Fataka: litet bolag med stora ambitioner

Fataka: litet bolag med stora ambitioner

Publicerad: tors, 2014-10-23 22:34

Skivguide. Det brittiska Fataka sticker ut i mängden av små skivbolag som ger ut improvisationsmusik. Ett litet bolag med stora ambitioner, skriver Joacim Nyberg när han synar dess nio utgåvor med genomgående hög klass.

Av: Joacim Nyberg

Under de senaste åren har en uppsjö av mer eller mindre obskyra och mer eller mindre intressanta skivbolag dykt upp. Många av dem är små, DIY, och grundade av musiker för att släppa sin egen musik. Det kan vara svårt att navigera i detta hav av skivbolag och många av dem misslyckas med att sticka ut och erbjuda intressanta saker. Det finns dock undantag och brittiska Fataka är ett strålande exempel på ett litet bolag med stora ambitioner och lyckas på bara ett par år leverera en katalog där alla skivor är riktigt bra. Joacim Nyberg har gjort en liten guide till Fatakas releaser.

Fataka är ett litet London-baserat skivbolag, och när jag säger litet då menar jag litet; det ägs och drivs av en enda person, entusiasten Trevor Brent. Han medger dock att han inte skulle klara sig utan personer som Rick Campion och Rupert Clervaux som spelar in och mastrar samt andra skivbolagsägare såsom Martin Davidson på Emanem och konsertarrangörer såsom John Chantler och Onyee Lo på Café OTO.

Bolagets inriktning är improviserad musik, speciellt i små sättningar. Brent uppger att det lilla formatet är det som intresserar honom mest och att det finns en kraftfull nakenhet och intimitet, speciellt i duoformatet. Faktum är att alla releaser presenterar solos, duos eller trios. Eftersom Brent väljer musik utifrån det han själv tycker är intressant, ofta något han hört i samband med någon konsert han arrangerat eller gått på i London, är det mest brittiska musiker på Fatakas skivor. Men inte bara: Japan, Sydkorea, USA och Tyskland finns också representerade.

I skrivande stund består Fatakas katalog av tio CD och en LP, tryckta i en begränsad upplaga om 500 exemplar vardera. Utgivningarna har varit ganska frekventa, elva skivor på tre år. De har enkla katalognummer: Fataka 1, Fataka 2, osv. Less is more.

Om man studerar skivomslagen märker man en drastisk förändring efter Fataka 4. Jag frågade Brent om detta och det visade sig vara en fråga om arbetskraft; nummer 1 till 4 har handgjorda, handnumrerade omslag och det säger sig självt att det är mycket tidskrävande att sätta ihop och numrera 500 omslag på egen hand. Dock säger Brent att sammanfogandet av fodralen är ett tyst, koncentrerat arbete, perfekt att lyssna på tyst koncentrerad musik till. Fataka 5-10 har mer ordinära vikbara pappförpackningar med mer eller mindre intressanta foton eller konstverk. På omslaget till vinylen syns ett foto av brittiska fotografen Jocelyn Low.

Fatakas framtidsplaner är för mig okända, men så fort något nytt släpps kommer de att läggas till i denna skivguide, så titta tillbaka här igen i framtiden.

Ett stort tack till Trevor Brent på Fataka för informationen.



fataka1

John Coxon / Evan Parker / Eddie Prévost

Cinema
(Fataka 1)

Fataka gjorde en storslagen skivbolagsdebut med trion John Coxon (elgitarr/preparerat piano), Evan Parker (tenorsaxofon) och Eddie Prévost (slagverk). Skivan Cinema består av en lång improvisation som i sakta mak byggs upp kring klanger och ljud, men även melodier. Prévost signatursound med stråkade cymbaler är där, Parkers blandning av hala melodiska linjer och abstrakta former är där, allt i sin ordning. Men, Coxon finns också där och vänder upp och ner på saker och ting. Det här skulle kunna vara ännu en improskiva i mängden, men Coxon kryddar musiken på otippade sätt med hårt distad rockig gitarr, en touch av Americana och Parker låter sig lockas in i melodiska centra och får till och med lite etnofeeling på slutet. Tack vare en lekfull Coxon och en ovanligt våghalsig Parker blir Cinema en spännande improvisation full av små överraskningar.


fataka2ny

John Butcher / Matthew Shipp

At OTO
(Fataka 2)

Fataka 2, At OTO, är ett möte mellan John Butcher och Matthew Shipp, två väldigt olika musiker. Shipp har den amerikanska (fri)jazzen i ryggmärgen medan Butcher är en abstraktionens mästare. Skivan är upplagd på följande roliga och ombytliga vis: tenorsaxsolo, sopransaxsolo, pianosolo och en duo. At OTO öppnar alltså med Butchers tenor och redan efter två sekunder hör man att det är han: hans kluvna ton och kantiga melodier flödar lätt som vatten och det smattrar och kuttrar i sedvanlig ordning. Sopransaxen är mer abstrakt med fräs, pys och massor av luft och saliv. En och annan förvriden melodi bryter dock genom ibland. Utmärkt. Shipp å andra sidan är inte min favoritpianist, han känns ofta ganska stel och repetitiv och hans solo här lyckas inte vinna min gunst. Hans hackiga, kantiga spel kommer aldrig loss och det blir bara en kaskad av toner utan mycket till innehåll. Duon torde bli spännande eftersom Butcher och Shipp är så olika, men är de kanske för olika? Det känns som att de inte hittar varandra och Shipps kompakta pianospel passar illa med en Butcher som är van att utnyttja mellanrum. Det funkar inte alls. At OTO ser roligare ut på pappret än i verkligheten.


fataka3

John Edwards / Okkyung Lee

White Cable Black Wires
Fataka 3

Katalogens tredje objekt är en duo mellan den koreanska supercellisten Okkyung Lee och brittiska frijazzfanbäraren John Edwards på kontrabas. Titeln är White Cable Black Wires och musiken bygger på styrka, snabbhet, smidighet och samspel. Lee och Edwards slingrar sig runt varandra, byter roller, ömsom med fingrar ömsom med stråke, allt i maximal hastighet. Gnissel, knäpp, muller, det finns ingen tid för vila. Spänningen är hög skivan igenom och det är mycket uppfriskande improviserad musik från två sanna mästare.


fataka4

Pat Thomas

Al-Khwarizmi Variations
(Fataka 4)

Pianisten Pat Thomas presenterar på skivan Al-Khwarizmi Variations tio variationer för solopiano och det är en blandning av tekniker och approacher som för den saken skull inte blir någon tekinkuppvisning. Vad "Al-Khwarizmi" i titeln refererar till är inte helt klart. Ett förslag: det är ett namn, antingen på en persisk matematiker som levde på 800-talet, en persisk forskningsensyklopediförfattare från 900-talet, eller en persisk alkemist aktiv på 1000-talet. Vilken av dessa herrar titeln än refererar till (om den nu gör det) så verkar det finnas en koppling till akademiskt tänkande och matematik, men också mystik och exotism. Huruvida musiken är influerad av och skapad med utgångspunkt i detta är också svårt att säga. Det låter improviserat, men det skulle visst kunna finnas allehanda kompositoriska faktorer och element. Trots att det är en presentation av olika varierande sätt att närma sig ett piano finns det en röd tråd; kraft och dramatik. Thomas har dock nära till melodier och rytmer och det är ett ganska aktivt och ljudstarkt pianospel. På ”Variation 2” och ”7” ryter pianot som en storm och ”Variation 3” och ”10” svänger ordentligt. Al-Khwarizmi Variations är en mycket intressant pianoskiva.


fataka5

Axel Dörner / Mark Sanders

Stonecipher
(Fataka 5)

Fataka 5 heter Stoncipher och har fått ett av katalogens vackraste omslag, ett böljande blyertslandskap av Jane Millican. Musikerna på skivan är det deformerade trumpetspelets advokat Axel Dörner och den eldige frifräsaren Mark Sanders. Parningen Dörner/Sanders är något otippad i och med att de närmar sig musiken på något olika vis; Dörner med de små ljuden och Sanders med de stora, men på Stonecipher fungerar det hur bra som helst. Sanders spelar lugnt, ibland nästan lite förstrött. Det är mycket cymbaler, det tindrar gnisslar sjunger. Och Dörner, ja han är Dörner (plus lite dator). Det här är en skiva full av spänning och motsägelser men också konsensus och harmoni. Otroligt intressant, mystisk och hypermodern musik. Läs Thomas Millroths recension av Stonecipher här.


fataka6

Ikue Mori / Steve Noble

Prediction and Warning
(Fataka 6)

En av de mer energiska skivorna i katalogen är nummer 6, Prediction and Warning, där japanska kultfiguren Ikue Mori och britten Steve Noble möts i en rytmisk fyrverkerishow. Moris dator grundar hela tiden i mer eller mindre tydliga rytmer och Noble är en trummis som har en förmåga att vända ut och in på sig själv för att ge sina medmusikanter en skjuts. Det kränger, det hoppar, det svänger! Ett otroligt sampel och en lekfullhet som smittar av sig. Riktigt kul! Läs Thomas Millroths recension här.


fataka7

John Butcher / John Tilbury / Thomas Lehn

Exta
(Fataka 7)

Att beskriva skivan Exta är svårt. Det behövs utrymme, den förtjänar hyllmeter. Exta är ett mästerverk. Pianisten John Tilbury, saxofonisten John Butcher och Thomas Lehn på analog synt tränger så djupt in i musiken och i varandras ljud att man som lyssnare går vilse och aldrig mer vill hitta hem igen. Det är otroligt stark musik som inte kan lämna någon oberörd. Det här är en skiva som alla som är det minsta intresserade av improvisationsmusik borde höra. Punkt. Läs Thomas Millroths recension här.


fataka8

Nate Wooley / Seymour Wright

About Trumpet and Saxophone
(Fataka 8)

Fataka 8 presenterar ännu en duo, denna gång mellan amerikanske trumpetaren Nate Wooley och brittiske altsaxofonisten Seymour Wright. Jag har (som trogna läsare redan vet) en fascination för Wooley och hans trumpetspel. Han har så många sätt att närma sig musiken och lyckas alltid tillföra något. Wright är jag däremot (milt uttryckt) inget fan av, men på About Trumpet and Saxophone finner han sig ganska väl tillrätta i ett lite mer avskalat sammanhang. Musiken är tämligen abstrakt och instrumenten tänjs ut och främmandegörs. Wooley och Wright låter ödmjuka i varandras sällskap och trampar aldrig varandra på tårna, samtidigt som de stundtals bråkar ganska ordentligt. Höjdpunkter finns i tredje spårets dröjande klanger, femte spårets väsande och sjätte spårets skeva skönhet. Skivan vinner på att spåren är korta, det blir som små intressanta inlägg i den stora diskussion som brukar etiketteras ”fri improvisation”.


fataka9

John Tilbury / John Edwards / Mark Sanders

A Field Perpetually at the Edge of Disorder
(Fataka 9)

Konsert på Café OTO i London den 17 juli 2013. En trio spelar: John Tilbury piano, med mera, John Edwards bas och Mark Sanders trummor. Två set spelas och det står ganska klart att något speciellt har ägt rum. A Field Perpetually at the Edge of Disorder är en skiva som kommer att kommas ihåg som något alldeles extra. Det är mäktig musik, otroligt dramatisk. Volymen är inte jättehög, men stämningen är laddad på gränsen till implosion. Jag får känslan av jag befinner under vatten och att musiken filtreras, saktas ner och blir trögflytande. Tilburys klanger, trions förmåga att spela så nära inpå varandra att de tre låter som en, deras fokus och behärskning, den långsamma men tveklösa rörelsen framåt, soundet, ja det finns så mycket som är bra med den här skivan. En av de bästa och vackraste improskivorna på mycket länge. Läs Thomas Millroths recension här.


fataka10

Roger Turner / Otomo Yoshihide

The Last Train
(Fataka 10)

Japanske gitarrfantomen Otomo Yoshihide trivs bra i duos med trummisar. Han får, tar och ger det utrymme som behövs för att skapa drivande musik. Han har hörts rockmangla med Paal Nilssen-Love, plocka isär ljud med Martin Brandlmayr och spela beats med Yasuhiro Yoshigaki, men i Roger Turner har han mött en partner som lockar fram något helt nytt ur honom. Turner är en mycket brittisk trummis i samma skola som John Stevens och Terry Day. Eftertänksam med full fokus på varje slag och ton, långt ifrån allt vad rock heter. Hans små torra ljud är laddade med energi och driver Yoshihide bort från feedback-block och mot ett mer målande uttryck; ibland med breda expressionistiska drag och ibland pointillistiskt. The Last Train är en jazzskiva, fast en annorlunda sådan. Inga klyschor här, det låter nytt och friskt. Det är skönt att höra Yoshihide utanför Noise/rock-genren, han är en enastående jazzgitarrist. Improvisationerna känns otvungna och samspelet är utomordentligt. En rysligt bra skiva. Jag vill höra mer från denna duo och hoppas på att de fortsätter samarbeta i framtiden.


fataka11

Phil Minton

A Doughnut's End
(Fataka 11)

Den elfte skivan i Fatakas katalog är bolagets första LP. Det är Phil Minton som bjuder på 15 korta improvisationer med allt från kräksljud och bräkande till viskningar och vissling. Minton är något av en legend i improvärlden, få sångare har ett lika personligt uttryck och man kan direkt identifiera honom. Stundtals låter det ganska äckligt men stundtals även väldigt vackert. Alla improvisationer har stiliga titlar, men Minton använder bara ordlös sång, fantasispråk eller läten. Det blir dock ingen teknikuppvisning, utan det går en röd tråd genom hela skivan. Rösten är instrumentet och luften är dess medium. Improvisationerna uppstår, existerar och försvinner på ett naturligt sätt och man sugs hela tiden med. Minton är en mästare på att skapa dramatisk musik och A Doughnut’s End är en enastående resa i en galen mans värld.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry