Fab Lab prövar tolkningsfriheten

Fab Lab prövar tolkningsfriheten

Fab Lab: Mårten Falk, gitarrist, Christoffer Anthin, tonsättare, Erik Bergqvist, poet.

Fab Lab prövar tolkningsfriheten

Publicerad: fre, 2011-02-04 03:58

I Göteborg bjöd trion Fab Lab in till lyssning, vodka och debatt om tolkningsfrihetens gränser. Hur långt får man gå med andras partitur innan det blir ointressant, osmakligt och olagligt?

Av: Sven Rånlund

Vad har Ralph Lundsten, Malin Bång, Kent och Sven-David Sandström gemensamt med Janne Schaffer och Ingvar Karkoff? Förutom att alla, med något undantag, är medlemmar i Föreningen Svenska Tonsättare?

Jo, de har samtliga medverkat i 2000-talets principiellt viktigaste sammansvärjning mot den hierarkiska svenska konstmusikens första bud, nämligen: ”Som musiker skall Du icke handskas lättsinnigt med tonsättarens notbilder, ej heller utmana tolkningsfrihetens gränser, på det att Du icke skall drabbas av Musiksveriges förbannelser och den allseende jätten STIMs fruktansvärda hämnd.” Typ. Jämfört med teatern, där det inte på länge existerat en klar gräns för hur ny och gammal dramatik får tolkas, kapas, styckas, stuvas om, är det hårda puckar när det gäller hur den nya och gamla konstmusikens tankegods får användas av kreativa kreatörer.

Om tolkningsfrihetens gränser handlade ett seminarium som hölls på Högskolan för scen och musik i Göteborg i slutet av januari. Vi – ett tjugotal – hade samlats kring Fab Lab, ett pojkband av män: gitarristen Mårten Falk, tonsättaren Christoffer Anthin, poeten Erik Bergqvist. F, A, B. Till deras laboratorium hade de fått sig tillsänt noterade verk av 17 svenska tonsättare som gett dem fullmakt att göra med musiken precis vad de ville. Ur trions lyssning och tolkning blev det inspelningar, som resulterat i skivan ”New Age” (recenseras härintill) på det äventyrliga skivbolaget dB (som även släppt Mårten Falks tidigare soloplattor).

Klockan slog 13 och det ringde in; Fab Lab bjöd på läsk, vin och en flaska vodka medan vi lyssnade igenom hela skivan. Hela. 54 minuter, 40 spår, 17 tonsättare (tre är kvinnor: skamligt, korkat; nuff said). Medan skivan snurrade projicerades flera av de partitur som legat till grund för inspelningarna. Hanna Åbergs klingande trubardurlåt. Martin Q Larssons gitarrtabulatur späckad med fingersgymnasitik. Ingvar Karkoff handskrivna, förtätade notblad. Bilder av blivande, klingande musik.

Efter rök- och spritpaus var ordet fritt och de närvarande tonsättarna fick frågan om de kände igen sin egen musik. En intressant fråga, om än retorisk: självklart inte. Det vi hört var inga hövliga tolkningar, det är brutal och egensinnig musik skapad ur input levererad av andra musikskapare.

Malin Bångs ”Cloth and Coin” har till exempel blivit två versioner, varav den ena är en åtta sekunders elgitarrburp som man kan mista för ett kaotiskt intro av Lightning Bolt; Sven-David Sandströms ”Guitar Sounds for King David”, också den i två versioner, låter ena gången som Europe (fast bättre) och den andra som tysk porrtechno; Kents låt ”18:29-4” är en elva sekunders miniatyr för violin, kör och gnek – bandets tveklöst intressantaste stund hittills; slutligen Ingvar Karkoffs sirliga ”Kvartett”, som förvandlats till rå och ren splitterbombsfusion à la John Zorn. Inte precis blåkopia mellan original och inspelning, om man säger så.

Ingen som letat sig in i salen kunde vara omedveten om vilka tabun Fab Lab brutit mot när de gått bärsärk på partituren. Vi visste vad som gällde. Nu ska det sägas att publiken inte precis representerade ett tvärsnitt av spårvagnsåkare. Vi, de närmast sörjande, många medverkande tonsättare, några musiker, några murvlar. Jag känner de flesta. Klubb för inbördes sorg och glädje. Inte konstigt att flera efter en stund menade att Fab Lab kunde ha gått längre.

Kim Hedås: ”Vad hade hänt om ni inte haft nåt alls att utgå ifrån, hade det låtit mer annorlunda?”

Ingvar Karkoff: ”Jag känner inte alls igen mitt stycke i det ni gjort. Däremot fick jag minnesbilder av Kubricks ”A Clockwork Orange”, hur syntarna fullständigt misshandlar Beethovens 5:a.”

Paula af Malmborg-Ward: ”Man kan ju inte vara arg på er – vi har ju som tonsättare ingått en överenskommelse och ni har fått fria händer att labba med musiken. Det intressanta är att man hör det hantverksmässiga, det finns strukturer även om ni velat komma bort från dem.”

Anders Hultqvist: ”på 50-60-talen var det stilen som utmärkte konstmusiken som genre, det var den man gömde sig i. I dag, och det visar den här skivan, är det genreblandningen som är stilen, och fortfarande är det i den man gömmer sig.”

Så varför spelar man in en skiva som gör slarvsylta av orginalen? Fab Lab-projektet handlar, uppfattar jag, först och främst om att utvidga interpretationens gränser: att skapa och samtidigt undersöka hur långt tonsättare och musiker kan närma sig den elektroniska musikens långt friare remixkultur innan det blir oanständigt/olidligt. Möjligen har projektet också fungerat som ett samtal för att vidga konstmusikens ”berättelse” (uttjatat ord, men vad gör man), kort sagt: som hade upphovsmännen försökt att lyfta musiken i modernismens nackskinn och kastat den in i samtiden. Både från Christoffer Anthin och Mårten Falk hör jag sådana tankegångar, om än inte så vulgärt formulerat. Anthin berättade att de redan från starten i processen funderade över alla de möjligheter som fanns när det gällde såväl plattans ”storform” som detaljerna, och att de tidigt bestämde sig för att falla för - inte undvika - alla frestelserna.

Även om Fab Labs ”New Age” inte är remixplatta i ordets rätta betydelse – det erkände också Mårten Falk – är det nödvändigt att dra sig till minnes den bitvis heta diskussionen som följde på Dagens Nyheters remixplatta i höstas. Där gjorde ett trettiotal framför allt elektroniska musiker nya verk av klassiska örhängen. En sak som jag gillade med skivan (där jag händelsevis själv medverkar) är den lyssnande öppenhet som märks i många av låtarna, att originalmusiken inte är förborgad utan får, tål och kan ta sig nya inspirerande vägar. Detsamma kan definitivt sägas om George Kentros och Mattias Peterssons Vivaldi-skiva ”There Are No More Four Seasons”, och i någon mån de många porträttskivor som kommit ut på Deutsche Grammofon, där bland annat Jimi Tenor och Mathew Herbert har omkomponerat - ”recomposed” - titaner som Rimsky-Korsakov och Mahler. Fab Labs skiva är annorlunda eftersom den inte fokuserar på någon enskilds tonsättares verk, men det finns samtidigt något skönt naivt, lättsamt och helt seriöst när Erik Bergkvist uppriktigt säger att trion arbetat helt efter ”lustprincipen”. De har gjort skivan för att det är kul.

Så kanske är det inte så förskräckligt svårt att bryta konstmusikens förmenta bojor, de som hindrar musiken från att vara ett med samhällsluften, hett stoff på kultursidor och i radioprogram, en konstform med hungrig publik när det vankas uruppföranden på samma sätt som när det ges premiär hos någon hipp källarteater? Eller har den nutida, noterade konstmusiken andra osynliga murar?

En sådan beskrev dB-skivbolagsdirektören Erik Nilsson, apropå frågan om det under processens gång funnits någon tanke på att göra ett enda spår istället för de 40 låtarna. Det borde ju inte vara någon svår sak? Nu var haken den att STIM-rapporteringen står i vägen: utan separerade låtar, ingen ekonomisk ersättning till kompositörerna. Se där ett tungt ok att kånka på för förnyare. Det gamla verksbegreppet med anor från 20-talet håller fortfarande hierarkierna vid liv.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry