ECM i begynnelsen

ECM i begynnelsen

Mal Waldron Trio: Free at last (ECM 1001). Omslag: Rufus Vedder.

ECM i begynnelsen

Just Music (ECM 1002). Omslag: Just Music.

ECM i begynnelsen

Paul Bley Trio with Gary Peacock (ECM 1003). Omslag: B&B Wojirsch.

ECM i begynnelsen

Marion Brown: Afternoon of a Georgia Faun (ECM 1004). Omslag: Dieter Henkel.

ECM i begynnelsen

The Music Improvisation Company (ECM 1005). Omslag: B&B Wojirsch.

ECM i begynnelsen

Wolfgang Dauner: Output (ECM 1006). Omslag: F+R Grindler.

ECM i begynnelsen

Jan Garbarek Quartet: Afric Pepperbird (ECM 1007). Omslag: B&B Wojirsch.

ECM i begynnelsen

Robin Kenyatta: Girl from Martinique (ECM 1008). Omslag: B&B Wojirsch.

ECM i begynnelsen

Chick Corea/David Holland/Barry Altschul: A.R.C. (ECM 1009). Omslag: B&B Wojirsch.

ECM i begynnelsen

Paul Bley: Ballads (ECM 1010). Omslag: B&B Wojirsch.

ECM i begynnelsen

Barre Phillips/David Holland: Music from Two Basses (ECM 1011). Omslag: B&B Wojirsch.

ECM i begynnelsen

Bobo Stenson/Arild Andersen/Jon Christensen: Underwear (ECM 1012). Omslag: B&B Wojirsch.

ECM i begynnelsen

David Holland/Derek Bailey: Improvisations for Cello and Guitar (ECM 1013). Omslag: B&B Wojirsch.

ECM i begynnelsen

Chick Corea: Piano improvisations vol 1 (ECM 1014). Omslag: B&B Wojirsch.

ECM i begynnelsen

Sart (ECM 1015). Omslag: B&B Wojirsch.

ECM i begynnelsen

Terje Rypdal (ECM 1016). Omslag: B&B Wojirsch.

ECM i begynnelsen

Keith Jarrett: Facing You (ECM 1017). Omslag: B&B Wojirsch.

ECM i begynnelsen

Circle: Paris-Concert (ECM 1018/1019). Omslag: B&B Wojirsch.

ECM i begynnelsen

Chick Corea: Piano improvisations vol 2 (ECM 1020). Omslag: B&B Wojirsch.

ECM i begynnelsen

Publicerad: tors, 2011-09-22 23:31

Hyllning eller spott och spe? Rösterna om det tyska skivbolaget ECM omfattar både och. Men det fanns en tid innan "ECM-soundet" slagit igenom, när bolaget gav ut en flora av mycket experimentella skivor. Soundofmusics Magnus Nygren har lyssnat igenom bolagets första 20 skivor och hittar flera guldkorn.

Av: Magnus Nygren

I över 40 år har det tyska skivbolaget ECM – Editions of Contemporary Music – funnits som en bastant utgivare av först jazz, sedan parallellt nutida musik från flera hörn av världen. Ända sedan starten 1969 har grundaren och skivbolagsdirektören Manfred Eicher månat om varje inspelning, lagt sig i, brytt sig om, varit delaktig. Ofta är han framställd som en mycket sympatisk människa med en stark vilja.

Och visst har ECM givit ut många väldigt bra och betydelsefulla skivor: Art Ensemble of Chicago, Kenny Wheeler, Sam Rivers, Jack DeJohnette, Steve Reich, Christian Wallumrød, David Darling, Codona och Old and New Dreams med Don Cherry, Dans les Abres och många fler. Men den mest spännande perioden är den allra tidigaste, på den 20 första skivorna finns kanonskivor med Jan Garbarek, David Holland och Derek Bailey, Paul Bley, Circle, Music Improvisation Company, Terje Rypdal med flera. Det är oförutsägbar musik inspelad under goda förhållanden – innan ECM-soundet var utvecklat. Även om jag inte är något stort fan av Chick Coreas och Keith Jarretts soloskivor klassar jag dem ändå som för tiden mycket viktiga skivor som i solopianoformatet lyckades ena jazz, nutida musik och sånger i ett nytt sammanhang.

Några tendenser är annars svagheten för formatet piano/bas/trummor, framhävandet av norska musiker, influenserna från Miles Davis fusion av jazz, funk och rock – och trots allt en begynnelse av ECM-soundet. Sammanlagt sex skivor av de 20 första har sättningen piano/bas/trummor under ledning av Mal Waldron, Paul Bley, Chick Corea, Wolfgang Dauner och svenske Bobo Stenson. Olika temperament ger olika uttryck kan man beskriva det som, på ena sidan en sparsmakad Paul Bley, på den andra en flödande Bobo Stenson, långt ute i periferin Wolfgang Dauner.

Det norska inslaget är betydande i ECM-katalogen. Och på de tidiga skivorna finns ett naket och mycket laddat sound som framförallt gör sig gällande på Jan Garbareks ”Afric Pepperbird”, en helt enkelt strålande frijazzskiva i absoluta världsklass. På övriga tidiga norska skivor finns en mycket tydlig influens av Miles Davis och hans tidiga 70-tals funkjazz. Att ECM drar till sig Miles Davis-musiker som Jarrett, Corea, David Holland och senare Jack DeJohnette talar väl också för att Manfred Eicher hade näsa för goda musiker.

På några av dessa tidiga skivor börjar det omtalade ECM-soundet att höras. Det finns delvis på några av de norska skivorna, men också i viss utsträckning på Bobo Stensons skiva. Många ser det som ett mycket gott betyg, andra tycker annorlunda. När det senare utvecklades betydligt mer av den norske ljudteknikern Jan-Erik Kongshaug, skriver bland annat den amerikanske musikjournalisten John Corbett att eko och kompression ”… wrench the sound of music from the body of the performer and erase its trace. It is not surprising that ECM:s records are of ”audiophile quality.” They appeal to a fantasy of absolutely independent music, where concerns of the image never enter the picture. Lullaby, close your eyes, and good night.” (John Corbett, Extended play, Duke University Press, 1994, s 44).

I ECM-soundet – det ska dock påpekas att ljudet naturligtvis skiftar på de över 1000 skivor ECM gett ut – finns dock ett romantiskt drag som återspeglar sig även i de formgivna, påkostade och mycket konsekventa omslagen, ofta designade av B&B Wojirsch, det vill säga Barbara och Burkhart Wojirsch (efter Burkharts bortgång kom även Dieter Rehm med i bilden). Storslagna landskap, suggestiva och mystiska bilder, enkla mönster går igen. Det karga, ensliga och nordiska finns således både i ljudbild som omslag.





malwal

Mal Waldron Trio

Free at last
ECM 1001
Mal Waldron, piano, Isla Eckinger, bass, Clarence Becton, drums.
Inspelad i Tonstudio Bauer, Ludwigsburg den 24 november 1969.
Omslag: Rufus Vedder.

Pianisten Mal Waldrons möte med frijazzen. Under 50-talet arbetade han med Charles Mingus och kompade Billie Holiday från 1957 fram till hennes död 1959. Under 70-talet spelade han in flera intressanta skivor med sopransaxofonisten Steve Lacy, men här finner vi honom precis i mellanrummet mellan bopen och frijazzen. Det är långt ifrån hela-havet-stormar – bas och trummor håller rytmiskt grepp om musiken och det finns till och med två ballader på skivan. Den schweiziska basisten Isla Eckinger och den amerikanske trumslagaren Clarence Becton spelar svängigt, men det är Waldron som är den intressante med spirituellt flödande piano som både glittrar och ger tyngd. Att Thelonious Monk inspirerat honom är tydligt, inte minst i den avancerade rytmiken. Låten ”1–3–234” är ett bra exempel. Flyt och rytmiska brott löser av varandra i högt tempo. Dessvärre är det inte lika intressant hela tiden. Det finns bättre skivor med Waldron, de tidiga på Prestige från 50-talet, men även 70-talsskivorna med Steve Lacy.



just

Just Music

Just Music
ECM 1002
Alfred Harth, reeds, Dieter Hermann, trombone, Johannes Krämer, guitar, Franz Volhard, cello, Thomas Stöwsand, cello, flutes, Peter Stock, bass, Thomas Cremer, percussion, clarinet.
Inspelad i Nettekoven Studios i Frankfurt am Main den 13 december 1969.
Omslag: Just Music.

Tidig europeisk impro från denna okända tyska septett. Oregelbundna nedslag varvas med frijazz och stråkar som för tankarna till den så kallade nutida musiken. Det är händelserikt, de enskilda musikerna söker upp för tiden ovanliga områden och utforskar dem nyfiket. Just mötet mellan den fria improvisationen och de två cellisterna är lyckat och skapar en intressant spänning i musiken. Ljudbilden är mestadels öppen och de olika rösterna framträder tydligt, men den fragmentariska impron är ännu inte här. Egentligen är det en högst demokratisk musik där ingen träder fram och i alla fall hörbart tar täten. Ingen fempoängare, men helt klart värd att lyssna på. Alfred Harth startade Just Music redan 1967 i Frankfurt där han också grundade plattformen Centrum freier cunst för möten mellan experimentell musik, konst, poesi och happenings. Senare har han släppt skivor på FMP och jobbat en hel del i duo med Heiner Goebbels. Under 1980-talet spelade han med Chris Cutler i den intressanta gruppen Cassiber. På sent 00-tal samarbetade han också med Otomo Yoshihide, Hans-Joachim Irmler och Carl Stone.



bleywithgary

Paul Bley Trio

With Gary Peacock
ECM 1003
Paul Bley, piano, Gary Peacock, bass, Paul Motian eller Billy Elgart, drums.
Inspelad i New York den 13 april 1963 och i Seattle den 10 maj 1968.
Omslag: B&B Wojirsch.

Fem år efter att Paul Bley hyrt in Ornette Colemans band på Hillcrest Club 1958 spelas fem av denna skivas åtta låtar in. Med covers av ”Blues” och ”When will the blues leave” markerar Bley intresset för Colemans mer bluesiga sida. Peacock och Motian spelar fantastiskt, de tänjer ordentligt på gränserna, släpper in luft i kompet och löser upp den fasta rytmiken med udda markeringar. Framförallt Peacock har en frihetlig känsla, att det är ett år innan han spelar in Spiritual Unity med Albert Ayler och Sunny Murray är en tanke som ger perspektiv. Paul Bley är en av mina stora pianofavoriter och han gör mig inte besviken här. Hans nästan romantiska klang möter utsvävningar som inte begränsar sig till musikens ackordsbyten eller annat som tidigare var så viktiga i jazzen. Ett lätt anslag i en mycket koncentrerad miljö.
Det finns en sorgligare stämning på inspelningen från 1968 där Billy Elgart spelar trummor istället för Paul Motian. Annette Peacock har skrivit två av de tre låtarna. Det är mycket vackra, lugna och känsloladdade låtar och trion framför dem med stor omsorg.



marion

Marion Brown

Afternoon of a Georgia Faun
ECM 1004
Marion Brown, alto sax, zomari, percussion, Anthony Braxton, reeds, percussion, Chick Corea, piano, bells, gong, percussion, Andrew Cyrille, preciussion, Jack Gregg, percussion, Jeanne Lee, voice, percussion, Bennie Maupin, reeds, bells, percussion. Gayle Palmoré, voice, piano, percussion, Larry Curtis, percussion, William Green, bass, percussion, Billy Malone, african drum.
Inspelad i New York den 10 augusti 1970.
Omslag: Dieter Henkel.

Den amerikanske altsaxofonisten Marion Brown tar ett annorlunda grepp när han spelar in Afternoon of a Georgia Faun för ECM. Efter några år i Europa bosätter sig Marion Brown och hans fru Jeanne Lee i Atlanta, Georgia under en vinter. Han skriver Afternoon of a Georgia Faun vilken han beskriver som ett ”tone poem” där han skildrar naturen och omgivningar i Atlanta. Det sidlånga resultatet är något av en musikalisk naturvandring där afrikanska och hemmabyggda slagverk formar regndroppar och flöjter och andra instrument skogens djur. Som så ofta hos Marion Brown är musiken mycket sensuell där rytmerna har en avgörande betydelse. Det är mycket detaljrikt och givande att lyssna på, gruppen lyckas omforma naturen till ett musikaliskt väsen, fullt av liv och kraft. Den andra sidan på skivan, låten ”Djinji’s Corner”, är Marion Browns sätt att hälsa hans son välkommen till den musikaliska världen pappa Marion verkar i. Det är en kollektiv improvisation fylld av kärlek, dramatik, omsorg och kaos. Jeanne Lees ordlösa sång är framträdande. Braxton kliver fram, likaså Chick Corea, men betoningen ligger på det kollektiva.



mic

The Music Improvisation Company

The Music Improvisation Company
ECM 1005 (1970)
Derek Bailey, electric guitar, Evan Parker, soprano saxophone, Hugh Davies, live electronics, Jamie Muir, percussion, Christine Jeffrey, voice (på två av sju låtar)
Inspelad i The Merstham Studios i London den 25-27 augusti 1970.
Omslag: B&B Wojirsch.

Spräcklig impro av denna brittiska supergrupp med Derek Bailey, Evan Parker med flera. Helt galet egentligen att ECM ger ut den! Men möjligen inte konstigt med tanke på de andra skivor som ges ut i början av bolagets existens. Evan Parker spottar och fräser i högt tempo, Derek Bailey plockar ljud på gitarren och varierar dem ihärdigt med sin volympedal. Soundet är taggigt och hårt, långt ifrån det mjuka och snygga som senare blir ECM:s galjonsfigur. I efterhand har Bailey uttryckt att gruppen hade för mycket (!) tid på sig under inspelningen, det hindrar inte att det är en kanonskiva. Tätheten varierar kraftigt, ibland kan man hitta små utrymmen mellan taggarna som på en rosenkvist, medan musiken ibland formar sig som mycket täta tistlar. Men den totala fragmenteringen är ännu inte riktigt här, det finns en riktning och ett sammanhang musikerna förhåller sig till. Bailey och Parker står i centrum, men Hugh Davies live-elektronik slår igenom och förfular framgångsrikt. Jamie Muir, som sedan börjar i King Crimson, bygger upp intensiteter snarare är rytmik bakom trummorna. Och intressant är att Christine Jeffreys röst inte skjuts fram i ljudbilden utan löper parallellt med Hugh Davies live-elektronik. Det är inte alltid lätt att veta vad som är vad! En fantastisk skiva.



dauner

Wolfgang Dauner

Output
ECM 1006 (1970)
Wolfgang Dauner, piano, ringmodulator, Hohner electra-clavinet C, Fred Braceful, percussion, voice, Eberhard Weber, bass, cello, guitar.
Inspelad i Tonstudio Bauer i Ludwigsburg den 15 september och 1 oktober 1970.
Omslag: F+R Grindler.

Den märkligaste av de tidiga ECM-skivorna. Pianisten som gjorde sig ett namn med skivan ”Free Action” på Saba/MPS 1967 med musiker som Jean-Luc Ponty, Mani Neumeier (Guru Guru) med flera går loss och leker med piano, ringmodulator och el-förstärkt klavinet. Svårplacerad skiva, det finns inslag av jazz, jazzrock, kosmisk kraut, österländsk harmonik, experimentverkstad, improvisation med mera. Klavinettet för mig till George Dukes keyboardvärld, men det är mycket mer way out än så. Jazzrockiga ”Nothing to declare” är den mest sammanhållna låten med tio minuter av tidig jazzrock med fultsnyggt keyboardljud parallellt med piano. Lite mer av jazzrock finns i den kaotiska och dramatiskt undflyende titellåten. Basisten Eberhard Weber visar att han även hanterar elgitarren bra och trumslagaren Fred Bracefuls spelstil som tangerar rocken passar in fint. Output är en av dessa vilda skivor från tidigt 70-tal som är fullständigt oförutsägbara och oerhört coola, men som inte ska spelas varje dag. Det går igen i omslaget som är one of a kind i ECM:s mera jordnära design.



pepperbird

Jan Garbarek Quartet

Afric Pepperbird
ECM 1007
Jan Garbarek, tenor sax, bass sax, clarinet, flutes, percussion, Terje Rypdal, guitar, bugle (horn), Arild Andersen, bass, african thumb piano, xylophone, Jon Christensen, percussion.
Inspelad i Bendiksen Studio i Oslo 22-23 september 1970. Den första ECM-skivan Jan-Erik Kongshaug spelar in.
Omslag: B&B Wojirsch.

Saxofonisten Jan Garbarek är först ut bland norrmännen på ECM och Afric Pepperbird är ett monster! Tryckande frijazz där Garbarek river, bräker, stånkar och skriker. Inte minst i "Beast of Kommodo" som i flygande fläng för tankarna till både Chris McGregor och andra sydafrikaner i London samt Don Cherrys gungande 70-tal. Det är galet bra! Arild Andersen och Jon Christensen svänger fenomenalt och framförallt Andersen pumpar fram rytmen även om han löper ut i givande variationer. Christensens trummor rullar i ”Blow Away Zone” där Garbarek återigen imponerar med att bygga vidare på saxofonisten Albert Aylers grova sorgsna ton. Och Terje Rypdal! Det fanns oerhört få som 1970 behandlade gitarren som honom, en givande blandning av jazz, rock, Jimi Hendrix. Rypdal var minst lika stilbildande som Sonny Sharrock. Han laborerar med ackorden och fyller i rytmiskt snarare än melodiskt. Hela tiden närvarande, och lyckas på något märkligt sätt balansera mellan det smakfulla och direkt ljudskapande. Det senare i framförallt "Blow away Zone" där han gnisslar ikapp med Garbarek.
Det afrikanska inslaget är betydande på skivan, inte minst i inledande ”Scarabée” där basisten Arild Andersen även behandlar tumpianot mycket givande. Afric Pepperbird är en genial skiva inspelad av fyra mycket frisinnade musiker. En frijazzklassiker!



kenyatta

Robin Kenyatta

Girl from Martinique
ECM 1008
Robin Kenyatta, flute, alto sax, percussion, Wolfgang Dauner, clavinet (Hohner), piano, Arild Andersen, bass, Fred Braceful, drums.
Inspelad i Tonstudio Bauer i Ludwigsburg den 30 oktober 1970.
Omslag: B&B Wojirsch.

Amerikanske Robin Kenyatta från New York spelade med Bill Dixon i mitten av 70-talet. Men soloskivorna har aldrig varit några mästerverk. Så inte heller Girl from Martinique. Kenyatta växlar mellan flöjt och altsax. Det finns en del spirituella drag som funkar ganska bra på titellåten och ”Thank you Jesus”. Det funkar bättre med flöjten än med saxen han aldrig får riktig glöd i. Spännande dock att han spelar ett långt hyfsat saxsolo utan ackompanjemang på ”Thank you Jesus”, något som inte var så vanligt 1970. Arild Andersen naturligtvis bra, och Wolfgang Dauner får till ett ganska coolt ”deckarsound” i klavinetten. Även om Girl from Martinique är mer spännande än flera andra av Kenyattas skivor under 70-talet, klarar man sig utan den här. Om man nu inte ska ha alla tidiga ECM-skivor!



arc

Chick Corea/David Holland/Barry Altschul

A.R.C.
ECM 1009 (1971)
Chick Corea, piano, David Holland, bass, Barry Altschul, percussion.
Inspelad i Tonstudio Bauer, Ludwigsburg 11-13 januari 1971.
Omslag: B&B Wojirsch.

Fyllig jazz med denna trio som sedan med Anthony Braxton bildar gruppen Circle. Det är spännande att jämföra med Paul Bleys trio (som även Altschul spelat med). Med Chick Corea är soundet betydligt fylligare än med Bley. Flödet är viktigare än att markera rytmiska uppbrott. Corea har just lämnat Miles Davis band, är inne i en avantgardeperiod, innan han bildar jazzrockbandet Return to Forever. Men visst finns där en lyrisk ådra i hans piano. A.R.C. är en bra jazzskiva med drag åt det fria. De gör en version av Wayne Shorters ”Nefertiti” som svänger som attans. Corea snuddar vid motivet, citerar harmonier och små partier, men rör sig mestadels i egna improvisationer. Övriga fem låtar är originallåtar, tre av Corea, en av Holland och en gemensamt alla tre. Titellåten ”A.R.C.” är ganska bångstyrig medan ”Ballad for Tillie” som namnet anger drar ner tempot. Det är således en ganska varierad skiva där Barry Altschul och David Holland har en avgörande plats, de sticker iväg på upptåg och är långtifrån bara kompmusiker.




ballads

Paul Bley

Ballads
ECM 1010 (1971)
Paul Bley, piano, Gary Peacock or Mark Levinson, bass, Barry Altschul, drums.
Inspelad i New York den 28 juli 1967 och den 31 mars 1967.
Omslag: B&B Wojirsch.

Ballads visar pianisten Paul Bley hur fenomenal han är på att hålla det stillsamma och långsamma levande. Ackorden och tonerna från pianot blir en form av cliffhangers som hänger där och dinglar samtidigt som man hela tiden manas framåt. Bley skjuter in naturliga pauser mellan de exakt lagda klangerna. Den sidlånga ”Endings”, som liksom övriga två låtar är skriven av Annette Peacock, är helt fantastisk. Sorglig, sensuell och mollanstruken. Till det Bleys något romantiska sätt att spela. Gary Peacock är alldeles förträfflig på basen där han i mötet med Barry Altschuls trummor lyckas kamouflera låtens takt. Utan att visa några som helst tecken av tveksamhet rör sig musiken sakta framåt – med lätthet och under hög koncentration. Det är mycket vackert.




twobasses

Barre Phillips/David Holland

Music from Two Basses
ECM 1011 (1971)
Barre Phillips, bass, David Holland, bass, cello.
Inspelad i Tonstudio Bauer i Ludwigsburg den 15 februari 1971.
Omslag: B&B Wojirsch.

Fenomenal duoskiva med Barre Phillips och David Holland, två färgstarka basister som spelat in mycket för ECM. När de möts på "Music from Two Basses" har amerikanen Barre Phillips redan spelat med Lee Konitz, Eric Dolphy, Chris McGregor, John Surman med flera och David Holland med Miles Davis, Chick Corea med flera. Här spelar de två längre improvisationer samt fem kortare komponerade stycken. Avslappnat leder de in musiken i många olika skepnader där titlarna är talande på flera av dem. Tydligt markerade klanger i "Raindrops", halvsvaga drag med stråkar i ”Just a Whisper” och tydlig melodisk figur med fingerspel möter cello med stråke i den korta och kärnfulla ”Maybe I Can Sing it For You”. Det är imponerande hur de lyckas väga den stora koncentrationen mot det enkla och lekfulla. Att de har en stark melodisk vilja är tydligt, många gånger är det bedårande vackert. Även i de rena improvisationerna finns det melodiska draget, dessutom lämnar de stressen därhän och stannar kvar och utvecklar funna figurer, harmonier eller vad det nu råkar vara. En riktig fullträff!



bobo

Bobo Stenson/Arild Andersen/Jon Christensen

Underwear
ECM 1012 (1971)
Bobo Stenson, piano, Arild Andersen, bas, Jon Christensen, trummor.
Inspelad i Bendiksen Studio i Oslo 18-19 maj 1971. Omslag: B&B Wojirsch.

Den sjätte skivan med sättningen piano, bas och trummor av de tolv första på ECM. Denna gång med svenske Bobo Stenson på piano, norrmännen Arild Andersen och Jon Christensen på bas respektive trummor. Den första skivan i eget namn för Bobo Stenson, men långt ifrån den sista. Han skimrar i den egna ”Luberon”, redan här hörs den lyriska sidan – distinkt och mjukt på samma gång – Stenson senare utvecklar och blir känd för. På gott och ont. Jag tycker att han är betydligt intressantare i Ornette Colemans ”Untitled” och i den experimentella ”Test” där pianot är mer trotsigt. Tempot dras upp ordentligt i ”Untitled” och Stenson blir både yvig och ryckig. Andersen och Christensen spelar genomgående bra, Andersen med sina utsvävningar och Christensen med sin fantastiska rytmiska uppfattning. Det är bra driv även i titellåten ”Underwear”, skriven av Stenson, där alla tre levererar ett intensivt flöde. Det finns en koncentrerad stämning i musiken, men också en lekfullhet och vilja att experimentera inom givna ramar.




1013

David Holland/Derek Bailey

Improvisations for Cello and Guitar
ECM 1013 (1971)
David Holland, cello, Derek Bailey, guitar.
Inspelad på Little Theatre i London i januari 1971.
Omslag: B&B Wojirsch.

Det finns en imponerande lätthet i soundet när David Holland, här på cello, och Derek Bailey möts på den klassiska improvisationsscenen Little Theatre i London 1971. Framförallt på förstasidans långa improvisation beter sig klangerna som krus på ytan. De studsar och poppar och lyfter igen så snart de får markkänning. I detta finner jag märkligt nog ändå något av en musikalisk kropp, en organism. Visst, det är som att svära i Bailey-kyrkan där en av statuterna är att sammanhang genast ska dekonstrueras. Men i det här fallet ger den begränsade ytan en mycket spännande inramning. Det ganska mjuka soundet ger ytterligare näring åt en ganska annorlunda Bailey, även om han är omisskännlig. Kanske beror det på att det är en ganska tidig Bailey-inspelning, kanske har ECM-soundet skalat av kanterna. Jag tror mer på det första än på det andra, det är trots allt en liveinspelning. Den andra sidan går delvis åt annat håll. Baileys volympedal används flitigare och Holland drar längre drag med stråken. Intensiteten ökar tydligt.
David Holland är framförallt basist men visar här att han är en strålande cellist. Det råder ingen tvekan om att han på denna inspelning är jämbördig med Bailey, och det säger en hel del. Improvisations for Cello and Guitar är en ännu en fantastisk, och otippad, skiva så här i början av ECM:s levnad.



corea1

Chick Corea

Piano improvisations vol 1
ECM 1014 (1971)
Chick Corea, piano.
Inspelad i Bendiksen Studio i Oslo 21-22 april 1971. Omslag: B&B Wojirsch.

Fem improvisationer plus en svit om åtta ”bilder” under namnet ”Where are you now? – A Suite of Eight Pictures”. Piano Improvisations vol 1 är den första av många soloskivor med piano på ECM. Corea är mycket lyrisk, i hans spel hittar man både förväntan och skimrande stämningar. Visst fungerar det att för en stund sjunka ner i Coreas finstämda och koncentrerade värld, men efter ett tag blir det för tillrättalagt. Framförallt gäller detta under de fem improvisationerna på första sidan av vinylskivan. Andra sidans svit är mer varierad, de harmoniska flödena hittar till mer uppluckrade och rent av atonala områden. Jag får för mig att denna period var mycket viktig för Chick Corea, det är något av en brytpunkt mellan å ena sidan den tidigare frijazzen och medverkan i Miles Davis och å andra sidan en mer harmonisk framtoning. Att det sedan ledde till jazzrock i Return to Forever är en annan sak.



sart

Sart

Sart
ECM 1015 (1971)
Jan Garbarek, tenor sax, bass sax, flute, Bobo Stenson, piano, e-piano, Terje Rypdal, guitar, Arild Andersen, bass, Jon Christensen, percussion.
Inspelad i Arne Bendiksen Studio i Oslo 14-15 april 1971.
Omslagsdesign: B&B Wojirsch.

Ännu en höjdare av musikerna i Jan Garbareks kvartett, denna gång utbyggd till kvintett med svenske pianisten Bobo Stenson. Titellåten "Sart" är 14 minuter av Miles-inspirerad funk-jazz som långsamt rör sig framåt till kraftiga instick av Garbareks saxofon och Rypdals knorrade ackord. Alla bär sina strån till stacken och det är imponerande hur de i detta sakta tempo håller liv i musiken. Rypdal sticker ut ordentligt på ”Song of Space” där Hendrix-influenserna som anas på Afric Pepperbird slår ut i full blom. Attityden är rock, soundet hårt och distat men bottnar ändå någonstans i avig jazz och blues. Till skillnad från ackordsspelets korta skarpa inslag spänner han upp de elektriska klangerna i långa sjok. Miles ande svävar även över denna låt. Garbarek är inte lika vildsint som tidigare men då och då fyller han ljudbilden med primalskrik genom saxofonen. Mest jazzigt blir det på ”Irr” där Arild Andersen spelar förträffligt bas och tar hjälp av Jon Christensen att dra upp låten i högt tempo. Garbarek improviserar utan skrik på tenorsaxen och Bobo Stenson rullar på bra i ett fint solo. Sart är ett måste i den norska skivkatalogen, om än den inte når upp till Afric Pepperbirds kvaliteter!



rypdal

Terje Rypdal

Terje Rypdal
ECM 1016 (1971)
Terje Rypdal, guitar, flute, Inger Lise Rypdal, voice, Eckehard Fintl, oboe, english horn, Jan Garbarek, tenor sax, flute, clarinet, Bobo Stenson, electric piano, Tom Halversen, electric piano (ersätter Stenson på en låt), Arild Andersen, electric bass, double bass, Bjørnar Andresen, electric bass (ersätter Andersen på en låt), Jon Christensen, percussion.
Inspelad i Arne Bendiksen Studio i Oslo 12-13 augusti 1971.
Omslagsdesign: B&B Wojirsch

Med Terje Rypdals debut i eget namn på ECM greppar den elektrifierade jazzen sig fast i bolaget. 15 minutaren ”Electric Fantasy” är en underbart cool och elektrisk resa genom Miles Davis-anstrukna fantasier. Ett kosmiskt eko lägger sig över musiken och ger djup och mystik. Låten svävar likt en organism av ordlös sång, plockande elpiano, rytmsäker elbas och trummor samt naturligtvis elgitarr och sax. Glöm regelrätta solon, här är det plötsliga instick som rör om i grytan och i ett pågående tillståndsbyggande där det virtuosa får stå tillbaka. Det är jazz, funk, rock och inte minst blues i stilbildande blandning.
Miles Davis trampade upp en välbesökt stig med sin elektriska funkjazz. Men Eddie Henderson, Herbie Hancock (Crossings ett år senare och Sextant två år senare) med flera kom faktiskt efter Rypdal.
Miles dyker upp i tanken även vid på ”Keep it like that – Tight”, bluesen är dock mer närvarande här. Lite trevande, men bra! Solona är faktiskt så sällsynta att man reagera när Garbarek här får chansen. Det innebär naturligtvis inte att det improvisatoriska inslaget är litet men det sker jämsides och sällan ställer sig någon framför någon annan. Som tidigare använder Rypdal ackorden som utgångspunkt och varierar rytmiskt sättet att spela. Att han är en eftertraktad gitarrist redan här är inte märkligt, han spelar fantastiskt bra.
Låten ”Rainbow” är dock något annat än funkjazz. Eckehard Fintls oboe ger karaktär åt den mycket svävande kompositionen. Flöjter och stråkar drar ut soundet på längden.



jarrett

Keith Jarrett

Facing You
ECM 1017 (1972)
Keith Jarrett, piano.
Inspelad i Arne Bendiksen Studio i Oslo i november 1971.
Omslag: B&B Wojirsch.

Pianisten Keith Jarretts första skiva på ECM. Senare blir han ett av bolagets absolut största namn, bland annat med storsäljaren The Köln Concert från 1975. Likt Chick Corea och David Holland har han bakgrund i Miles Davis band, men det hörs inte mycket av det här. Att han är en mycket skicklig pianist råder det ingen tvekan om, inte heller att han har ett mycket gott melodiskt sinne. De åtta låtarna är en blandning av jazz, traditionella sånger, gospel och blues. Ibland känns hotellbaren nära till hands; det är trevligt, lite sorgligt men mysigt. Men jag har otroligt svårt att fastna i musiken och tappar intresset ganska snabbt.




circle

Circle

Paris-Concert
ECM 1018-1019
Anthony Braxton, reeds, percussion, Chick Corea, piano, David Holland, bass, cello, Barry Altschul, percussion.
Inspelad vd Maison de l’O.R.T.F., Paris den 21 februari 1971.
Omslag: B&B Wojirsch.

Supergruppen Circle med Chick Corea, Anthony Braxton, David Holland och Barry Altschul hade en kort men intensiv levnad 1970-1971. Bland annat hann de spela in detta dubbelalbum för ECM där de musikaliska riktningarna går åt flera håll. De inleder med en halsbrytande version av Wayne Shorters ”Nefertiti” som Chick Corea och Dave Holland spelat med Miles Davis band. Med stor intensitet ges utrymme för långa improvisationer från Braxton och Corea i högform. Formmässigt fördjupar de jazzen snarare än breddar den. Samtidigt är det värt att ha i bakhuvudet att många av Miles Davis tidigare musiker vid den här tiden gick i mer kommersiella spår, men Corea och David Holland vänder sig snarare åt det motsatta hållet med Chicagomusikern Anthony Braxton. Framgångsrikt behäftar Circle jazzen med konstmusiken, Braxton tillför jämte saxofoner/klarinetter/flöjt de typiska slagverken från sin hemstad Chicago, ”little instruments” som Art Ensemble of Chicago kallade dem. Att Chick Corea samma år spelar in sina första solopianoskivor är stundtals obegripligt, men ibland också naturligt. Bland det taggiga finns en lyrisk sida som hela tiden riskerar att falla över i det alltför välvårdade. Inte minst i den avslutande ”No Greater Love”. David Hollands ”Toy Room – Q & A” är däremot 25 minuter av musikalisk nyfikenhet och variation, det går från konstmusik till lugnt krängande jazz och avigt stötande unisona partier förbytta till rivande solon i extremt högt tempo. Corea går från tydlig lyrik till tonkluster à la Cecil Taylor. En fantastisk skiva som Chick Coreas senare alster dessvärre skymt sikten för.



corea2

Chick Corea

Piano improvisations vol 2
ECM 1020 (1971)
Chick Corea, piano.
Inspelad i Bendiksen Studio i Oslo 21-22 april 1971. Omslag: B&B Wojirsch.

Tvillingskivan till Piano Improvisations vol 1. Inspelad vid samma tillfälle och en variation på samma tema: den ganska mångsidige improvisatören Chick Corea. Dels det harmoniskt sköna, nästan godmodiga, dels det experimentella och krävande. Märkligt nog är tempot i många fall en avskiljare, de inledande "After Noon Song", Song for Lee Lee" och "Song for Thad" är lugna, melodiska och lite tråkiga, medan den intressanta versionen Wayne Shorters "Masquellero" är snabbare och avigare. Mest spännande blir det på "Departure from Planet Earth", en mjukt men intensivt hummande arpeggio som långsamt saktar ner och bryter ut i en kaotisk klangvärld där Corea stöter fram luftomgärdade toner. Med dämpade toner omformar han nära nog pianot ljudmässigt till en gitarr.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry