Ex-kalas!

Ex-kalas!

The Ex at Bimhuis (1991-2015) (Ex Records/Bimhuis, EX 143/144D/BIM 011)

Ex-kalas!

And So Say All Of Us (Ex Records, EX142V)

Ex-kalas!

From The Top Of My Lungs (Jvtlandt, JVT0012)

Ex-kalas!

Addis Hum/Lale Guma (Ex Records, EX 140)

Ex-kalas!

Publicerad: mån, 2015-11-09 12:41

Efter 36 år som band är The Ex fortfarande inspirerad och produktiva. De har på kort tid släppt en hög nya skivor och Soundofmusics Joacim Nyberg har lyssnat på ett band som vägrar att bli gammalt.

Av: Joacim Nyberg

The Ex är ett sällsynt band. De har hållit ihop (i en eller annan form) sedan 1979, utforskat punkens möjligheter och tänjt på gränserna vad gäller genrer och influenser. Få (om något?) band har en lika öppen attityd vad gäller musik och energinivån är ständigt hög, så även produktiviteten. På kort tid har The Ex släppt en dubbel-CD, en och en halv 7" EP och en DVD. Nu blir det Ex-kalas.

Tyngst väger dubbel-CD:n The Ex at Bimhuis (1991-2015) som sammanfattar bandets besök på legendariska jazzklubben Bimhuis i Amsterdam mellan åren 1991-2015. Vi får alltså följa The Ex och deras utveckling under 24 år och det är en fantastisk resa vi får vara med om. Terrie Hessels och Katherina Bornefeld hörs hela vägen från -91 till -15 och den tidigaste upplagan här är med GW Sok på sång och Luc Klaasen på bas, samt en mängd gäster såsom Wolter Wierbos och Ab Baars, vilka kommer att bli flitiga samarbetspartners genom åren. Vi hör även Han Bennink, komikern och pianosamlaren (?) Herr Seele och skotska anarkopunkarna Dog Faced Hermans vars gitarrist heter Andy Moor och kommer att bli fast medlem i The Ex, vilket han än idag är.

Materialet från -91 tar upp nästan hela första CD:n och det är ett väldigt omväxlande och stundtals galet musikaliskt äventyr vi får vara med om. På ”Shopping Street” hör vi en fruktansvärt hård saxofon signerad Baars till en studsig punkbas. ”Lied Der Steinklopfer” är en stompig märklig sak med orientaliska toner medan ”Invitation to Dance” blandar opera, ljudkonst och britpopig sång. Skivan avslutas med tre lysande spår från 1993: Andy Moor han anslutit sig och gästar gör Wierbos, Baars, trummästaren Michael Vatcher samt Han Buhrs på sång. ”New Clear Daza” är ett av skivornas bästa spår med sin mystiska stämning, underligt flåsande sång och ett välformat improavsnitt. ”Oh Puckerlips Now” avslutar CD 1 och det är både furiöst, angeläget och riktigt mäktigt. Dock finns det även ett par besvikelser. Den fria improvisationen med Ex-gitarristerna och Han Bennink blir en odynamisk massa där starkt och snabbt står i centrum och kanske att det ibland blir ett lite formlöst sökande. Men tidiga Ex är helt oförutsägbara och öppna och jag gillar det verkligen!

Tidsresa. Från 1993 till 2002 (vad hände däremellan tros?): CD 2 öppnar med stora The Ex Orkest och ett instrumentalt gungande pirattema medan andraspåret ”Groning Liedje” är dramatiskt nästan spirituellt och talsången träffar mitt i prick. Därefter ger sig The Ex mer in på den bana som kommit att definiera dem på senare år: rytmik och tongångar från afrikansk musik, mer upptempo, gladare och energiskare. Och här tappar jag lite intresse. Bottennappet är när etiopiska saxofonisten Gétatchèw Mèkurya bjuds in för en solospot. Jag riskerar härmed att göra bort mig, för Mèkurya är tydligen en legend. Men det bryr jag mig inte om. Jag hör det jag hör och det jag hör är en saxofonist som står och maler skalor upp och ner, samma tonmaterial och rytmik med en tveksam ton. Det som följer på dessa enformiga 14 minuter är däremot väldigt intressant. En trio med Arnold de Boers solo-projekt Zea, klarinettisten Xavier Charles och Han Bennink. Låten är bra, texten är bra, Bennink spelar otroligt finkänsligt och pushande med vispar medan Charles levererar ett avigt klarinettspel i världklass. Rysningar! De två sista spåren presenterar två ”hitlåtar”, ”24 Problems” och ”Every Sixth Is Cracked”. På den förra är Brass Unbound med, en blåssektion som (vid detta tillfälle) består av Wierbos, Baars, Ken Vandermark, Peter Evans och Mats Gustafsson och det svänger verkligen om dem och de ger musiken en rejäl skjuts. Den senare låten ger oss The Ex' grundstomme: Terrie, Andy, Katherna och Arnold i en lågmält svängig låt med karaktäristiskt snirklig text. Bonusspåret är en afrikainspirerad sak, halvslafsigt framförd och med bedrövligt ljud. Bortkastat.

För mig är tidiga The Ex intressantast rent musikaliskt. De är punkigare, avigare, konstigare, konstnärligare och helt unika. Man vet aldrig vd som komma skall. Senare i tiden börjar de nästan låta som ett partyband och då försvinner mycket av magin. De afrikanska influenserna är stundtals charmiga och svängiga, men de tenderar också att bli lite tjatiga och platta. Det finns guldkorn på CD 2 också och sammantaget är The Ex at Bimhuis (1991-2015) en sjuhelsikes best-of-platta.

På DVD:n And So Say All Of Us firar The Ex det nördiga jubiléet 33⅓ år. De slår på stort med en mängd gäster: Brass Unbound är med, så även Mats Gustafsson, John Butcher, Tony Buck, afrikanska musiker, med flera. Konsertfilmen är uppdelad i avsnitt i färg (The Ex med gäster) och svartvitt (fria improvisationer), och det är en enorm kvalitetsskillnad mellan dessa. När The Ex, backade av härliga Brass Unbound, får röja ordentligt är det riktigt kul att lyssna och titta. Det finns en energi och spelglädje som smittar av sig. Men de svartvita improvisationerna är en enorm besvikelse. Det är som att musikerna får några minuter på sig att visa upp hur kul fri improvisation kan vara och helt glömmer bort att skapa musik. De få undantagen är Anne-James Chaton i duo med Andy Moore. Chaton läser poesi med malande monoton röst medan Moore målar med sin gitarr, allt till ett lo-fi-beat. Mycket intressant. John Butcher och Tony Buck låter också i sin duo musiken lugnt och fint bre ut sig och det är väldigt musikaliskt. Men på det hela taget är improavsnitten besvikelser. I övrigt är det bra röj och bortsett från impron är det kul att uppleva The Ex i rörlig bild. Än en gång tycker jag att det rent musikalisk är intressantas när de inte agerar partyband och istället går lite snårigare vägar, men man kan inte annat än dras med av deras energi.

Den en och en halva 7"-historian förklaras så här: en EP där The Ex gästas av etiopiska bandet Fendika och en split-EP där vi på ena sidan hör The Ex med en ny låt och på andra sidan danska kvintetten Selvhenter. The Ex' ”From The Top Of My Lungs” är väldigt lyckad, en tung basig baritongitarr maler på med ett fett riff, tungt lunkande. Allt är lite distat t.o.m. sången som ligger lugn över ett ganska hektiskt komp, nästan lite folkmusikaliskt inspirerat. Katherina Bornefeld har inte världens fagraste sångröst, men hon lyckas alltid att gripa tag i en tack vare ett starkt uttryck. Även om jag är glad att höra en nyskriven låt (som dessutom är riktigt bra!) så är det andra skivsidan som verkligen skakar om mig med sin abstrakta och hårda ljudvärld. Danska kvintetten Selvhenter består av två trumset, fiol, trombon och saxofon, men det är väldigt svårt att lokalisera instrumenten. Med effekter och utökade tekniker förvrängs ljuden till en orolig, mörk massa med ritualistiskt malande rytmik. Det är radikalt och riktigt häftigt!

Den andra EP:n är mindre lyckad. När man släpper en ny skiva önskar man som lyssnare att det är ett steg framåt eller åtminstone ett upprätthållande av en trivsam status quo, men med Addis Hum/Lale Guma har The Ex hakat upp sig på ett tråkigt sätt. Man har bjudit in den etiopiska gruppen Fendika med vilken The Ex har samarbetat i sex år och även låtarna de framför har länge funnits i deras repertoar. Varför inte spela in något nytt? Gästerna tillför inte något speciellt och det hela känns lite avslaget. Man får känslan av att de har gått in i studion och spelat in ett par gamla örhängen och resultatet låter mycket riktigt halvhjärtat och dessutom är ljudet platt och tråkigt. Oinspirerat och oinspirerande.

The Ex bjuder således på ömsom vin, ömsom vatten. När det är bra är det riktigt bra och jag älskar verkligen dem som band, vissa skönhetsfläckar till trots. Lyssna, leta, upptäck och lär dig också att älska The Ex!

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry