ESP-Disk får sin historia i bokform

ESP-Disk får sin historia i bokform

Bernard Stollman.

ESP-Disk får sin historia i bokform

Publicerad: sön, 2012-09-30 10:54

Med en historia fylld av entusiasm, kompromisslösa musiker och konspirationsteorier träder skivbolaget ESP-Disk och dess grundare Bernard Stollman fram i en ny bok. Fylld av anekdoter är det en rolig bok att läsa, om än frågan huruvida artisterna fick betalt eller inte ältas lite för mycket. Soundofmusics Magnus Nygren har läst boken.

Av: Magnus Nygren

125th Street i Harlem, New York, i slutet av december 1963. Snön yr, på Baby Grand Café sitter gästerna med rockarna på eftersom strömmen är avslagen. Elmo Hopes trio spelar. Upp på den lilla scenen hoppar en liten man i läderkostym och en stor saxofon. Utan introduktion och utan notis om musiken som spelas börjar han att blåsa i sitt instrument. Allteftersom slutar trion att spela för att bara lyssna. I 20 till 30 minuter håller han på. I publiken sitter en hänförd Bernard Stollman som av en kamrat fått tips om denne okände saxofonist. Efter konserten går han begeistrad fram till saxofonisten och säger: ”Your music is beautiful. I’m starting a record label, and I’d like you to be my first artist.”

Så vacker kan födelsen av ett skivbolag vara. Och så framställs den av Bernard Stollman i Jason Weiss intervjubok Always in Trouble : An Oral History of ESP-Disk: The most Outrageous Record Label in America (Wesleyan University Press) som kom i våras. Och saxofonisten i fråga är naturligtvis Albert Ayler.

Alla som är intresserade av amerikansk frijazz har snubblat över skivor från ESP-Disk med sin slogan ”You never heard such sounds in your life” pressad på omslagen. Albert Ayler, Sonny Simmons, Paul Bley, Sun Ra, Ornette Coleman, Marion Brown är bara några av alla dem som gavs ut under bolagets storhetsår mellan 1965 och 1968. Till det kommer folkrockgrupper som The Fugs, Pearls Before Swine, The Holy Modal Rounders och andra än mer obskyra grupper som Octopus och Godz. Ofta med omslag med svartvita bilder på artisterna, vilket var ovanligt i mitten av 60-talet, och med en musik som många gånger sprängde gränserna för vad man då trodde var möjligt.

Att nu Jason Weiss sätter samman historien om detta bolag är naturligtvis en kulturgärning. Det är också på tiden. Många av musikerna och inte minst Bernard Stollman själv – född 1929 – börjar bli till åren. Något antagligen Stollman också insåg när han bad Jason Weiss skriva boken. Weiss har gjort ett stort jobb. Han har intervjuat ett 40-tal musiker och andra som var med. Naturligtvis står Stollman och bolaget i centrum, men boken ger också vittnesmål om en tid i amerikansk närhistoria med rasism, fattigdom, kapitalistisk cynism som några av ingredienserna.

Men vem var denne Bernard Stollman som startade och drev bolaget? Och varför gjorde han det. Någon entydig bild får man inte, den bild han själv – även om den är långt ifrån okritisk – målar upp i den långa intervjun skiljer sig från den bild av en girigbuk som aldrig betalade det han lovade som målas upp av andra.

Stollman var långt ifrån en frijazzfanatiker, men han kom tidigt i kontakt med jazzmusiker. Och att musikaliskt improvisera var naturligt för honom ändå sedan barndomen i Plattsburg i staten New York där hans far och mor, båda invandrade från Östeuropa 1920, ofta improviserade fram sånger tillsammans, dock inte professionellt. Yrkesmässigt drev de framgångsrikt ett antal klädbutiker och hamnade så småningom i staden New York. Bernard tar examen i juridik vid Columbia University och gör sedan militärtjänstgöring där han bland annat hamnar i Paris.

Tillbaka i New York 1960 bygger han upp ett brett kontaktnät i stadens jazzkretsar. Mycket sker slumpmässigt, han arbetar lite för någon som i sin tur rekommenderar honom för någon annan. Han företräder bland annat basisten Reggie Workman, kommer i kontakt med Billie Holidays änkeman, jobbar med Dizzy Gillespie och även lite för både Cecil Taylor och Ornette Coleman. Hos jazzmusikerna finner han en värdighet och integritet han inte finner när han kort är inne och sniffar på populärmusiken med alla sina rackarspel. Arbetet för Moe Asch på Folkways records som dokumenterade amerikansk kultur på skiva hade stor betydelse för Stollman. Här såg han att det gick att driva ett bolag utan vinstintresse med små medel.

Vad han lever av under den här tiden är oklart, han poängterar ofta att han är volontär och arbetar utan att ta betalt. När han senare bestämmer sig för att starta ESP-Disk sker det dock med bistånd från modern och fadern.

Men låt oss återvända till Albert Ayler. Ett halvår efter mötet på Baby Grand Café – den 10 juli 1964 – spelar han in ”Spiritual Unity” med basisten Gary Peacock och trumslagaren Sunny Murray i Variety Arts Studio nära Times Square. Stollman som var med under inspelningen var ”trollbunden, upprymd och överlycklig”, men förskräckt när han inser att inspelningen är gjord i mono. Att det är en av de mest inflytelserika jazzskivorna genom tiderna har han naturligtvis ingen aning om. Hans entusiasm och vilja att gå vidare är dock stor. Och när den legendariska October Revolution in Jazz genomförs på Cellar Café i New York senare samma år får han nödvändig draghjälp. Bakom festivalen står den nybildade organisationen Jazz Composers Guild med Bill Dixon och Carla Bley i spetsen, och här träffar Stollman Giuseppi Logan, Paul Bley, Marion Brown, Burton Greene, Sun Ra med flera. Resultatet visar sig när han i september 1965 släpper sitt första dussin skivor, varav inte bara Aylers skiva blivit en klassiker.

De kommande 18 månaderna ger ESP-Disk ut ytterligare 45 skivor. Dessutom genomförde ESP-artister en turné på college i USA med Sun Ra Arkestra, Patty Waters, Giuseppi Logan, Ran Blake och Burton Greene.

Stollmans egen roll var överhuvudtaget begränsad menar han själv, han var curator och utgivare. Någon affärsman var han inte, i alla fall ställde han aldrig frågan om musiken han gav ut skulle komma att sälja. Och med en syn att konsten är anarkistisk ville han heller inte begränsa sig till enbart frijazz. Han gav ut Jean Erdmans teaterstycke The Coach with the six insides som bygger på en James Joyce-text. Han lyckades bra med The Fugs och kunde därmed betala dem som jobbade för bolaget. Han gav ut Randy Burns, Octopus. Som ett politiskt ställningstagande gav han också ut en stödskiva för undergroundtidningen East Village Voice. Popmusik som underhållning var han dock inte intresserad av.

1968 tar dock framgångssagan slut även om folkrockarna The Fugs och Pearls Before Swine ligger på USA-listorna och det går bra för bolaget. Det börjar knorras i artistkretsarna, utlovade betalningar av royalties dyker inte upp, men problemen är större än så. Telefonen slutar att ringa och orderna slutar att komma, men skivorna finns fortfarande i butikerna. Omslag som var skickade till skivpressen i Philadelphia var spårlöst borta. Tom Rapp i Pearls Before Swine har uppgett att de sålt uppskattningsvis 200 000 skivor, 20 000 till 30 000 kom från ESP enligt Bernard Stollman, de andra var bootlegs. Samma uppskattningar finns från The Fugs.

Stollman kopplar samma detta med att en representant från jätten Warner Brothers några månader tidigare ville köpa upp bolaget men fått ett nekande svar. Vidare ville Phonogram i förtid bryta licensavtalet för att sälja ESP-skivorna i Europa. Han misstänker också att hans telefon är avlyssnad. Alltihop mynnar ut i en teori om att det är den amerikanska regeringen som ligger bakom det hela. Orsaken är att bolaget aktivt tar ställning mot Vietnamkriget och de framgångsrika folkrockarna når stora framgångar med sina krigskritiska låtar. Om det inte fanns påtryckningar, varför skulle exempelvis skivpressen avsluta ett fungerande konto, funderade han.

Det är långt ifrån omöjligt att det är precis så som Stollman berättar. Att USA:s regering på försökte vända den negativa opinionen är ställt utom allt tvivel. Och att metoderna alltid var rumsrena är naivt att tro. Men det framkommer även en annan teori i intervjun med Tom Rapp som säger: ”My real sense is that he (Stollman) was abducted by aliens, and when he was probed it erased his memory of where all the money was. I think that probably makes as much sense as the Mafia and the CIA.” Således kan pengarna försvunnit på andra sätt…

Hur som helst går det utför med ESP-Disk som dock överlever fram till 1974. 2005 var det igång igen och fram till 2010 ger det ut ett 80-tal skivor, både återutgivningar och nyinspelningar.

Det är kul att läsa Stollmans egna ord. Han har många anekdoter att berätta och bilden som träder fram är den av en man som är oerhört entusiastisk och som hjälper åtskilliga musiker att få ut sin musik. Bilden stämmer dock inte alltid överens med den som ges av många andra, det är långt ifrån bara Tom Rapp som är kritisk. Han själv säger att det strulade med royaltybetalningar men att många fick förskott, andra säger att de inte fått någonting alls. ”He has cleverly robbed me”, ger Patty Waters som svar på varför hon inte alls vill vara med i Jason Weiss bok. Sonny Simmons gick nästan till handgripligheter för att få sina utlovade pengar – som han då fick. Men man kan också hänvisa till John Tchicai som menar att stor del av de musiker som spelade in på ESP-Disk inte skulle ha blivit kända utan Bernard Stollman. Samma sak säger Milford Graves och för Gunter Hampel - som aldrig fick betalt för skivinspelningen - väckte ESP-devisen ”The artist alone decides” honom till att starta ett eget bolag. Stollman tycks fortfarande väcka stora känslor hos de som var med på 60-talet, men tiden tycks ha läkt många sår och kvar finns en form av tacksamhet för att han faktiskt gav ut skivorna, för många blev det starten till en lyckad musikalisk karriär.

Visst är det en viktig fråga huruvida artisterna fick betalt eller inte, men dessvärre ligger frågan som en våt vante över boken – inte minst eftersom tiden tycks ha läkt många sår. I varje intervju får frågan ett ganska stort utrymme, litet synd eftersom det finns så mycket annat att berätta också. Vilket också görs. Och man är ju inte bortskämd med intervjuer med Sunny Murray, Alan Silva, Marion Brown, Burton Greene, Gunter Hampel med flera. Även om tyngdpunkten ligger på frijazzen får även andra utrymme, såsom nämnde Tom Rapp, Steve Weber och Peter Stampfel i Holy Modal Rounders, ljudteknikern Richard Alderson och Paul Thornton i Godz.

Att boken nästan uteslutande är uppbyggd kring fråga-svar-modellen har både för- och nackdelar. Självklart finns det aldrig enbart en sanning, men fler än en gång efterlyser jag djupdykningar i gjorda påståenden. Minnen kan svika, tråkigheter kan döljas och ibland kan ögon utifrån se saker de enskilda deltagarna är för nära för att se. Men det förtar inte det roliga och intressanta i att läsa boken. Och hur det än gick till är ESP-Disks utgivning en formidabel skatt som inte funnits utan Bernard Stollman.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry