Brian Eno – An Illustrated Talk

Brian Eno – An Illustrated Talk

Eno och en bild från hans hemby Woodbridge, Suffolk.

Brian Eno – An Illustrated Talk

Eno och partituren till Terry Rileys "In C".

Brian Eno – An Illustrated Talk

Publicerad: ons, 2014-09-17 11:25

I samband med sin nya ljudinstallation på Fylkingen (20 sept-3 okt) höll Brian Eno en föreläsning på Moderna museet. Soundofmusic var där och lyssnade på vad den legendariska musikern, producenten, kompositören och ljudkonstnären Eno hade att säga om sina kreativa processer.

Av: Mattias Jonsson

Det är inte alls konstigt om man i första hand tänker på Brian Eno som en teoretiker. Han har en intellektuell framtoning, betraktar sig själv som en ”icke-musiker” och tyckte redan under Roxy Music-tiden, alltså tidigt 1970-tal, att turnerandet och rockstjärnelivet inte var så mycket att hänga i julgranen. Och visst har hans långa karriär på många sätt varit idébaserad – han har haft en ursprunglig tanke, vänt och vridit på den, för att sedan försöka realisera den, omsätta den till musik eller konst. Längs vägen har han många gånger brutit ny mark, naturligtvis mycket tack vare tankarna, idéerna och teorierna. Ur den synvinkeln är det inte heller konstigt att han år 2014 kan åka runt och föreläsa om sitt arbetssätt, för en teoriälskande publik av musiker, konstnärer och journalister.

Och även om det är så att han betonat ”theory over practice” så känner jag att jag gärna vill – i den mån det nu är nödvändigt när det gäller legendariska ikoner – lyfta fram den andra sidan: Eno som kreativ musiker och producent. Mycket av det innovativa som han åstadkommit under årens lopp må härstamma från ett teoretiskt ljud-, bild- och teknikintresse. Men i slutändan handlar det ändå om ett handfast, jordnära och konkret hantverk. När Eno på en skiva krediteras för sina ”treatments” så är det ju just dessa modifierade ljud som når våra öron. När han spelar keyboards eller något annat instrument – och vi hör honom spela – då är han ju en musiker och inget annat. Likt Brian Wilson och Lee Perry (själv nämner han Phil Spector) har han använt inspelningsstudion som ”a compositional tool”. Så visst, teorierna och diagrammen finns där, men det handlar också om vad man gör med dem.

När Brian Eno nu kommer till Moderna museet för att köra sitt ”illustrerade snack” har jag initialt inga andra förväntningar än att detta borde bli intressant. Och intressant blir det. Och underhållande. Föreläsaren Eno är både pedagogisk – med såväl presentationsprogram som overhead-projektor – och "witty"; en lågmäld, ödmjuk och typiskt brittisk humor som är svår att inte tycka om. Det blir en spännande exposé som sträcker sig från den tidiga barndomen till idag; snart sju decennier av kreativitet och idéer. Eno berättar om släktingar som inspirerat honom, om tiden på konstskolan, om böcker han läst, om konst, musik och artister/kompositörer som påverkat honom. The usual suspects passerar revy. Eno nämner särskilt Terry Riley (”In C”), Steve Reich (“It’s Gonna Rain”), John Cage, Andy Warhol/Velvet Underground, David Bowie och David Byrne. Mycket är numera allmängods – grundkurs ett i musik- och rockhistorien. Men det är ändå befriande att höra Eno berätta anekdoter, visa bilder och göra nedslag vid olika tidpunkter.

Han berättar att han tidigt insåg att han – oavsett uttryck - ville göra konst och inte underhållning. Ett stort utrymme ägnas också åt hans olika konstprojekt, vilket åtminstone för undertecknad känns upplysande. För gemene man kanske Eno främst betraktas som musiker/producent och själv har jag väl mest tänkt att han säkert också gör installationer och annan ljudkonst i gallerier och konsthallar. Mindre koll hade jag på hans avancerade video- och ljuskonst som vi får se flera exempel på. Med facit i hand går det att se flera klara linjer i det han gör. Jag gillar när han beskriver hur flera av hans visuella konstverk går att likna vid ”slow moving musical paintings” medan en del av hans musik är så stillastående att den blir ”almost like a painting”. Uttrycken flyter ihop. Eno talar ofta om musik som skulpturer i rummet, om studion som en palett för målandet. Man förstår verkligen att han är konstnär i första hand.

En stor del av föreläsningen och den efterföljande frågestunden handlar om de kreativa processerna. Eno bekänner att han ofta kan ha en klar teori eller tanke – men inte den blekaste aning om hur slutresultatet kommer att bli. Han påpekar att det ofta är när man inte riktigt vet vad man håller på med som resultatet blir intressant. Ett genomgående tema hos honom är att fundera kring hur man gör vissa situationer kreativa, hur man kan uppmuntra kreativitet. Här återkommer Eno flera gånger till poängen med att sätta upp ett strikt och kompromisslöst regelverk. Genom att sätta upp regler – de kan vara hur absurda som helst – och sedan finjustera dem och göra små förskjutningar så kan man skapa något som är organiskt och som på sätt och vis påminner om Darwins evolutionsteorier. Eno talar också om ”the ecology of culture”.

Slutprodukten kan ha sitt ursprung i ramarna av ett regelverk men det motsatta är också viktigt: att utmana sig själv och göra det oväntade. Eno berättar om människor som han mött i New York och som han börjat kallprata med, bara för att upptäcka hur trång den värld de beskriver är. Han märkte hur de hade ett väldigt kort ”nu” och ett väldigt litet ”här”. Under 90-talet blev han (antagligen som en följd av detta) inblandad i The Long Now Foundation, en amerikansk organisation som hyllar det långa perspektivet (läs: 10 000 år). Syftet är att bryta av mot dagens kortsiktiga värld och ta oss bortom våra mentala barriärer. Redan under de radikala konstskoleåren tvingades Eno lära sig vikten av att bryta sina egna mönster, att försöka göra det oväntade eller det ”omöjliga”. Även Enos och Peter Schmidts klassiska koncept Oblique Strategies – korten med kortfattade råd för att bryta blockeringar och lösa kreativa problem – är inne på samma linje. Denna mönsterbrytande tanke går ända tillbaka till Enos barndom. Tydligen hade han en klurig farbror som ofta försökte lära honom att ljuga på ett bra sätt. Tricket var att fantisera ihop hur världen skulle se ut om lögnen var sann. En devis som Eno sannerligen haft nytta av.

En sak som jag fastnar lite extra för är när Eno berättar om ett ”quiet room” som han skapat till ett sjukhus i Brighton. Ett litet rum med lugn musik och vackra färger som långsamt rör sig och förändras. Här påpekar Eno hur viktig funktion detta rum har. Rummet, som tydligen är väldigt populärt hos både patienter och personal, har en rogivande funktion som bryter av tvärt mot de övriga, mer stökiga delarna av sjukhuset. Han berättar om en småbarnspappa i 35-årsåldern som fått besked om att han inte kommer att leva så länge till och som kramade om honom och tackade för det där rummet. Utan det skulle han inte klarat den senaste tiden. Detta är såklart i linje med de tankar om funktionell musik som Eno länge närt. Jag tar denna bild med mig. ”Det vackra” har många gånger halvdåligt rykte i experimentella sammanhang. Jag brukar få försvara det lugna, vackra uttrycket gentemot det störiga, bråkiga utrycket och här får jag lite vatten på min kvarn. Det vackra kan också handla om liv och död.

Missa inte! På lördag 20 september öppnar en ny ljudinstallation på Fylkingen (pågår till 3 oktober). Det är Brian Enos första utställning i Sverige sedan 1985. Läs mer på Fylkingens hemsida.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry