011

Bert Jansch.

Bert Jansch 1943-2011

Publicerad: tors, 2011-10-06 22:34

En av den brittiska folkrockens förgrundsfigurer har gått ur tiden. Soundofmusic tecknar ett minnesporträtt av den skotske gitarristen och sångaren Bert Jansch.

Av: Mattias Jonsson

Det är svårt att tala om den brittiska folkrocken utan att nämna den skotska gitarristen och sångaren Bert Jansch. När jag nu lyssnar igenom hans självbetitlade debut-lp från 1965 slås jag av hur färdig han låter redan här, 22 år gammal. Enligt uppgift spelades skivan in i hans kök i London, på en portabel bandspelare och med en lånad gitarr. Här finns flera av de kännetecken som även präglar stora delar av hans senare musikproduktion: den mörka men ändå mjuka rösten, det flinka och intrikata gitarrpickandet, de halsbrytande strängbändningarna, nyskapandet av den traditionella folkmusiken, de vördnadsfulla bluesflirtarna, de orientaliskt klingande gitarrskalorna.

Under de kreativa och konstnärligt mest lyckade åren mellan 1965 och 1973 släppte Bert Jansch sju soloalbum. Några av topparna är enligt min mening Birthday Blues (1969) och Rosemary Lane (1971) men egentligen har han en så hög lägstanivå under de här åren att man lätt kan hitta egna favoriter bland skivorna. Under samma tidsperiod var han dessutom inblandad i inte mindre än sex album med gruppen The Pentangle, en magisk femkant bestående av Bert Jansch, gitarristen John Renbourn, sångerskan Jacqui McShee, kontrabasisten Danny Thompson samt slagverkaren Terry Cox.

Om samtida grupper som Steeleye Span och Fairport Convention stod djupt och stadigt rotade i den jordnära folkrockmyllan så var The Pentangle ofta anmärkningsvärt eklektiska. Debuten The Pentangle (1968) var kanske det mest jazziga de gjorde. Uppföljaren Sweet Child från samma år blandar och ger element från folk, jazz, blues som om det vore det mest självklara i världen. Man bjuder obekymrat på eget material, traditionellt material, långa solon och improvisationer, Charles Mingus-covers, en Moondog-hyllning och medeltida dansmusik. I låten ”House Carpenter” från Basket of Light (1969) sker ett sympatiskt möte mellan banjo och sitar. Och så vidare.

Bert Jansch kändes lite vilsen under 70-talet och var lite ute under 80-talet. Säkert tittade han lite för djupt i glaset också. Så småningom kom skivproduktion och konsertframträdanden igång igen. De senaste åren har han kunnat möta en ny publik samt inte minst interagera med en yngre generation musiker som hittat fram till honom. Bert Jansch var sällan inställsam eller girig i sitt förhållningssätt till musiken. Han gjorde sin grej, med gitarren och dess strängar. Han var en förebild för många och kommer att saknas av många.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry