Elektroniska Jahr Null debuterar med tre cd

Elektroniska Jahr Null debuterar med tre cd

Jonatan Liljedahl har gjort omslagen till Jahr Null Aufnahmens första tre fysiska skivor med Liljedahl själv, Mattias Petersson och Daniel Karlsson.

Elektroniska Jahr Null debuterar med tre cd

Publicerad: sön, 2011-02-20 13:37

Tre högintressanta elektroniska skivor från Stockholm. Jonatan, Liljedahl, Mattias Petersson och Daniel Karlsson väljer delvis olika vägar, men det dryper om elektroniken med komplexa ljudbilder, pulserande monotoni och mörka ljudliga rum utan utgångar.

Av: Magnus Nygren

Med en trio skivor träder det lilla Stockholmsbolaget Jahr Null Aufnahmen ut ur nedladdningsmörkret. Tur för oss med tanke på musikens höga kvalitet, den förtjänar att få en större publik. Vilket å andra sidan torde vara en rejäl motsägelse i dagens tider av icke-musik-köpande. Hur som helst är det kul att ännu ett litet oberoende skivbolag satsar på att ge ut nyskapande musik.

Samtliga tre artister på dessa skivor har en bakgrund på EMS och Fylkingen och de är dessutom utbildade tonsättare. Det stora intresset för att skapa musik med elektroniska medel är tydligt. Det finns stor nyfikenhet, men också en mognad i att låta funna sound få vara viktiga betydelsebärande.

Jonatan Liljedahl jobbar med att lägga ihop ljud till komplexa avtryck. Men medan ljuden i sig är vertikala med tanke på deras många lager och rikedom är den musikaliska utvecklingen mestadels horisontell. Den uppför sig helst på längden och vinner på att verka under tid. Att som lyssnare upptäcka alla nyanser och små skiftningar tar sin tid, och det måste få ta sin tid om det ska vara givande. Till en början tycker jag att det är lite tråkigt att de nio låtarna fått namn efter det periodiska systemet, lite idéfattigt. Efter ett tag ändrar jag mig. Om än det sker förändring i låtarna, framstår de som ganska intakta, som ämnen, som atomer med en fast men komplext uppbyggd kärna.

I inledande ”Ir”, som i Iridium, är sound allt. Rytmik, melodik är bortskalade storheter. Kvar är en sammanfogad ljudbild som under tid och små förändringar är oerhört stark och intensiv. Jag skulle vilja likna det vid en fyllig gråton som flyter fram i den omgärdande luften. Det är uppfyllande, ihållande och upplyftande!

Liljedahl vandrar in i olika elektroniska rum. En doft av fläktrum dyker upp i ”Tl”, en möjlig stansmaskin i den industriella ”Pt”. I ”Pb” färdas man i hög hastighet genom ett rör där centrifugalkrafterna får ljudet att släpa i kurvorna. Jag vet inte hur han får fram ljuden, men eftersom det finns stora likheter med vad Markus Schmickler skapat med mjukvaran Supercollider låter det inte orimligt att det är just det Liljedahl delvis använt.

Den elvaminuter långa ”Po” är strävare än det mesta på skivan. Man slungas sakta runt i en mörkt brusande tillvaro som blir klart klaustrofobisk. Så tungt är det dock sällan. I nämnda ”Ir” finns en lyster i det vibrerande soundet, och i avslutande ”At” är det något som liknar gryning i laboratoriet.

Ljudlaboratoriet gör sig gällande även hos Mattias Petersson. Med ord som multi-tasking, audio processor, procedurs, code-, swift och voltage i låttitlarna anar man ett elektroniskt systemtänkande med dragningarna mot både nörderi och självironi. Det bästa är att det också öppnar upp för väldigt spännande musik. Petersson är den mest namnkunnige av Jahr Nulls trio. Med violinisten George Kentros dekonstruerade han bland annat Vivaldis De fyra årstiderna häromåret. Musiken på Remaining Oddities, Resultant Additives härstammar från en dansföreställning vilket medför dramaturgisk förändring mellan låtarna.

Petersson arbetar med flera parametrar. Motsatspar kan gärna trängas i samma stycken, som i ”Flukkr” där rörelse och stillastående verkar samtidigt, liksom mörker och ljus. Likt Liljedahl arbetar Petersson med flera lager, men låtarna är betydligt mer varierade. I ”Multi-tasking audio processor” finns det hypnotiserande i pulserande ljud, en form av minimalism möter maximalism. I ”Scatter procedurs” studsar skrovliga smällar och måste ha legat till grund för en mycket intressant dans. Havet gör sig synligt i ”Submerger” med stillsamma vågrörelser som sakta växer i innehåll.

Vad som ändå förvånar är hur Petersson tar in den uttalade rytmen i musiken. Det finns en technokänsla i ”Switch controlled Voltage” som är mörk och upprepad. Möjlig är den för kantig för ett dansgolv, men rytmen som ingrediens får musiken att anta nya former. Även ”conformity.squared” genomsyras av rytm. Här blir den nästan rockig i sin karaktär, och faktiskt också narrativ i sin rytmiska melodik, det finns en berättelse i musiken, inte bara en abstrakt bild.

Daniel Karlssons Finite sets är den mest kompromisslösa av dessa skivor. Musiken är mycket monoton och mörk. I ljudbilden finns många gånger inslag av både det gälla och det dova, av pulser och stillastående. Det är påträngande och extremt. Karlssons lockrop är inte det inställsamma! Elvasiffriga kombinationer döper låtarna och tystnaden mellan låtarna är borttagen, det är som att ett relä slår om den musikaliska inriktningen när det är så dags.

Det finns ett skrämmande drag i Karlssons musik då den så fruktansvärt effektivt stänger alla utgångar. I det är den destruktiv och samtidigt fascinerande. Det är som ett rum man egentligen inte vill vara i, men ändå inte kan låta bli.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry