Catherine Christer Hennix: en elektrisk gåta

Catherine Christer Hennix: en elektrisk gåta

Grafiska instruktioner/beskrivningar till Catherine Christer Hennix musik.

Catherine Christer Hennix: en elektrisk gåta

Publicerad: fre, 2011-02-18 00:04

Under en festival på Moderna Museet 23 mars 1976 spelade Catherine Christer Hennix stycket The Electric Harpsichord. 35 år senare ges musiken ut av ett italiensk skivbolag. Den första upplagan sålde slut fortare än man hinner säga "minimalism". Nu har en ung generation dronefantaster fått Hennix-fnatt.
SOM:s Sven Rånlund pratar med svenska pionjärer och gamla stötar för att försöka gå till botten med ett av de mer gåtfulla kapitlen inom svensk ljudkonst.

Av: Sven Rånlund

I mars 1976 hölls på Moderna Museet en elvadagars ”Dream Music Festival”. Hela festivalnamnet var svårare att minnas: ”The Deontic Miracle presents Brouwer’s Lattice – Ett Elektroniskt Environment i Ljud & Ljus”. På den sirligt handtextade affischen presenterades programmet dag-för-dag: Cha-gaku och Well Tuned Organ återkommer flera kvällar, därtill svenska uruppföranden av bland annat Charles Ives ”Blank Page Music”, Terry Jennings ”Piano Piece”, Terry Rileys ”Concert for Two Pianists & Taperecorders” och La Monte Youngs ”Composition Dream Chord”. Men inte ett enda ord om den person och det stycke musik som tills nyligen varit en av den svenska ljudkonstens hemligaste mysterier: Catherine Christer Hennix första och enda framförande av ”The Electric Harpsichord”.

Att det tagit 35 år för denna legendariska inspelning att nå ut i världen kan bero på mycket. Det saknas inte heller spännande och dunkelt stoff i berättelsen om ”The Electric Harpsichord”. Catherine Christer Hennix är en udda person och konstnär, inte bara med småskurna svenska mått mätt. En ”mystisk” figur, säger några som jag pratar med. Gåtfull. Tillbakadragen. En konstnär som är hemma inom många esoteriska ämnen.

Detta är känt (mer eller mindre): Christer Hennix, född 1948 i Sverige. Modern var jazzkompositören Margit Sundin-Hennix, fadern lär ha pluggat arabiska. Artist, poet, kompositör, matematikprofessor, filosof, datalog, bildkonstnär. Har ett starkt intresse för musikteorins matematiska grundvalar. Driven jazztrummis, lär ha spelat med Albert Ayler och andra storheter i Stockholm på 60-talet. Tidigt involverad i EMS. Medverkade på en av Fylkingens första text-ljud-festivaler i slutet av 60-talet. Blev i samma veva vän med La Monte Young och inspirerades av hans ”oavslutade kompositioner”. Flyttade till New York och tog sig senare namnet Catherine Christer (under en period med tillnamnet Lill) i samband med könsbyte. Den som googlar efter bilder på Hennix hittar inte fler än de som publicerades till The Wire-artikeln i höstas (oktobernumret), en förtjusande svit med henne i röda solglasögon, t-shirt med texten ”Only visiting this planet”, stråhatt och en stor scarf om huvudet. En underbar iscensättning som inte direkt förminskar Hennix mytologiska status.

I samma The Wire-artikel berättar hon om hur ”The Electric Harpsichord” växte fram i en mustig 70-talsblandning av indisk musik (Pandit Pran Nath blev hennes guru), studier i matematik och ett djupt intresse för icke-västerländska harmonier och skalor. I den indiska musiken och den ”rena stämningen” (”just intonation”), som då var i ropet, fann hon både logiskt och kosmologiskt stoff som fortsatt att sysselsätta henne livet igenom.

Inspelningarna av Hennix musik är få. Eller rättare sagt: "The Electric Harpsichord" är hennes enda skiva under eget namn (det finns också plattan ”Dharma Warrior” utgiven 2008, en livetagning från Woodstock 1983 där hon svängigt improviserar bakom trummorna med Henry Flynt på elgitarr). "The Electric Harpsichord" består av 25 minuter dronemusik för evigheten, det är en vidunderligt rik ljudkonst. I cd-häftet till utgåvan på Die Schatchtel klassificerar vännen Henry Flynt inte ens inspelningen som musik utan istället ”a model for an environment, without a beginning or end – since it concerns tuned texture rather that thematic articulation… The nearest term for the point I want to make, in the culture we are trapped in, is ”psychology””. På skivkonvolutet spar inte heller Glenn Branca på orden: ”It is a pure perfect piece of music that resonates and resounds and creates a universe that it is impossible by other means. In our primitive and unenlightened culture it becomes a work of transcendent power”. Till lovorden vill jag inflika min egen översinnliga upplevelse, när jag på rygg på vardagsrumsgolvet för första gången hörde skivan på riktigt stark volym. Jag leviterade, kroppen lyfte säkert en meter. Musiken förmedlar enorm energi.

Med tunga vittnesmål och erfarenhet av inspelningens transcendentala krafter ägnar jag en lång privatspanande arbetsdag åt att hitta några människor som minns den där konsertkvällen 23 mars 1976. Johannes Bergmark, som haft tillfälle att spela med Hennix, bland annat lärt henne att traktera såg, var för ung för att själva vara där. Hennix har berättat för honom att ”det var droner på öronbedövande volym” och att hon roades av att folk kunde ligga och sova mitt i allt detta.

Jag ringer elektroakustiska pionjärer och andra gamla stötar som borde ha varit på konserten, eller åtminstone känt till ”Dream Music Festival”. Folke Rabe berättar från sjuksängen att han visst kände Christer på den tiden, men minns honom som en person i utkanten.

– Jag träffade Christer, som han hette då, förstås när La Monte Young och Terry Riley spelade på Moderna Museet i början av 70-talet. Jag jobbade på Rikskonserter på den tiden och hade hand om kontakter och finansiering av konserter med Riley och Young, och jag vill minnas att vi också finansierade gästspelen på Moderna. Men konserten 1976, nej, den var jag inte på.

När det gäller den ”rena stämningen” och experimenterandet med alternativa harmonier och skalor minns Folke Rabe just ingen annan svensk som intresserade sig för det mer än Hennix. Dronemusiken var fortfarande udda och exotisk i Sverige: Pandit Pran Nath hade gett konserter på sin övertonsrika tambura, Riley och Young hade dragit ut minimalismen på längden, men det var inget stort intresse från svenska ljudkonstnärer och musiker att utforska alternativa stämningar i den riktningen.

– Det var en tid när jag nosade lite på det, erkänner Folke Rabe. Jag vill minnas att vi spelade La Monte Youngs ”Well Tuned Piano” i sin helhet när jag jobbade som producent på Sveriges Radio. Det var en sån stor satsning vi kunde göra då, att spela ett omfattande verk som Youngs under fem kvällar i radion. Det är väl inte så det går till nuförtiden, precis.

Lars Gunnar Bodin var inte heller på Moderna den där kvällen. Bodin, liksom Rabe en av de elektroakustiska banbrytarna, kände Christer Hennix men tappade senare kontakten.

– Hennix var faktiskt en av få som köpte en målning av mig på den tiden! Jag minns honom som en rätt mystisk person, rentav mytisk. Han var på EMS en del, hade lite samröre med Åke Hodell också, jag vill minnas att han tillhörde kretsen kring John Cage. Christer var ju med på en av text-ljud-festivalerna på Fylkingen, men annars tror jag inte att jag hörde hans musik.

Det renstämmiga tonspråket har Lars Gunnar Bodin mer minnen av.

– Det låg ju i tiden, man skulle resa till Indien och låta sig inspireras, experimentera med olika saker och stämningar. Det var faktiskt så att Terry Riley, när han arbetade på San Francisco Tape Music Center, fick tjänstledigt för att åka just till Indien. Av en händelse blev det jag som fick rycka in som hans vikarie…

Ljudkonstnären Dan Fröberg i Göteborg var varken i rätt stad eller rätt ålder för ”Dream Music Festival” 1976, men han känner väl till Hennix och är bekant med somliga av hennes mer esoteriska intresseområden. Inte minst det sinnliga experimenterandet med övertoner, som i Fröbergs ljudvärld också har kosmologisk dragningskraft.

– Det är det fina, att allt går igen, återkommer i nya former. Som den här inspelningen, "The Electric Harpsichord": plötsligt är den här, som om den aldrig varit borta. Så är det också med ljud, de försvinner inte utan rör sig bara i långa banor.

Själv är Dan Fröberg snart på väg till Mexiko för att uruppföra ett nytt verk vars speltid är – en månad. ”Om du i början av mars hör nåt som surrar i luften, då kan det vara mina ljud från Mexiko!”

Johannes Bergmark känner Catherine Christer Hennix från slutet av 80-talet, då han började spela improviserad musik med saxofonisten Daniel Scott.

– Scott spelade och studerade det sitarliknande instrumentet Rudra Vina, liksom dhrupadsång tillsammans med brodern Peter Hennix. Vid samma tid hade jag börjat intressera mig för butoh, och kom genom Su-En i kontakt med Hennix. Första gången vi bestämde träff var för att se butohkonstnären Carlotta Ikeda på Dansens Hus. Sen dess har jag och Su-En träffat Hennix med ett par års mellanrum då hon kommit till Stockholm, pendlandes mellan sin lägenhet i Hökarängen och Amsterdam eller Harlem.

Det teoretiska djupet i Hennix konstnärskap beskriver Johannes Bergmark genom hennes breda kunskaper: matematikprofesssor, datalog, engagerad i Jacques Lacan-seminarium, intresserad av indisk musik, blues, jazz, butoh, noh, kabuki, surrealism.

– Väldigt ofta fodrar hennes teorier och koncept en omfattande kunskap i vitt skilda områden och för mig är det ibland omöjligt att hänga med. Det enda man kan säga är att det är en helt unik teoribildning hon har, i ständig utveckling.

– Att vi spelat såg ihop hängde samman med en föreställning på Galleri Enkehuset tillsammans med Su-En och hennes grupp. Det var en utställning av henne som hette Mathém, där hon bland annat hade gjort en fantastisk kolmålning som var så svart som bara går. Hon hade då uppfunnit en egen konstform som hon kallade epistemisk konst, som innefattade att konstnärligt framställa symboler. Symbolerna hon använde var en sorts integralkalkyler med Lacanska begrepp med innebörden att kunna se en bild av sitt eget psyke i bilden. I föreställningen ingick förutom konstverken och Su-En Butoh Company, där jag själv medverkade på den tiden, några musikaliska inslag: Hennix spelade bland annat ett fantastiskt gongsolo med stråkar på upphängningssnoddarna, något hon gjort vid något tidigare tillfälle. Jag hade lärt henne spela såg och hon hade köpt en Sandviken Stradivarius för eget bruk, så vi hade en duo som framför allt framhävde kombinationsnoter, något just sågensembler passar utmärkt till. Vi hade också en improviserad slagverksduo, där hon spelade trumset och jag ett antal upphängda föremål.

Johannes Bergmark träffade Hennix igen för ungefär sex år sedan på Fylkingen. Då var hennes nya koncept blues, i en väldigt egen mening.

– Hon menade att bluesen och vissa andra musikaliska traditioner är uppbyggda med en viss siffra, jag tror det var 49. Något senare berättade hon att hon utvecklat ett stycke och en animerad film med denna princip, 49 timmar 49 minuter och 49 sekunder lång.

– En orsak till att hon inte ses uppträda speciellt ofta är att hon har en väldigt lång process som också är väldigt resurskrävande så det är inte ofta det klaffar. Jag hoppas verkligen att Fylkingen nån gång klarar att möta hennes behov, det vore mycket spännande.

En oväntad ingång till mysteriet med "The Electric Harpsichord" är ett sent inkommet tips från Dan Fröberg: prata med formgivaren Anders Ljungman! En god idé, visar det sig. Visserligen var inte heller han på konserten 1976, men han känner Hennix och har umgåtts med inspelningen långt innan den blev offentlig. En nära barndomsvän till Hennix var konstnären Elis Eriksson, och de tre kom att sammastråla i Ljungmans ateljé. Vänskap uppstod, det ena gav det andra, och till en av La Monte Youngs födelsedagar blev det Anders Ljungman som fick äran att mastra den dittills outgivna "The Electric Harpsichord" och även formge 25 exklusiva exemplar med tillhörande texthäfte av Hennix.

Om konserten 1976 har Anders Ljungman hört en hel del historier, men lägger till en ny pusselbit: tiden.

– "The Electric Harpsichord" var ju ett väldigt långt stycke, en sån där maratonkonsert, jag tror den pågick 48 timmar. Ulf Linde, som var intendent på Moderna Museet då, var livrädd för den starka volymen och vad de djupa ljuden skulle ställa till med.

Min allra sista ledtråd går till Fylkingen, igen. Eller rättare sagt – Fylkingen Records som planerar att släppa en ny skiva med Catherine Christer Hennix. Daniel Karlsson berättar hur mycket Hennix musik betyder för honom, och att det känns oerhört viktigt att få hennes musik hörd i Sverige. Exakt vad som ska ges ut är ännu inte helt klart, det finns också bandinspelningar från Hennix tid på EMS som väntar på att digitaliseras.

För den som inte kan vänta, och inte lyckas hitta "The Electric Harpsichord" på eBay (enligt skivbolaget har det trycks upp 500 nya ex som lär försvinna snabbt), finns det en unik chans att höra Catherine Christer Hennix live. Den 5 mars dyker hon upp på holländska Kraak-festivalen. Och den här gången, äntligen, står hennes namn stort och tydligt på affischen.

(P.S: om någon läsare verkligen var "där": Hör av dig!)

Läs recensionen i Soundofmusic: Catherine Christer Hennix - The Electric Harpsichord

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry