En saknad i gult

En saknad i gult

Efter 33 år stänger en av konst- och improvisationsmusikens allra främsta butiker, Gelbe Musik, Berlin.

En saknad i gult

Publicerad: tors, 2014-02-27 15:32

Det blev nästan 33 1/3 år. Butiksinnehavaren Ursula Block och hennes medarbetare räknade fel på några veckor. Det är egentligen bättre, annars hade det varit förväntat. Och Gelbe Musik har aldrig någonsin varit förväntad. Konstmusiken har haft en friplats här i de gedigna borgerliga kvarteren i västra Berlins Charlottenburg inte långt från filharmonin. På promenadavstånd från det dynamiska Savigny Platz. Här lanserades på de mest udda etiketter specialutgåvor och vad Ursula Block träffande utnämnde till Künstlerschallplatten – parallellt till Künstlerbücher. Artists records och artists books som vi säger här i Sverige. Nu stänger butiken. Och i en svindlande slutrea kunde den som ville förse sig mig högar av Cage-album, vykort eller gamla bandutgåvor.

Av: Thomas Millroth

Jag kliver av vid Savignyplatz, mycket förändras, det litet mer slickat medelklassifierade har förändrat kvarteren. Visst finns gamla vintillhållet Dicke Wirtin kvar, där revoltörerna från studentrörelsen hukade över sin Riesling, Intill ligger den förnämliga pappersaffären som ännu skyltar med reservoarpennor. Tvärs över torget har gamla frijazzhängstället blivit en vanlig turistkrog. Autorenbuchhandlung saknades dock på Carmerstrasse, där nu konstgallerier slagit upp sina skyltfönster.

Det är sig inte riktigt likt. Som alltid. En plats är för evigt en tid.

Jag strosar den gamla kända vägen Kantsraβe via Fasanenstraβe och slinker in på den obetydliga och lätt sömniga Schaperstraβe. Under promenaden hinner jag kasta blickar i min inre backspegel. På jakt efter det nya, som knappt gick att hitta, och med fickan fylld av gamla D-Mark brukade jag ströva mot Gelbe Musik, göra en paus i någon av de ganska få ölställena, oftare fick det bli en Riesling på Dicke Wirtin. Särskilt efteråt. Tysk husmanskost, fantastiskt vin och en bunt plattor med impro och konstmusik, utgåvor jag knappt hört talas om.

Det var ganska självklart, att när Mats Gustafsson, Teddy Hultberg och jag lät improvisationsmusiken runga i Kulturhusets hörsal 1992 under festivalen Solo 92, ja, då var det naturligt, att Harald Hult i Stockholm och Ursula Block på Gelbe Musik i Berlin stödde oss och annonserade i katalogboken, som presenterade alla dessa musiker, som ju också fanns i skivhyllorna på Gelbe Musik: Marilyn Crispell, Derek Bailey, Robyn Schulkowsky, Irène Schweizer, Joëlle Léandre…
På så vis gav hon den ovanliga festivalen legitimitet! Faktiskt. För det här var en europeisk angelägenhet som för några dagar landade i det lokala stockholmska kulturlivet.

Det var med tacksamhet jag kom att tänka på detta, när jag nu för sista gången stegade upp Schaperstraβe. Redan på långt håll skymtade den gula skylten. Denna gång såg det annorlunda ut. Den prydliga, mättade affären var fylld av bockar och backar, hyllorna urplockade. På skyltfönstret satt en affisch som förkunnade ”Sale”.

Jag hade knappt öppnat dörren förrän Ursula Block som vanligt dök upp och frågade, om jag letade efter något speciellt och genast pekade ut några hemligheter för mig.

Hemligheterna denna gång hette Imi Knoebel och Arthur Köpcke och låg i skyltfönstret. Två utgåvor som gjorde skäl för hederstiteln ”Künstlerschallplatten”.
Men det första jag fastnade för var stället med alla vernissagekort butiken hade kvar från de fantastiska utställningarna som genom åren fyllt väggarna. Christina Kubisch, Nam June Paik, Sven-Åke Johansson, Olga Neuwirth, Bernhard Leitner, Ulrich Eller för att på måfå nämna några. De flesta kort var i samma avantgardistiska formdivision som skivorna.

Gelbe Musik hade redan för 33 år sedan fattat vad som var nödvändigt för en specialbutik, händelser, framträdanden, utställningar. Precis som kollegerna i gamla Autorenbuchhandlung, som jag nyss förgäves letade efter på Carmerstraβe på vägen. Uppläsningar, signeringar, utställningar, diskussionskvällar.

Efter någon timme hade jag plockat på mig alla vernissagekort som fanns och naturligtvis kunde jag varken motstå Knoebels flexiskiva eller Köpckes rätt så handgjorda kartong med bok och musik. En hög med allehanda diverse slank också ner i påsen.

När jag skulle gå påminde mig Ursula Block om den utgåva jag själv var med och producerade för fjorton år sedan, en Black Box, som varit utställd på Gelbe Musik genom alla år. Skulle jag inte ta med den nu?

Nej, tänk om den får vara i Gelbe Musiks arkiv, som just höll på att upprättas med alla utgåvor, kort, dokument. Det skulle jag vilja. Det är ju också ett slags prenumeration på evigheten. Så jag skänkte Black Box till Gelbe Musik. Och fick förstås en angenäm rabatt på den bunt jag plockat ihop från den sista utförsäljningen.

Det var med litet vemod jag kanske för sista gången över huvud taget promenerade i de här kvarteren.

Tillbaka vid Savigny Platz på väg till stationen upptäckte jag till min glädje, att där var den ju, Autorenbuchhandlung, den hade bara flyttat ett par kvarter till större lokaler just intill stationen.

En timmes rotande i deras hyllor gav som vanligt resultat. Gamla böcker av Raoul Hausmann, specialutgåvor av Penck och en sällsynt utgåva med skiva av Pastior fick mig att glömma sorgen och saknaden efter Gelbe Musik. Så kunde jag beställa in ett glas vin i boklådans nyöppnade kafé och bläddra i de vackra utgåvorna jag hittat i Gelbe Musik och Autorenbuchhandlung.

Evigheten har således icke upphört!

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry