Echtzeit – från tystnad till bredd

Echtzeit – från tystnad till bredd

Burkhard Beins. Foto: willehard grafenhorst

Echtzeit – från tystnad till bredd

Andrea Neumann.

Echtzeit – från tystnad till bredd

Axel Dörner.

Echtzeit – från tystnad till bredd

Publicerad: fre, 2012-08-31 02:31

Förra året kom boken ”Echtzeitmusik – Berlin, selfdefining a scene”, nu kommer cd-boxen med samma namn. En kraftfull kombo som presenterar den mycket kreativa scenen i den tyska huvudstaden från mitten av 1990-talet och framåt. Här finns mycket att hämta, både för den redan invigde och den som bara naggat denna betydelsefulla scen i kanterna. Men att hitta länken som binder samman allihop är inte helt lätt.

Av: Magnus Nygren

Lika tyst som en skiva från Berlin kunde vara under det sena 90-talet, lika tyst var det länge om själva scenen utanför en begränsad krets. Visst var det en alternativ scen, i vissa fall till och med ett alternativ till alternativen. Men vad som pågick i det Berlin som det bara några år tidigare separerades av en mur hade betydelse – att exempelvis staden fortfarande har ett ständigt inflöde av musiker som vill experimentera med sin musik är definitivt en frukt därav. I denna mycket speciella miljö där klubbar och scener dök upp i övergivna byggnader i gamla Östberlin frodades åter en musikkultur som ville söka nytt och vända sig mot det etablerade. Och då inte bara mot det mainstreametablerade utan även mot exempelvis den vedertagna formen av improvisationsmusik och frijazz som vuxit fram kring bolaget FMP sedan tidigt 1970-tal.

Med boken Echtzeitmusik – Berlin, selfdefining a scene (Wolpe, 2011) och 3cd-boxen Echtzeitmusik Berlin (Mikroton, 2012) görs försök att reda ut begreppen. Och det är en bra kombo, medan boken fokuserar ganska mycket på de första åren och vad musikvetaren och skribenten Björn Gottstein kallar för den klassiska fasen 1998-2002, är de allra flesta inspelningarna på cd-boxen från 2010-2011. Detta bevisar att scenen i högsta grad fortfarande är levande. Ett problem för oss som inte bor i Berlin, eller enkelt kan ta oss dit, är ju annars att den svikande skivmarknaden har gjort det svårare att hänga med. Scenerna i Berlin sprudlar dock, det är bara att titta på sajten www.echtzeitmusik.de så får man det bekräftat.

Upplägget för boken liknar på ett sätt det som finns på skivan, nära ett 50-tal texter där, som titeln anger, musiker, performanceartister, konsertarrangörer och journalister själva försöker definiera sin scen (redaktörer för boken är Burkhard Beins, Christian Kesten, Andrea Neumann och Gisela Nauck). En mångfald av sanningar på samma sätt som på cd-boxens 40-tal spår. Således framkommer en hel del motsägelser i boken, och var hittar man sambandet mellan MoHa:s explosiva ”Adios amigos” och The Magic ID:s ”Love is more thicker” med klarinetter, elektronik, gitarr och sång som båda finns med på skivan? Det disparata är dock inte bara en nackdel, det gör scenen levande och frodig, även om jag inte går så långt som till att kalla den vildvuxen. Dessutom kan skeenden sällan på ett rättvist sätt beskrivas ur enbart ett perspektiv.

Begreppet Echtzeitmusik föddes i juli 1994 av en grupp musiker där bland annat gitarristen Olaf Rupp och Hanno Leichtmann ingick. De använde namnet för att särskilja sig mot stadens frijazz- och improvisationsmusikscen och namnet förekom på flyers, som namn på ett par festivaler och en konsertserie. I detta tidiga skede tycks de genremässiga begränsningarna inte ha varit så stora, de mesta inom experimentell musik rymdes oavsett om det kom från rock, jazz, improvisationsmusik eller nutida konstmusik. Den musikaliska utvecklingen kan liknas vid ett timglas där midjan som inträffade mellan åren 1998 och 2002 kan sammanfattas i tystnad eller vad som kom att kallas för reduktionism. Ett begrepp som är ifrågasatt men som dock används till och med av kritikerna. Innan midjan spretade det åt många håll för att sedan smalna av mot det tysta och sedan återigen ta många flera vändningar, om än det allra mesta fortfarande var både lågmält och ljudbaserat.

Det lågmälda under dessa klassiska år gick hand i hand med att musikerna utvecklade alternativa tekniker för att skapa ljud snarare än toner. Ljuden som ofta hade en nästan elektronisk klang, även om de framfördes på akustiska instrument, återspeglade en, enligt Björn Gottstein, alltmer teknifierad vardag med allt från brummande kylskåp till datorenas lågmälda surrande. Samtidigt hittade man i tystnad ett motstånd mot samhällets kompakta informationsflöde. Det hela landade i att musikerna sökte sig till ”ljudens periferi” där klangerna närskådades med stort tålamod. Ett begrepp som användes var ”acoustic microscopy”, ett annat som jag tror kom senare var ”verfremdungen”, det vill säga att klangerna främmandegjordes från deras traditionella klang. Märkligt, enligt Gottstein, var att detta ändå ledde till något mycket individuellt.

Det är både underhållande och lärorikt att läsa boken Echtzeitmusik – Berlin. Korta texter av Toshimaru Nakamura och Greg Malcolm om hur det var att komma till smältdegeln Berlin från Japan respektive Nya Zeeland blandas med teoretiserande kring improvisation kontra komposition, samtal mellan Axel Dörner och Werner Dafeldecker, eller Thomas Millroths text som mynnar ut i att Echtzeitmusiken handlar mycket om risktagande och att musiken snarare förnimmer någonting än försöker att skildra. På så sätt lägger redaktörerna ganska mycket i läsarnas egna händer, någon absolut sanning levereras inte, snarare får man ett antal nycklar som leder in till olika aspekter av en snart 20-årig historia.

I denna mångfald av tillfälliga skeenden och försök att skapa sammanhang är det några texter jag särskilt vill lyfta fram.

I kapitlet ”Social history of the Echtzeitmusik Scene in Berlin” beskriver Marta Blazanovic hur det sociala livet och de enskilda scenernas haft en stor inverkan på scenen. Och då handlar det inte bara om vänner som spelar med varandra utan om att det byggs upp en kontextuell social miljö som skiljer den från exempelvis den akademiska miljön. Blazanovic gör jämförelser och finner samband med den etnografiska studie som Anja Schwanhäusser genomförde på technoscenen i Berlin och ser hur denna fria och öppna scen etablerar ”symboliska, rumsliga och sociala strukturer”. De som har kunskapen att sedan styra koderna för dessa strukturer innehar vad Pierre Bourdieu kallar ”symboliskt kapital”. På en scen där pengar i stort sett är helt frånvarande får det ”symboliska kapitalet” stor inverkan och en av de allra viktigaste källorna för detta är ställena där musiken framförs. Att därför säga att personerna bakom de i sammanhanget klassiska ställena som Anorak, Raumschiff Zitrone, 2:13 Club, Kule/Labor Sonor och senare Ausland hade stor betydelse för hur musiken utvecklades är ingen överdrift. Att läsa Blazanovic initierade texter om dessa spelställen är en parallell social historia till den musikaliska som berättas av andra. Och den icke-hierarkiska bild man lätt får av Echtzeitmusiken får sig en liten törn.

Ungefär samtidigt som den lågmälda ljudbaserade musiken utvecklades i Berlin, skedde motsvarande i städer som London, Tokyo och Wien (som dock var något tidigare). Att Burkhard Beins var en central figur i närmandet mellan Berlin och London framgår i texten av den walesiske harpisten Rhodri Davies som i mycket bekräftar den bild som Björn Gottstein tecknar. Redan 1995 kom Beins till London och träffade bland annat John Bissett som drev klubben 2:13 i samma stad, några år senare startade Beins och Michael Renkel 2:13 Berlin. Utbytet blev ett faktum där brittiska musiker som Mark Wastell, Rhodri Davies och Phil Durrant spelade i Berlin och Axel Dörner, Andrea Neumann och andra kom till London. Davies beskriver levande hur musiken utvecklades mot att försöka undvika det narrativa, få de akustiska instrumenten att låta elektroniskt och fokusering på hur friktion och olika ytor påverkar klangerna. Naturligtvis var även objekt och preparationer på tapeten. Många av dessa var inte nya inom den improviserade musiken men enligt Davies användes de på nya sätt. Man var intresserade av små förändringar i tonhöjder, pulser och dynamik och förde in tystnaden som en av musikens parametrar. Dessutom ifrågasattes förhållandet mellan komposition och improvisation; ”We were looking at composition through the prism of improvisation and thinking in terms of structure, from, and repetition.”, skriver han.

Just detta ifrågasättande av sakernas tillstånd ser jag som ett gemensamt drag hos många av Echtzeitmusikens utövare, hur instrumenten används, hur man ser på komposition, hur man ser på improvisation, hur man ser på gruppens betydelse, på framförandet etcetera, inget är heligt. Ett exempel är Andrea Neumann som med sitt specialbyggda ”inside piano” går en helt egen väg, från den klassiska pianoutbildningen till den fria improvisationen. Hon inte bara uteslöt hela det förutbestämda spektrat inom den noterade musiken, utan även instrumentets förutbestämda form och klang. I pianot som konstruerades av Bernd Bittmann är träramen demonterad, likaså mekaniken och själva klaviaturet. Ingående beskriver hon hur instrument fungerar med prepareringar och förstärkta ljud som filtreras och mixas. Att hon till fullo behärskar detta instrument vet alla som hört henne spela. Hennes totala ifrågasättande leder således fram till något mycket kreativt och säreget.

Man kan naturligtvis diskutera om det är den bästa lösningen att de som deltar i ett skeende är de som är bäst lämpade att beskriva det. Men de lyckas bra och bara det att en hel underavdelning handlar om kritik som riktas mot Echtzeitmusiken talar om en ganska ödmjuk inställning.

Vad de däremot inte riktigt lyckas med är att sätta gränserna för vad som verkligen är Echtzeitmusik, om det nu överhuvudtaget är nödvändigt. Kanske var det ändå lättast under den klassiska perioden när tystnaden länkade samman. Men här kom man till vägs ände, och istället kom pop, nutida komposition, jazz och annat in i bilden, färgat av den estetik som ändå utvecklades inom scenen. När vi kommer fram till 2010-2011 och cd-boxen Echtzeitmusik Berlin (Mikroton, 2012) (sammansatt av Burkhard Beins) råder det dock en viss förvirring. Att hitta den röda tråden, bortom att alla musiker bor i Berlin, är svårt.

Det i sig innebär inte på något sätt att musiken är sämre för det. Det är över tre timmar tidigare outgiven musik där mycket når höga höjder. En absolut höjdpunkt är inspelningen med Splitter Orchester från den nya järnvägsstationen Hauptbahnhof i Berlin. I stycket framfört av den 20 personer starka orkestern med namn som Werner Dafeldecker, Axel Dörner, Clare Cooper, Sabine Vogel, Burkhard Beins finns både dramatik och stillaståenden. Exposéer i de små ljuden är fortfarande framträdande, men här och där dyker återkommande melodiska fragment upp.

Supergruppen Phosphor finns naturligtvis med och deras musikaliska och personella påverkan är märkbar på hela scenen. Även om de är ett exempel på hur man inom Echtzeitmusiken gärna spelar i grupper snarare än tillfälliga konstellationer är det imponerande att se i hur många sammanhang gruppens sju medlemmar – Burkhard Beins, Axel Dörner, Ignaz Schick, Annette Krebs, Robin Hayward, Michael Renkel och Andrea Neumann – återfinns. Ignaz Schick roterar sina objekt i Perlonex med Beins och gitarristen Jörg Maria Zeger, men spelar även frijazz på altsax med Paul Lovens och Clayton Thomas. Acoustics goes electronic med Axel Dörner i ett lågmält Kreis des Gegenstandes med Werner Dafeldecker och Sven-Åke Johansson. Samme Dörner är betydligt noisigare i en duo med trumslagaren Tony Buck där det handlar om mikrotonala förändringar i mycket tät musik. Så går det på. Konstellationerna varierar, om än många av dem funnits länge. Och även om musiken inte är lika revolutionerande som tidigare finns nyfikheten och experimentlusten kvar.

Glädjande är att nya namn dyker. Pianisten Magda Mayas är oerhört intressant, likaså trumpeterskan Liz Allbee som tillsammans med cellisten Anthea Caddy främmandegör klangerna i duon Bogan Ghost. Pianisten Jürg Bariletti och basisten Mike Majkowski är nya namn för mig och spelar en väl avvägd musik med både rytm och rörelse.

Att modifierad rock och pop har fått fäste är märkbart. Det finns flera lyckade grupper, bland annat The Understated Brown med Boris Hauf. Hanno Leichtmanns Static är med sin electronica också betydligt intressantare här än det jag har hört av honom tidigare. Men det finns annat som är ganska intetsägande.

I vilket fall borgar Echtzeitmusiken fortfarande för intressant musik där nya klanger, sammanhang och konstellationer närskådas och ifrågasätts.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry