David Sylvian på skiva

David Sylvian på skiva

Skivomslag på David Sylvians skivor.

David Sylvian på skiva

Publicerad: lör, 2009-09-26 12:19

I samband med att David Sylvians nya album ”Manafon” släpps passar Soundofmusic på att titta lite närmare på den spretiga Sylvian-diskografi som breder ut sig över de senaste trettio åren. Det blir en resa från tidigt 80-tal till 00-tal, över höga berg och genom djupa dalar, från Japans sista skiva och fram till hans senaste alster.

Av: Mattias Jonsson

Efter Japans splittring var det ett naturligt steg för David Sylvian att inleda en solokarriär. Han hade under några år varit sångare, frontfigur och bildskön ledargestalt i den framgångsrika popgruppen. Men det fanns många viljor i gruppen och även om Sylvian ofta samarbetat med de övriga Japan-medlemmarna så var det ett nödvändigt steg för honom att ställa sig på egna ben.

Under 80-talet utvecklade Sylvian en personlig, ambitiös och smått jazzinspirerad stil som gav honom många fans världen över. 90-talet var en avsevärt lugnare period rent produktivt och det var säkert flera som så smått hade räknat ut honom när det nya millenniet drog igång. Men Sylvian avslutade sitt kontrakt med Virgin Records, startade eget bolag och överraskade många med nya grepp och idéer. SamadhiSound heter den nya plattform som på ett självklart sätt tagit in Sylvian i 2000-talet.

Något som slår mig när jag lyssnar igenom Sylvians diskografi är att han ofta behövt någon eller några att bryta sina arbetsmetoder mot, olika typer av medmusiker som fungerat som katalysatorer, inspiratörer och bollplank. Kanske är detta en självklar sak för en soloartist, men det blir ändå snabbt uppenbart att detta med sparringpartners är viktigt för Sylvian. Han har också rört sig genom världen i sin jakt efter musikaliska utbyten. Tyskland, Japan, USA, Indien, Skandinavien; ingen geografisk plats har känts avlägsen för denne sofistikerade engelsman.

En annan sak som blivit extra tydlig för mig är allt genreutforskande som Sylvian sysslat med under årens lopp. För att nämna några genrer och stilar som passerat revy på olika sätt: rock, pop, jazz, progg, funk, världsmusik, dansmusik, ambient, electronica, ljudkonst, improvisation, modern konstmusik. Sylvian har provat sig fram, har ibland varit ute på hal is, men förvånansvärt ofta har han också lyckats med det han företagit sig.

Förutom de skivor som nämns i den här genomgången – de flesta ska vara hyfsat lätta att få tag på – så finns det dessutom ett stor mängd rariteter, b-sidor, gästsjungningar som tyvärr inte samlats ihop ännu, på något bra och officiellt sätt.

Japan: Tin Drum

Japan: Tin Drum (Virgin, 1981)

Efter ganska trist glamrock och halvintressanta new romantics-ideal på skivorna ”Adolescent Sex”, ”Obscure Alternatives”, ”Quiet Life” och ”Gentlemen Take Polaroids” nådde Japan fram till en kreativ höjdpunkt med den femte och sista studioplattan ”Tin Drum”. Tillsammans med Steve Jansens briljanta trumspel, Richard Barbieris keyboardpark och Mick Karns bandlösa basspel skapade David Sylvian en attraktiv ljudbild som låter fantastisk än idag.

Albumet platsar i den här Sylvian-genomgången av flera skäl. Dels håller skivan hög klass av egen kraft, dels pekar musiken framåt på många sätt, mot Sylvians solokarriär. Det är först här hans röst känns fullfjädrad. Klassiskern ”Ghosts” är ett typexempel – bara Sylvians röst och nyckfulla elektroniska ljud. Låten känns fortfarande modern, den skulle nästan kunna vara med på ”Blemish” från 2003. Annars blandas här syntpop, vit funk och österländska klanger, vilket är avsevärt roligare än det låter. Tematiskt och estetiskt rör sig skivan mot kinesiskt liv och leverne.

Både Sylvian och Barbieri tillskrivs ”tapes” bland sina övriga credits. Mycket snyggt har också deras fältinspelningar, främst röster, integrerats på sina ställen i musiken. Jag har också noterat att Sylvians sologitarrspel i exempelvis ”The Art Of Parties” och ”Still Life In Mobile Homes” låter väldigt mycket Robert Fripp, en musiker som han kommer att samarbeta med senare under 80- och 90-talen. ”Tin Drum” är en lysande platta!

Sylvian: Brilliant trees

Brilliant Trees (Virgin, 1984)

Efter Japans splittring 1982 släppte Sylvian två singlar, ”Bamboo Houses” och ”Forbidden Colours”, båda samarbeten med Ryuichi Sakamoto från Yellow Magic Orchestra. Nästa steg blev 1984 års solodebut ”Brilliant Trees”, en milstolpe i hans karriär. Sylvian samarbetar här med Holger Czukay, Jon Hassell, Kenny Wheeler, Mark Isham, Ryuichi Sakamoto, Danny Thompson samt de före detta Japan-medlemmarna Jansen och Barbieri.

Förstaspåret ”Pulling Punches” har samma inslag av polyrytmisk funk som återfanns på flera av spåren från ”Tin Drum”. Men många andra spår hittar nya stämningar och rör sig genrelöst fram och tillbaka mellan sofistikerad jazzpop och filmisk ambient. ”The Ink In The Well” och ”Nostalgia” är två lysande exempel på Sylvians fina förmåga att uttrycka tillbakablickande känslor som aldrig blir sliskigt sentimentala.

Sista hälften av skivan är extremt vacker och sorglig. Tre långa låtar som vävs ihop av hypnotiskt släpande ljudsjok. ”Weathered Wall” förgylls av Jon Hassells särpräglade trumpet, en avig takt och små invävda effekter av ”treated piano” och ”tapes”. ”Backwaters” drivs långsamt framåt i ett suggestivt baksug och avslutande, undersköna ”Brilliant Trees” har ännu en Hassell-trumpet som är så där hjärtskärande vemodig.

Sylvian: Alchemy

Alchemy - An Index Of Possibilities (Virgin, 1985/2003)

Här måste man börja nysta lite grann. ”Words With The Shaman” släpptes som en trespårs-EP i slutet av 1985, med delvis samma musiker som på ”Brilliant Trees”: Steve Jansen, Jon Hassell, Holger Czukay och Percy Jones. EP:n ingick sedan i ”Alchemy”, en begränsad kassettutgåva som kom ut samma år. På den ursprungliga kassetten ingick också japanskt klingande ”Preparations For A Journey” och det arton minuter långa spåret ”Steel Cathedrals”.

När skivan återutgavs igen 2003 lade man till b-sidorna från singeln ”Pop Song” från 1989. ”The Stigma Of Childhood (Kin)” bjuder på fin drone och ”A Brief Conversation Ending In Divorce” överraskar med en ovanligt tidig flirt med fri och improviserad musik, med den brittiske jazzpianisten John Taylor som närmsta bollplank.

Stämningarna från ”Brilliant Trees” utforskas här vidare, i instrumental tappning. Minimalism, filmisk krautfunk, tribal-rytmer, inspelade röster och vagt österländska klanger gör detta till en attraktiv korsning mellan arty världsmusik och för tidigt född postrock. Särskilt ”Steel Cathedrals” bör uppmärksammas, med musiker som Sakamoto, Jansen, Wheeler, Fripp och Czukay i samma båt.

Noteras bör också att Sylvian här tassar runt Brian Eno, likt katten kring het gröt. Att de två aldrig samarbetat! Kopplingarna är många: Fripp/Eno, Hassell/Eno (”Fourth World”), basisten Percy Jones som spelat med Eno, stilen från Eno/Byrnes ”My Life In The Bush Of Ghosts”.

Sylvian: Gone to Earth

Gone To Earth (Virgin, 1986)

En personlig favorit. Jag håller ”Gone To Earth” som ett av David Sylvians allra främsta verk. Ett ambitiöst dubbelalbum med en fot i en popvärld och en fot i en progressiv värld. Själva produktionen är magnifik. Det låter oförskämt snyggt och moget, vilket lätt skulle kunna slå över i åttiotalspatetik. Men man behöver inte vara en hifi-nörd för att uppskatta rymden som finns i den här skivans ljudbild. Jag väljer i det här fallet att se det välljudande som en styrka och inget annat.

Ena halvan av ”Gone To Earth” är vokalbaserad, i rätt liknande stil som ”Brilliant Trees”, men kanske med något mer pondus och tyngd. Skiva två i dubbelalbumet utgörs av tio helt instrumentala spår, alla i princip urtypen för stämningsfull, tematisk filmmusik. Det är polerat, kantlöst och simpelt - men ändå effektivt och funktionellt. Här spökar återigen Brian Eno och hans ambienta skivor. Men det är de sångbaserade spåren som imponerar mest. Höjdpunkter är inledande ”Taking The Veil” samt de tålmodigt utdragna ”Before The Bullfight”, ”Wave” och ”River Man”.

Bland gästmusikerna märks Robert Fripp och Bill Nelson samt återigen Kenny Wheeler och Jansen/Barbieri. Särskilt broder Steve Jansen får mycket utrymme bakom trummorna. Ofta kommer jag på mig med att enbart lyssna på trumspelet på den här skivan, det är nästan som en instruktionsbok för trummisar. Jansen använder sig verkligen av trummorna som ett instrument, utan att reduceras till en takthållare. Hans stil är exakt och ekonomisk, men ändå okonventionellt dröjande, som om nästa pukslag hängde på en skör tråd.

Sylvian: Secrets

Secrets Of The Beehive (Virgin, 1987)

Tredje regelrätta soloskivan kan sägas utgöra tredje delen i en triptyk. ”Brilliant Trees”, ”Gone To Earth” och ”Secrets Of The Beehive” fungerar lite som en trilogi eftersom de alla släpptes under en kort tidsperiod i mitten av åttiotalet och eftersom de sammanfattar och binder ihop Sylvians popestetik och eklektiska värld. Kanske också eftersom det skulle dröja tolv år innan nästa soloskiva kommer ut.

”Secrets Of The Beehive” är kanske en av Sylvians mest populära skivor. Och visst ska nybörjaren, som det heter, börja här. Det är en melankolisk, romantisk höstskiva med några av Sylvians vackraste och mest självklara vokalspår. Plattan har en varm, luftig och akustisk ljudbild som känns väldigt inbjudande. Att första spåret heter ”September” minskar inte direkt höststämningen. Kanske skulle man kunna kalla detta hans Nick Drake-album?

I övrigt är detta återigen ett nära och givande samarbete med Ryuichi Sakamoto som arrangerat skivans blås- och stråkpartier. Det finns knappt ett svagt spår på skivan. ”Maria” och ”Mother And Child” är avskalade, hudlösa, inåtvända mästerverk. De mer storslagna och svepande låtarna, med ambitiöst berättande texter, kan exemplifieras med ”The Boy With The Gun” och ”Orpheus”.

Sylvian: Plight

David Sylvian & Holger Czukay: Plight & Premonition (Virgin, 1988)

1986-87 åkte Sylvian till Can-studion i Köln efter en inbjudan från Holger Czukay, kanske som en replik efter Czukays medverkan på ”Brilliant Trees” några år tidigare. Resultatet av deras arbete blev ”Plight & Premonition”, ett lysande exempel på vad som händer när två kreativa krafter möts. Det vattnas i munnen redan när man läser den totala instrumenteringen i omslagshäftet: Radio, Organ, Sampled Piano, Orchestral and Environmental treatments, Piano, Prepared Piano, Harmonium, Vibes, Synthesizers, Guitar, Radio Tuning, Infra-sound.

Skivan består av två långa spår som sakta vecklar ut sig till rörlig, levande ambient av bästa märke. ”Plight (The Spiralling Of Winter Ghosts)” svävar verkligen spöklikt och atmosfäriskt, som en osalig ande över snöiga vidder. Spår nummer två, ”Premonition (Giant Empty Iron Vessel)”, är mer stillsam och dröjande; preparerat piano och diskreta orgeldrillar smyckar ut, men helheten är mest lugn, på gränsen till form- och konturlös. Det här är en fin, ypperlig och inte minst modig skiva som kanske har glömts bort lite på senare år.

Sylvian: Flux

David Sylvian & Holger Czukay: Flux & Mutability (Virgin, 1989)

En syskonskiva till ”Plight & Premonition” från året innan. Sylvian spelar här med tre musiker från Can (Czukay, Michael Karoli och Jaki Liebezeit) samt Markus Stockhausen (flygelhorn). Även detta är två långa drone/ambient-stycken där det första stycket ”Flux (A Big, Bright, Colourful World)” är det starkaste och mest inbjudande. Låten är rikt instrumenterad och rytmiskt fluktuerande, i någon slags sympatisk, ostressad kraut-light-stil.

Andraspåret ”Mutability (A New Beginning Is In The Offing)” framförs av Sylvian (gitarrer och keyboards) samt Jaki Liebezeit på afrikansk flöjt. Här rör sig musiken mot mer klichéartad ambient, vid närlyssning bara några steg på rätt sida om själsläkande new age. Men totalt sett är det här likafullt musik som kan ”free your mind”, sinnesutvidgande musik som lika gärna skulle kunna pågå i sjutton timmar som i sjutton minuter. I ambient-sammanhang är det såklart ett gott betyg.

Rain Tree Crow

Rain Tree Crow: Rain Tree Crow (Virgin, 1991)

Det gick ganska diskret till när Japan-medlemmarna i början av 90-talet återförenades under namnet Rain Tree Crow. Och någon riktig Japan-skiva blev det ju inte heller. Klokt nog valde man ett nytt gruppnamn kompletterat med medlemmarns egennamn på skivomslaget, säkert för att markera att det inte var något comeback-försök. Själv blev jag missnöjd när skivan kom och betraktade den som blek, ojämn och lite av ett konstnärligt misslyckande. I efterhand, närmare nutid, låter skivan långt mycket bättre än ett misslyckande, särskilt efter 2003 då albumet återutgavs på en remastrad och mycket välljudande cd.

Nu känns det här plötsligt som en underskattad och viktig pusselbit i Sylvian-pusslet. Tillvägagångssättet och inspelningsprocessen är också spännande, åtminstone i teorin. Merparten av låtarna är komponerade utifrån gruppimprovisationer och utan att några repetitioner fick ske i förväg. Låtarna blev istället framproducerade av gruppen direkt i studion. Men någon improv-platta är det ändå inte, det finns åtskilligt med struktur i låtarna. Särskilt singelspåret ”Blackwater” skimrar elegant.

Sylvian: First Day

David Sylvian & Robert Fripp: The First Day (Virgin, 1993)

En förhållandevis tung och hård duoskiva med Fripp, med inslag av både dansmusik, funk och någon slags psykedelisk rock. Allt känns inte helt lyckat och genomtänkt. Vem spelar de för? Och varför? När artister tar till nya grepp för att göda kreativiteten och bevisa att de inte stagnerat kan det ibland gå lite snett. Stilen och estetiken känns på något vis ologisk och en smula malplacerad.

På omslaget står herrarna Sylvian och Fripp och lutar sig mot en vägg i solen och formligen gapskrattar. Det skär sig rejält mot musiken, som är ganska mörk och malande på sina ställen. Man kan anta att det fanns kommersiella krafter (läs: ett förvirrat skivbolag) som styrt skivan åt ett visst håll. Trots detta har jag börjat uppskatta ”The First Day” mer och mer, jag gillar att den vågar mer och tar ut svängarna lite mer än tidigare.

Det här massiva gitarrljudet, den här tyngden och de här mörka känslorna har Sylvian aldrig varit i närheten av tidigare. Han har också sagt i intervjuer att skivan spelades in under en tuff period i både hans och Fripps liv. Så: minus för den opassande ”rockattityden” och den förvirrade marknadsföringen och plus för progressiviteten och de hypnotiska partierna.

Sylvian: Damage
Sylvian: Damage (re)

David Sylvian & Robert Fripp: Damage (Virgin, 1994/2001)

Inspelad i Londons Royal Albert Hall, under de två sista datumen av ”Road To Graceland”-turnén som pågick hösten/vintern 1993 i samband med att skivan ”The First Day” kom ut. Det finns två versioner av ”Damage”, med lite olika låtordning och någon låt utbytt: en första Fripp-mix som släpptes 1994 och en senare Sylvian-mix som släpptes 2001 (med olika omslag). Om någon undrar så låter Sylvian-mixen bäst.

Mig veterligen är detta det enda officiella livedokument som finns på skiva med Sylvian, i varje fall efter Japan-tiden. På det sättet har skivan en obestridlig plats i diskografin. Även om jag sällan brukar uppskatta konsertupptagningar på skiva så tycker jag att det här är ett lysande undantag. Det är bra ljud och förutom kraftfulla tagningar av så gott som samtliga låtar från ”The First Day” så får man också höra fina versioner av ”Gone To Earth”, ”Wave” och ”River Man”, alla från albumet ”Gone To Earth”.

Sylvian: Dead Bees

Dead Bees On A Cake (Virgin, 1999)

Slutet av nittiotalet. Sylvian är tillbaka med en soloskiva och det har gått hela tolv år sedan den senaste. ”Dead Bees On A Cake” är nog Sylvians mest uttalat spirituella. Jag vet inte exakt vilka sökvägar han har tagit men han har sagt i intervjuer att bland annat buddhism ligger honom närmast. Uppenbarligen har hans läromästare och gurus lärt honom att skärskåda sig själv grundligt och skoningslöst. Ett förhållningssätt som han kommer att återkomma till igen, till exempel på albumet ”Blemish”.

Musikaliskt är detta dock inte något av hans viktigaste verk. Vid sin sida har Sylvian sin dåvarande fru, sångerskan Ingrid Chavez, broder Steve Jansen på trummor och ständige följeslagaren Ryuichi Sakamoto som låtarrangör. Därutöver märks här Talvin Singh på tabla och percussion, gitarristen Marc Ribot samt gitarr- och dobrospelaren Bill Frisell. Några ledtrådar till albumets amerikanska influenser kanske samplingsmaterialet utgör. Här samplas till exempel The Mahavishnu Orchestra, John Lee Hooker och John Cage.

I jämförelse med hans åttiotalsproduktion känns ”Dead Bees…” ganska trist. Här upprepas stilgrepp från förr, men utan elegans och lyster. Skivan innehåller fjorton spår men flera av dem är på tok för anonyma och/eller såsiga. Höjdpunkter finns trots allt: inledande ”I Surrender” är nio minuter lång och fylld av grace, ”Midnight Sun” har ett tätt och lite oväntat swampbluessväng och ”The Shining Of Things” är ett fint möte mellan Sylvians röst och vackra stråkar.

Sylvian: Approaching

Approaching Silence (Virgin, 1999)

Här finner man musik från två separata multimedia-installationer. Dels två spår från ”Ember Glance”, ett samarbete med Russell Mills och som visades 1990 i Tokyo. Dels titellåten ”Approaching Silence” tillsammans med Robert Fripp, från ”Redemption” som visades 1994, också i Tokyo. Skivan är instrumental, såväl ambient- som dronebaserad; fyller rummet precis som den är avsedd att göra. Det är kort sagt förnämligt att få denna musik samlad på detta sätt.

Både ”The Beekeeper’s Apprentice” och ”Approaching Silence” kryper över halvtimmesstrecket och trots att man som lyssnare utsätts för en smula sövande påtryckningar så tycker jag inte att musiken ”närmar sig tystnad”. Här finns också en del som skaver, som skär skarpt genom de rumsliga klangerna. Sammantaget är detta ypperlig ambient. Och inte minst ytterligare ett viktigt dokument i Sylvian-diskografin, som visar hur kapabel han är att utforska områden bortom pop- och rockformatet.

Sylvian: Everything

Everything And Nothing (Virgin, 2000)

Denna välfyllda dubbel-cd samlar ett trettiotal av Sylvians vokala spår från 80- och 90-talet. Här ryms verkligen allt (och inget) från två produktiva decennier. Det är låtar från soloskivorna, från Rain Tree Crow-skivan, från samarbetet med Robert Fripp, från egna gästsjungningar på andras skivor, från Japan-perioden. En del är outtakes, en del är tidigare outgivet och en del är remixat.

Ofta har Sylvian placerat in sig i ett sammanhang, provat nya metoder, utforskat genrer och uttryck, knutit till sig nya medmusikanter. Men sedan har han ju den där unika rösten som sammanbindande kraft. Vid ett blindtest från ”Everything And Nothing” är det faktiskt inte helt lätt att avgöra vad som är från 1980 och vad som är från 2000. Ingen regelrätt ”greatest hits” kanske, mest på grund av avsaknaden av just hits, men ändå en lyckad samling som klart visar den röda tråd, den konsekvens som man med facit i hand lätt kan urskilja i Sylvians ”popkarriär”.

Sylvian: Camphor

Camphor (Virgin, 2002)

En märklig och ganska ojämn produkt, i första hand tänkt som ett komplement till karriärsammanfattningen ”Everything And Nothing”. Precis som på den skivan samlas här spår från olika delar av Sylvians karriär. Det är mestadels det instrumentala som står i fokus, dock inte enbart, vilket bidrar till det splittrade intrycket.

Jag vet inte om det är urvalet eller låtordningen som spökar, men på något sätt hänger det hela inte ihop. Helheten blir liksom mindre än summan av delarna. Låtarna, som fungerar alldeles utmärkt i sitt ursprungliga sammanhang, känns här som isolerade öar i ett stort hav. Omslaget är superfint, man får mycket musik för pengarna, men jag kan ändå inte rekommendera den här skivan fullt ut.

Sylvian: Blemish

Blemish (SamadhiSound, 2003)

Med “Blemish” förflyttade Sylvian sina positioner rejält. Att kalla detta för en nystart känns verkligen som en underdrift. Helt klart är det en ny David Sylvian som dyker upp, på eget skivbolag, på egna villkor. Musiken på skivans åtta spår – enbart röst, elektronik och gitarr – är avsevärt skarpare än något som han gjort tidigare. Och Sylvian är i sina texter mer personlig och utlämnande, mer direkt och närvarande. Mer ärlig helt enkelt. Kanske.

Att albumet gästas av musiker som Derek Bailey och Christian Fennesz visar på en vilja hos Sylvian att närma sig mer experimentella sfärer. Här finns också en mörk, elektrisk intensitet som berör mig starkt, som i ”Blemish”, ”The Only Daughter” och ”The Heart Knows Better”. Men framför allt är det nog arbetssättet som har ändrats. Nya principer, nya premisser, fokus på direkthet. Skivan spelades in under tre-fyra veckor, mixades månaden efteråt.

Albumet har hyllats för sitt kompromisslösa och hårt hållna innehåll. Samtidigt som jag absolut vill instämma i hyllningskörerna så har jag oväntat nog haft svårt att ta till mig ”Blemish” som album. Man behöver inte spela en skiva ofta för att den ska vara bra, men jag har upptäckt att jag relativt sällan plockar fram just den här skivan och när jag gör det så tappar den ofta bort mig någonstans i mitten. Jag har börjat misstänka att det är det fria samspelet mellan Sylvian och Bailey som inte riktigt fungerar.

Sylvian: The Good Son

The Good Son Vs. The Only Daughter (SamadhiSound, 2004)

Remix-skivor känns ibland som något onödigt och ont som inte ens tillför något. Men just den här har en hel del ljuspunkter. Spåren från ”Blemish” kommer här i ny glittande skepnad, lyxigt remixade av artister som Ryoji Ikeda, Burnt Friedman, Sweet Billy Pilgrim, Readymade FC, Yoshihiro Hanno, Tatsuhiko Asano, Jan Bang, Erik Honoré och Akira Rabelais.

Nine Horses: Snow

Nine Horses: Snow Borne Sorrow (SamadhiSound, 2005)

Sylvian dök i mitten av 00-talet upp i en ny konstellation, Nine Horses, tillsammans med Steve Jansen och Burnt Friedman. Kanske fanns det något befriande för Sylvian i att gömma sig bakom ett gruppnamn, dela på ansvarsbördan och stå för något tillsammans med andra. Skivan har ändå misstänkt mycket solo-Sylvian över sig. När hans skivor i eget namn började röra sig mot mer experimentella världar så blev kanske Nine Horses ett mjukare och poppigare alias.

”Snow Borne Sorrow” är riktigt fin skiva som är lättillgänglig och väldigt snyggt producerad. På gästlistan denna gång ser vi bland andra Ryuichi Sakamoto, Arve Henriksen och Stina Nordenstam. Ljudbilden är elektroniskt präglad, kanske med viss inspiration från triphop-scenen med Portishead och Massive Attack. De vassa kanterna lyser med sin frånvaro. Det här är modern, rytmisk, magisk pop som suger tag i lyssnaren och inte släpper taget. Och Sylvian sjunger som vanligt strålande.

Nine Horses: Money

Nine Horses: Money For All (SamadhiSound, 2007)

Räknas som en EP, men innehåller faktiskt hela åtta spår, varav tre är helt nya. ”Money For All” och ”Get The Hell Out” fortsätter på samma inslagna triphop-väg (i brist på bättre termer) som fullängdsskivan ”Snow Borne Sorrow”, kanske med en viss tempohöjning. Sorgset smygande ”Birds Sing For Their Lives” med underbar sång av Stina Nordenstam är värd EP-priset bara den. Annars handlar det mest om kraftfulla och faktiskt smått lysande remixar av Burnt Friedman.

Sylvian: When Loud

When Loud Weather Buffeted Naoshima (SamadhiSound, 2007)

Ett enda långt sjuttio minuter långt spår. “When Loud Weather Buffeted Naoshima” producerades i samband med en installation på Naoshima Fukutake Art Museum Foundation i Japan och ingick i en utställning som pågick hösten/vintern 2006-07. Inspelningen gjordes av Sylvian tillsammans med Clive Bell, Christian Fennesz, Arve Henriksen och Akira Rabelais.

Skivan är nog mest för Sylvian-komplettister. Ljudkonst av detta slag, med små vardagliga, konkreta ljud, knarr och pip som kommer och går, blir lätt ganska knepig lyssning när den lyfts ur sitt sammanhang. Jag hittar inget riktigt fokus att ta fasta på. Det känns som om man lika gärna som att lyssna på den här skivan kan öppna ett fönster och släppa in omvärldens ljud den vägen.

Samtidigt knyter skivan ihop Sylvians karriär och påminner om delar av de ambient-experiment som han faktiskt gjorde redan under 80-talet.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry