Daft Punk och några slumpmässiga musikminnen

Daft Punk och några slumpmässiga musikminnen

Daft Punk och några slumpmässiga musikminnen

Publicerad: ons, 2013-05-29 21:07

Ingen lär ha missat att Daft Punk släppt en ny skiva som hyllas världen över. Soundofmusics Mattias Jonsson söker svaret på frågan: varför gillar alla Random Access Memories?

Av: Mattias Jonsson


Random Access Memory eller RAM: ett minne där man kan nå varje minnescell direkt utan att behöva läsa igenom andra delar av minnet, till skillnad från minnen som läses sekventiellt.


Så här långt har 2013 varit ett spännande år för popmusiken. Det har kommit en rad skivor som tydligt delat in ankdammens alla tyckare i grupper om fanatiker och skeptiker. Diskussionerna har varit roliga att följa. My Bloody Valentine dök plötsligt upp med en ny skiva efter 22 år och folk tyckte både det ena och det andra om resultatet. Håkan Hellström släppte en ny skiva och diskussioner uppstod om huruvida det lät helt fantastiskt eller om han stulit på tok för mycket från andra artister. The Knife vände publiken ryggen men fick ändå skyhöga betyg av många kritiker vilket ledde till att nya skivan älskades och hatades omvartannat. Och nu har den franska duon Daft Punk levererat Random Access Memories, en skiva som omfamnats av alla och som nästan ingen verkar ogilla. Det har gått åtta år sedan förra albumet och många förståsigpåare talar redan om det här som årets eller till och med årtusendets bästa skiva.

På sajten kritiker.se ligger skivan överlägset i topp, i skrivande stund med 4.5 poäng i snittbetyg. Det har alltså blivit full pott i snart sagt varenda recension (som har en poängskala). Jämförelser har gjorts med de mest sofistikerade och perfektionistiska inspelningarna med Chic, Giorgio Moroder, Deodato, Michael Jackson, Quincy Jones, Sister Sledge, Bee Gees, Electric Light Orchestra, Michael McDonald, Doobie Brothers, Fleetwood Mac, Supertramp, Hall & Oates, Alan Parsons Project, 10cc, Billy Ocean, Steely Dan, Eagles, Brian Wilson, Pink Floyd. Med andra ord: en blandning av ursvängig discofunk och lyxig västkustrock, serverat i ett tematiskt (om än mastigt) albumformat. Med på gästlistan är idel män: Giorgio Moroder, Nile Rodgers, Paul Jackson Jr., Pharrell Williams, Panda Bear, Julian Casablancas, Todd Edwards, DJ Falcon, Chilly Gonzales och Paul Williams. Skivans fantastiska mottagande gjorde genast ett starkt intryck på mig. Frågan som uppstod var: varför gillar alla Random Access Memories?


The perfect song is framed with silence / It speaks of places never seen
You hold your promise long forgotten / It is the birthplace of your dreams

“Beyond”


Jag har själv varit monumentalt ointresserad av Daft Punk, från första början. Dansmusik av den här sorten kan absolut vara toppen som bruksmusik, i det fallet när det primära syftet är att dansa. Men det är bevars inte alltid som man vill lyssna på den hemma. Jag har ibland glatt och fördomsfullt klumpat ihop Daft Punk med andra franska band som Air och Phoenix och kallat musiken för ”luftmusik”, dvs substanslös och därmed meningslös popmusik som möjligen kan fungera på ett dansgolv men som jag mest bara funnit irriterande att lyssna på i hemmamiljö. Jag har inte gått ner i spagat inför DP:s ”Around The World” om man säger så. Antagligen har jag arbetat upp en liten fobi mot partymusik överhuvudtaget.

Första gången jag hörde Random Access Memories tyckte jag att det lät som ett dåligt skämt. Det kändes slätstruket och anonymt och jag förstod i vanlig ordning inte varför alla brydde sig och tyckte så mycket om den här luftmusiken. Ett snyggt skal som glimrar runt ingenting, eller kanske snarare runt ett välmatat smörgåsbord av dålig eller i varje fall daterad smak. Samtidigt fick nyfikenheten mig att lyssna mer och plötsligt började jag fastna för enstaka låtar, till att börja med några av de sentimentala balladerna. Jag fick snart fler favoriter, ja, till och med låtar som jag först verkligen avskydde började jag gilla. En skräckinjagande tanke dök upp hos mig. Tänk om det inte går att tycka illa om den här musiken, tänk om jag inte kan hitta några argument till varför det är dåligt?

Giorgio Moroder


Once you free your mind about a concept of harmony and music being correct, you can do whatever you want
Giorgio Moroder i “Giorgio by Moroder”


Tanken på Random Access Memories som oantastbar musik både provocerade och fascinerade mig. Kan man verkligen göra musik med sådan allmängiltighet, musik som träffar så rätt, som så exakt tangerar minsta gemensamma nämnare för vad folk gillar? Musik som är som teflon - ingen kritik biter på den, den räcker lång näsa åt alla som försöker sätta dit den. Eller är det bara frågan om en smart uträknad pr-kampanj? Om en masspsykos, en ytterst tidsbegränsad och trendkänslig trend? Ett gigantiskt luftslott? Om hundra år, spelar det ens någon roll om det är det ena eller andra? Släpp sargen, sluta grubbla, sluta klia dig i skägget, ta på dig dansskorna och skaka loss, vill nog antagligen vän av oordning säga till mig. Det här är helande och livgivande popmusik, det här är här och nu, det här är fantastiskt!

I en tid när jag med ett par enkla knapptryckningar kan göra medioker lofi-house i min telefon gör Daft Punk det som ingen av deras efterföljare gjort eller ens kommit på tanken att göra. Man lämnar datorerna och maskinmusiken bakom sig. Man spelar in med mestadels analoga instrument, med riktigt erfarna studiomusiker, i de allra bästa och mest klassiska inspelningsrummen. Man tar åtta år på sig och eftersträvar millimeterperfektion. Man bjuder in flera av sina nu åldrade förebilder och skapar superlyxig och helt obrydd musik som utgår från robotduons fundament och samtidigt vilar tryggt mot Chics ”Good Times”, Donna Summers ”I Feel Love” och Michael Jacksons ”Billie Jean”. Daft Punk har gjort sin drömskiva helt enkelt. Och jag har fortfarande fasligt svårt att förstå mig på den, att formulera vad jag egentligen tycker. Dessutom faller ju alla mina invändningar platt till marken hela tiden.


There are so many things that I don't understand
There's a world within me that I cannot explain

“Within”


Men jag ger inte upp, inte än; funderar vidare, lyssnar vidare. Jag köper argumentet att detta är musik som i första hand ska få en att vilja dansa, känna eufori, släppa vardagen och festa loss, get lucky helt enkelt. Men discospåret är ju inte den enda beståndsdelen. Här finns också mogen lyxpop, svulstig filmmusikfeeling och viss melankoli, en bit bort från dansgolven. Det finns något magiskt över flera av låtarna, de innehåller något som faktiskt inte går att ta på, en suggestionskraft kanske. Jag fullkomligt älskar tanken på detta som en hifi-skiva, som man kan testa sina högtalare på. Men det är ändå något som gnager i mig, en oroande magkänsla. Det är något som inte riktigt stämmer men jag vet inte vad. Ytterligare en fundering uppstår: kan man ogilla musik trots att det inte finns något i själva musiken som man ogillar? Det låter ju onekligen dumt när man ser det i skrift.

Jag börjar tänka på saker som har betydelse, eller som åtminstone hade betydelse. Som de första skivorna man köpte för egna pengar. För mig är det trettio år sedan. Det var andra tider. På mer än ett sätt var det knepigt att köpa skivor, ohyggligt mycket mer slump och gambling än man vill minnas. Man handlade nervöst för sina sista slantar. Man gick hem, tittade noggrant på omslaget, lusläste låttexterna, lyssnade om och om igen. Även om man inte gillade skivan direkt så gav man den fler chanser, man fick liksom stå ut med sina missar. Jag brukar ibland roa mig med att försöka minnas tillbaka och rekapitulera vilka mina första skivinköp var. En del har fallit i glömska, annat inte.

ABC/Culture


Let the music in tonight / Just turn on the music
Let the music of your life / Give life back to music

“Give Life Back To Music”


Jag var en popkille från starten. Det går inte att komma ifrån eller ändra på, det bara blev så. Första skivköpet var ABC:s debutskiva The Lexicon of Love (1982) så den ligger mig extra varmt om hjärtat. Någon gång strax därefter inhandlade jag Culture Clubs debut Kissing To Be Clever (1982), Det var ingen direkt höjdare. Andra tidiga inslag i min skivsamling var Queen-albumet Hot Space (1982), Michael Jacksons Thriller (1982) och David Bowies Let’s Dance (1983). Vi kan stanna där. Flera av dessa var storsäljare och har inte haft någon vidare status under årens lopp, länge såg man dem i tiokronorsbackarna och antagligen fortfarande. Men detta är hursomhelst fem av de tio-tolv första skivorna jag ägde. Med wiki-facit i hand släppta under en ganska exakt ettårsperiod, mellan maj -82 (Queen) och april -83 (Bowie).

ABC-skivan har jag återvänt till flera gånger, även på senare år. Jag kan antagligen varenda textrad, varenda kantslag, varenda basgång och varenda stråkparti på The Lexicon of Love utantill. Skivan producerades av Trevor Horn (den informationen fastnade redan då) och innehöll dramatisk, glittrande dansmusik med funkbas och ambitiösa stråkpartier. Sångaren och ledargestalten Martin Fry kan beskrivas som en något mindre karismatisk variant av David Bowie eller Bryan Ferry. Flera låtar kan karaktäriseras som funkdisco. Jag minns att inramningen kändes lyxig och modern, i skarp kontrast till Dexys Midnight Runners mycket mer jordnära album Too-Rye-Ay som kom precis samtidigt och som jag också skaffade. Där var det scarves, skinnvästar och hängselbyxor som gällde – inte, som i ABC:s fall, discokulor, guldlamé-kostymer och pennmikrofoner som man elegant höll med spretande lillfinger.


A tourist in a dream / A visitor it seems
A half-forgotten song / Where do I belong?

“Touch”


Culture Club kom från ingenstans och slog igenom stort med mjukreggae-hiten ”Do You Really Want To Hurt Me?”. Albumet Kissing To Be Clever är inte särskilt lyckat, verkligen inte, det är både lättviktigt och tjatigt. Men när jag referenslyssnar nu hör jag att flera låtar, t ex inledande ”White Boy”, mycket väl kan karaktäriseras som funkdisco, men kanske mer åt Duran Duran-hållet än något annat. Både ABC och Culture Club kunde placeras in som, om inte new wave, så i varje fall new romantics. Punken fem år tidigare hade liksom aldrig hänt. Det var glitter och sofistikerad elegans, dansgolv och saxofonsolon i en skamlös blandning. På flera sätt en fantasins flykt bort från diskbänk och arbetslöshet i dåtidens Storbritannien. En av de bästa låtarna med Culture Club är för övrigt ”Time (Clock of The Heart)”; jag tänkte knappast på det då men nu hör jag ju hur mycket glittrande philly-soul det faktiskt låter om den låten.

Pass på, nu börjar den här historien bli intressant och smått konspiratorisk. Nu har vi kommit fram till Queens ganska utskällda Hot Space. Jag inhandlade den på Konsum i Vindeln (där jag för övrigt gjorde ett verkligt livsavgörande skivköp något år senare: New Orders Power, Corruption & Lies). Om man räknar bort det lite syntiga soundtracket till Flash Gordon (1980) så är det här det album där Queen lämnar den traditionella rocken – och antagligen flera av de gamla fansen – bakom sig. Jag har än idag inte träffat en enda människa som sagt att hen gillar den här skivan. Men jag gjorde det, och gör det lite grand fortfarande. En minnesbild från när jag gick i sexan: tuffe hårdrockaren Ulf fnissar skeptiskt mot mig när jag spelar något av Hot Space-spåren för honom. Förgäves försökte jag hävda att det fanns några rätt coola gitarrsolon på skivan.

Queen - Bowie

Det är 1982 men vi backar två år bakåt i tiden: storyn säger att en viss Michael Jackson träffade Queen-sångaren Freddie Mercury backstage och övertygade honom om att ”Another One Bites The Dust” (från 1980 års The Game) borde släppas som singel. Ett lyckat tips får man väl säga så här i efterhand. Man kan se det som ett slags startskott till Hot Space. Basisten John Deacon hade i ”Another One Bites The Dust” starkt inspirerats av Chics ”Good Times” (från 1979) och ändå var det vissa som trodde att Chic hade snott från Queen. På Hot Space är det hursomhelst dansmusik som främst står i fokus. Bland annat tog man in producenten Arif Mardin som t ex hade arbetat med Chaka Khan och Bee Gees. Flera låtar kan karaktäriseras som funkdisco. Skivan avslutas med Bowie-samarbetet ”Under Pressure”, vars lätt igenkända komp ”lånades” till en känd hitlåt med Vanilla Ice i början av 90-talet.


I know you don't get a chance to take a break this often
I know your life is speeding and it isn't stopping

“Lose Yourself To Dance”


Bowies album Let’s Dance producerades tillsammans med Nile Rodgers (vars Chic alltså inspirerat Queen via Michael Jackson, geddit?) och blev en stor kommersiell framgång. Även om framgången var önskad så ledde den tydligen till att Bowie hamnade i identitetskris och kreativ låsning efter att ha spelat inför stora publikhav (jag läste att han hade börjat fråga sig hur många i publiken som ens ägde en skiva med Velvet Underground). Hursomhelst kan man idag säga att Let’s Dance var del av samma paradigmskifte som de tidigare nämnda skivorna. Det var glitter och sofistikerad elegans, dansgolv, saxofonsolon i en skamlös blandning. Sval, konventionell popmusik, rätt långt från Berlin-trilogin. Åtminstone den underbart luftiga titellåten kan karaktäriseras som funkdisco.

Så Quincy Jones-producerade Thriller, som väl knappast behöver någon närmare presentation. Tror att jag önskade mig den och fick den i födelsedagspresent när jag fyllde tretton år, i april 1983. Detta var antagligen den skiva jag lyssnade mest på under våren och sommaren 1983, alltså för precis trettio år sedan. Minns det som att jag ett par år senare tog avstånd från Thriller, den blev snabbt rätt töntig (särskilt i jämförelse med Joy Division och Kraftwerk som jag då hade vågat närma mig). Men ”Billie Jean” är fortfarande ett suggestivt mästerverk, varje gång jag har ynnesten att höra den låten i sin helhet blir mitt liv rikare. Och när jag nu referenslyssnar på albumet uppskattar jag plötsligt mjukpoppiga ”Human Nature”, som senare samplades av hiphoparen Nas.


I'll just keep playing back / These fragments of time
Everywhere I go, these moments will shine

“Fragments of Time”


1982, 1983. På gränsen mellan det analoga och det digitala. Jag var 12-13 år, oskuldsfull, på gränsen mellan barn och tonåring. Var nog ganska nyfiken och svältfödd på musik, lyssnade en hel del på radion och köpte väl det jag gillade och trodde jag behövde äga. Utbudet var begränsat och musikkunskapen grund. Jag missade punken helt och det känns som att artisterna på skivorna jag köpte också hade gjort det. Lite förenklad och schablonartad bild kanske: men det känns som att musik och estetik pekade framåt mot ett glatt, ljust, dansant åttiotal och bort från ett deppigt, grått, kallt sjuttiotal. Artisterna jag nämnt här ovan tog kraft och inspiration från den upplyftande discomusiken från sjuttiotalets slut. Precis som, just det, Daft Punk.

Jackson-Daft Punk

Okej, här sluts cirkeln, passande nog exakt i samklangen mellan den handskrivna stilen och dess respektive placering på omslagen till Thriller och Random Access Memories. Det här är en subjektiv berättelse och jag är själv lite osäker på vad hela denna historia egentligen handlar om. Men jag tror mig se ett intressant mönster, ett intrikat spel där allting och ingenting spelar roll. Musikens inneboende förmåga att hitta sammanhang och associationsbanor på de mest oväntade ställen. Kanske ligger en del av Daft Punk-skivans styrka här, i förmågan att sammanlänka delar av musikhistorien genom att öppna alla in- och uttryckens dörrar på vid gavel? Det handlar mindre om själva musiken och mer om det stora sammanhanget. I så fall är det bara att buga, i så fall är Random Access Memories en bedrift.


Like the legend of the phoenix / All ends with beginnings
What keeps the planet spinning / The force from the beginning

“Get Lucky”


Dags att summera. Vad tycker jag då om Random Access Memories? Well, ”Get Lucky” är en riktig smash hit, helt ostoppbar i sin medryckande självklarhet. Inget tyder på att den ens går att tröttna på (men nyligen hörde jag den samma dag, både på en pizzeria och på Barnkanalen, så risken finns säkert). ”Fragments of Time” är snygg, mogen och märkligt attraherande lyssning. Sedan gillar jag också flera av de mer melankoliska spåren, t ex ”The Game of Love”, ”Within” och ”Beyond”. Men när jag nu lyssnat så intensivt på Random Access Memories upptäcker jag ändå en del svagheter. Idén att ”intervjua” Giorgio Moroder i ett av spåren är i teorin genial, på ett metaplan, men låten i sig är inte direkt himlastormande. ”Instant Crush”, samarbetet med The Strokes-sångaren Julian Casablancas, är en direkt fånig låt som jag har väldigt svårt för. ”Lose Yourself To Dance” låter lite som vadsomhelst. ”Doin’ It Right” med Panda Bear på sång känns rätt tråkig och enformig. Det episka stycket ”Touch” och avslutande ”Contact” är pretentiösa men lever inte riktigt upp till sina pretentioner. Musiken på skivan rör sig i gränslandet kring så kallade ”guilty pleasures” men Daft Punk har spänt bågen så hårt att det liksom blir antingen/eller. I mina öron är de bästa spåren rena ”pleasures” och de sämsta spåren bara ”guilty”.

Avslutningsvis: jag har noterat att flera skribenter kallar Daft Punk för dansmusikens Springsteen. Det har blivit som ett mantra. Dags att hitta en annan jämförelse tycker jag. Dessutom gjorde Andres Lokko den liknelsen redan 1995. Men då var det The Chemical Brothers som var dansmusikens Springsteen.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry