Festival: Translating Music

Festival: Translating Music

Felix Kubin översatte den 24-hövdade improvisationsensemblen Splitter på festivalen Translating Music i Berlin.
Bild: Sven Rånlund.

Festival: Translating Music

Echtzeitensemblen The Pitch översatte Messiaens "Quatuor pour la fin du temps".
Bild: Sven Rånlund.

Festival: Translating Music

Publicerad: tors, 2015-09-03 17:28

Det ska vara i Berlin man går på en festival där impromusiker och ljudkonstnärer får beställningar att översätta musik av Messiaen, Tuxedomoon och Der Kreis des Gegenstandes. Med fullsatt och stor konstnärlig bredd var festivalen Translating Music en succé, även om den emblematiska echtzeitmusikscenen förblir en växande gåta, skriver Sven Rånlund.

Av: Sven Rånlund

Tolkning, cover, interpretation, remix… Kär syssla har många namn. Hur man gör ny musik av befintlig musik och hur man förhåller sig till grundmaterialet – lånar, knådar, sliter isär, lägger till – kan se olika ut, men ofta handlar det egentligen om samma sak: musikaliska språk, och hur man översätter från ett till ett annat.

Festivalen Translating Music i Berlin i slutet av augusti handlade om själva översättningsprocessen. Bakom festivalen stod Labor Sonor, ett löst nätverk och en månatlig konsertserie som drivs av personer med anknytning till den berlinska echtzeitmusikscenen. Nio beställningar med utgångspunkt i befintliga verk hade gått till lika många musiker/ensembler.

Kompositionsbeställningar är vanligtvis en sak för utbildade tonsättare, men här gick uppdragen till ljudkonstnärer, improvisatörer och performanceartister. Konceptet gick hem: tre utsålda kvällar i en sliten Ballhaus Ost i Prenzlauer Berg och fullsatt på seminarierna under dagarna visar på ett intresse att följa musiken på väg. Med många kända namn från Berlins musikavantgarde bland de medverkande blev publiken blandad därefter, en spridning som också gav kvällarna en märkbart öppen atmosfär.

Festivalen inleddes med Makiko Nishikazes översättning av Der Kreis des Gegenstandes, en gruppkomposition inspelad på GAS-festivalen i Göteborg 2010. Sättningen med slagverk (Sven-Åke Johansson), trumpet (Axel Dörner) och kontrabas (Werner Dafeldecker) hade ersatts av Klaus Schöpp på piccoloflöjt, Robin Hayward på tuba och Katharina Hanstadt på harpa. Nu missade jag konserten, men att döma av paneldebatten dagen efteråt verkar Nishikaze ha lagt sig relativt nära förlagan, med en översättning som snarare sökte nyanser än uppfann ett nytt musikaliskt språk.

Burkhard Beins hade fått postpunkbandet Tuxedomoon från San Francisco på sin lott. En uppgift värdig en radikal som Beins, men resultatet blev oväntat flackt, en konsert för laptop som inte alls gjorde något av Tuxedomoons aviga pop.

Den första festivalkvällen avrundades med en smärre konceptuell chock när legandariska ”multimediaensemblen” Les Reines Prochaines från Schweiz tog sig an musik av en annan profilerad grupp, Les Femmes Savantes. Båda kan sägas vara feministiska, om än olika som bär. Där den förra ensemblen är lekfull och anarkisktisk, bitvis dadaistiskt, är den senare analytisk, skarp och återhållsam i sitt uttryck. Att bägge har franska namn för sina grupper, trots att de bägge är rotade i tyskspråkiga miljöer, visar om inte annat hur det talade språket är mer fixerat än den mer upplösningssökande musiken.

Les Reines Prochaines (”De nästkommande drottningarna”) valde som översättningsmetodik att byta roller: hur skulle det låta om ”vi” var ”dom”? Första stycket: en av gruppens fyra kvinnor i silverklänning sitter framför en laptop (notera: den här ensemblen har sedan slutet av 80-talet varit förknippad med absurdism, lågteknologi, performance). De tre övriga ansluter i liknande silverklänningar, instrument plockas fram, elbas, saxofon, tuba, klarinett. De lägger sig på golvet, någon dirigerar, sång utbryter. Nästa låt: en koregrafi utspelar sig mellan två av medlemmarna med ett slags benartat föremål mellan sig, först genomför de sina synkroniserade rörelser ljudlöst, sedan upprepat till musik. Däremellan, i upprepningen, skymtar en svårförklarad glipa konstmusik. Samtidigt fånigt och intressant. Om deras framförande har med Les Femmes Savantes musik att göra gick det i vart fall förbi mina öron (när jag senare talade med Hanna Hartman, som ingår i Les Femmes, kunde inte ens hon höra vad ”översättningen” bestod i). Ändå var Drottningarnas bidrag ett av de mer minnesvärda under festivalen, om inte annat för hur trashproffsigt ensemblen hyvlade ned tematikens allvar till passande nivå.

För vad handlar det om? Översättning, förvandling, omedelbar musik, gränser mellan improvisation och komposition? Vad är egentligen nyheter under solen? Echtzeitmusik är fortfarande efter några decennier en svår nöt att knäcka: svår för musikvetarna under festivalens seminarier att estetiskt kategorisera, och lika svår för belackarna att bortresonera. Ja, den fria improvisationen, reduktionismen, pointilismen, återhållsamheten, den antihierarkiska ordningen, allt detta har bidragit till att förändra improvsationsmusiken, och inte bara den. Men är det så förfärligt viktigt att mäta rågången mellan det omedelbara och det uttänkta i olika musikuttryck?

Jag kan dela musikvetaren Nina Polascheggs historieskrivning, under ett av seminarierna, om hur jazzen under sin frigörelse på väg bort från partituret gjort ett antal stora upptäckter som hittat sin form och sin scen på olika håll, inte minst i Berlin. Men att därifrån dra en stor kritcirkel och ringa in 2015 som ett år då allt smälter samman och echtzeitmusik kan inkludera inte bara allsköns improvisation utan också minimalistisk techno, melodisk avantpop, noise, trash – ja, då är åtminstone jag beredd att vända blad. (Den som för övrigt försöker få ett grepp om scenen genom den trippel-cd som utkom i samband med antologin ”echtzeitmusik” (Wolke, 2011) får acceptera ett minst sagt elastiskt begrepp).

Andra festivalkvällen inleds med Berlinkvartetten The Pitch (i programmet beskriven som ”The echtzeitmusik quartet”) vars uppdrag varit att översätta Messiaens ”Quatuor pour la fin du temps”, skrivet i polskt krigsfångläger 1940 för piano, violin, cello och klarinett (det var de instrument som fanns i lägret). The Pitch, med bland andra Morten J Olsen från MoHa som medlem, hade översatt musiken närmast med mikroskop, framförandet var en detaljerad, böljande drone för vibrafon, orgel, klarinett och kontrabas.

Grisha Lichtenbergers set-up på scenen får det att kittla av förväntningar: fyra feta Fender-gitarrlådor i halvcirkel, det är bara snäppet snällare än Sunn O)))! Känd från raster-noton för trasig knastermusik – hur tänker han presentera sin översättning av tubaisten Robin Haywards mikrotonala musik? Valet av massiv förstärkning av den samplade tuban ger en analog värme med starkt tryck, och konserten är som bäst i de låtar där just den inspelade ljudkällan får vila och vara centrum i musiken. När tuban senare blir bara ett av inslagen i knastermusiken med komplexa, förprogrammerade beats, då stannar också min upplevelse. Lichtenbergers beställning landade i ett inlemmande, en remix som tvingade in ett språk i ett annat utan samtal däremellan.

Men är det möjligt att på samma gång diskutera och konstnärligt uttrycka vad ”musikalisk översättning” kan handla om? Felix Kubin, som avslutade den andra kvällen, var den som kom närmast. Hans uppdrag: översätt den improviserande Berlinensemblen Splitter. Inte nog med att större delen av festivalledningen och många av de medverkande under Translating Music ingår i den 24-hövdade ensemblen Splitter, Felix Kubin skulle också genomföra konserten solo. En smal sak för denne briljante konceptkonstnär, som gett frikort åt sin kreativitet och kommit på lösningar på knepiga estetiska problem. Till exempel: hur gestalta processen att översätta improviserad musik för en sittande publik så att både metoden och mediet blir sceniskt effektfullt? Hans lika pedagogiska som geniala lösning var att skapa en slags musikalisk scanner, ett optiskt verktyg som likt ett strykjärn fördes över det grafiska partitur han gjort av Splitters originalinspelningar. Därifrån gick signalen till en modulsynt, som med några parametrar ”översatte” tonhöjd och intensitet till analoga klanger.

Ett annat av Splitters ”stycken” framförde Felix Kubin som – tango. Medan han berättade om bakgrunden till nästa dirigentlösa framförande och samtidigt patchade en Korg MS-20 stod det klart att just så här gestaltas festivaltemat som bäst: konkret, så man nästan kan smaka musiken, med personligt avtryck (ingen annan än Kubin kan spela Kubin) och med en lättsamhet som kunde få vilken tysk industriboss som helst att ta fram checkblocket och sponsra nästa avantgardescen. Dessutom, snyggast klädd och med fräcka bowlingskor. Är det konstmusik så är det.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry