FMP, Made in West Germany - ett slags kärlekshistoria

FMP, Made in West Germany - ett slags kärlekshistoria
FMP, Made in West Germany - ett slags kärlekshistoria
FMP, Made in West Germany - ett slags kärlekshistoria
FMP, Made in West Germany - ett slags kärlekshistoria
FMP, Made in West Germany - ett slags kärlekshistoria
FMP, Made in West Germany - ett slags kärlekshistoria
FMP, Made in West Germany - ett slags kärlekshistoria
FMP, Made in West Germany - ett slags kärlekshistoria
FMP, Made in West Germany - ett slags kärlekshistoria
FMP, Made in West Germany - ett slags kärlekshistoria
FMP, Made in West Germany - ett slags kärlekshistoria
FMP, Made in West Germany - ett slags kärlekshistoria
FMP, Made in West Germany - ett slags kärlekshistoria
FMP, Made in West Germany - ett slags kärlekshistoria
FMP, Made in West Germany - ett slags kärlekshistoria
FMP, Made in West Germany - ett slags kärlekshistoria
FMP, Made in West Germany - ett slags kärlekshistoria
FMP, Made in West Germany - ett slags kärlekshistoria
FMP, Made in West Germany - ett slags kärlekshistoria
FMP, Made in West Germany - ett slags kärlekshistoria
FMP, Made in West Germany - ett slags kärlekshistoria
FMP, Made in West Germany - ett slags kärlekshistoria
FMP, Made in West Germany - ett slags kärlekshistoria
FMP, Made in West Germany - ett slags kärlekshistoria
FMP, Made in West Germany - ett slags kärlekshistoria
FMP, Made in West Germany - ett slags kärlekshistoria

FMP, Made in West Germany - ett slags kärlekshistoria

Publicerad: tis, 2011-03-15 11:21

Visst är det en töntig rubrik jag valt! Men precis så berusade var alla mina inälvor, då jag for första gången till Västberlin för att lyssna på en FMP-festival. Intresset var ännu smalt, inte minst i pressen. Jag kom att skriva en del i Musikens Makt, men stod definitivt inte oemotsagd i de spalterna. Utländska experiment, dessutom utan texter, det var inte den melodi som de ledande skribenterna valde. Jag framhärdade i alla fall. Utan att ens kunna hävda att musiken var politiskt revolutionär. Den bara var.

Av: Thomas Millroth

Jag minns inte om det var just 1972 eller under någon annan av mina resor, som jag plötsligt befann mig i baren tillsammans med Sven-Åke Johansson och Peter Brötzmann. Jag ruskade mitt klena självförtroende, harklade mig på tyska och närmade mig den beundrade saxofonisten. Han förnekade bestämt, att deras avsikter var politiska. Hur musiken sedan användes, ja, det var väl de demonstrerande studenternas sak. Det minnet placerar mitt möte litet senare än 1972, för den legendariska singeln med Hanns Eislers "Einheitsfrontslied”, som dånade i studentkaféernas jukeboxar, är från 1973. Och jag vågade milt opponera mig mot Brötzmanns avvärjande svar genom att hänvisa till den gamla kampsången. Jag minns att han skrattade och bara skakade på huvudet. Ungefär som om det var naturligt att spela kommunistiska låtar. Och det var det väl – då – det var en del av landets tilltufsade modernistiska historia.

Jag lärde mig en hel del den kvällen. Ännu klokare blev jag, då samtalet fortsatte på svenska med Sven-Åke Johansson, som gärna reflekterade över musiken. Det viktiga, underströk han, det var att det inte gick att skapa ekonomiska värden av deras musik, den var ”unverwertbar”. Ett slags process, ett flöde av improvisationer, som försvann då de klingat. Möjligen kunde dessa musikaliska ljud liknas vid konceptkonsten. Skivorna, som trots allt gavs ut och såldes för pengar av det musikerägda FMP, blir då mer som utsnitt, dokumentationer av konstnärliga händelser. Precis som konstnärerna dokumenterade sina events i fotografier.

Musiken skapade ett frirum. Och att Free Music Production drevs av musiker var viktigt. De byggde själva platsen för sin konst. Ungefär som konstnärsdrivna gallerier. Det fanns fler såna initiativ i autonom anda – det rörde sig om kulturarbetarnas kontroll över produktionsmedlen – och både BRÖ, Instant Composers Pool och Incus är i dag egna kapitel i musikhistorien.

Det som gjorde saken större än man kunde ana var vilka som samlades i dessa rum redan från start, Evan Parker, Derek Bailey, Paul Rutherford, Peter Brötzmann, Han Bennink, Sven-Åke Johansson, Peter Kowald, Albert Mangelsdorff. Jag behöver inte räkna upp hela katalogen, men nog kan jag också i efterhand förstå hur imponerad och knockad en ung musiknörd som jag blev av detta. Inte minst det visuella slog mig. Hur bild, typografi och musik smälte samman i ett tidsuttryck.

En tendens kan dölja en annan. Just det aktivistiska dessa år, som jag först ville förknippa med FMP, skuggade friformens gestalt. Nere i Berlin blev detta klart för mig. Om inte förr så i FMP:s skivbutik på Mierendorffstrasse och senare Behaimstrasse, där den oförliknelige Dieter Hahne, ”jazztuppen”, härskade med oförvitlig ordning. Han kunde allt och höll reda på allt, korrekt upplysande och ständigt informerande. Här kunde jag bläddra bland skivorna och beundra de allt fler och ständigt underbarare affischerna till FMP:s olika konsertarrangemang, Total Music Meeting och Workshop Freie Musik.

För mig stod detta i bjärt kontrast till det urvattnade epigoneri som härskade i ljud och bild på till exempel det kvasiexperimentella, låtsasfria ECM. Det var ett av flera kommersiella hatobjekt som gav FMP och andra musikerdrivna initiativ skarpa konturer.

Med tidens teknik märkt av stämpelbilder, gnuggisar och stencilestetik gick Peter Brötzmann längre än många andra. Det var en dåtidens graffitianda över fodralen, men samtidigt visade han sina rötter i den tyska expressionismen och beundran för objektkonst. På flera affischer och omslag använde han egna konstverk, små märkliga objekt, som en betydelsebärande del. Ett av mästerverken bland flera är affischen till "10. Total Music Meeting”.

Bolaget lockade flera andra musiker till ritbordet. Peter Kowald har ju signerat en rad udda omslag, som ligger nära tidens spretiga konst i serieform. Till och med Rüdiger Carl tecknade ett ganska gulligt snapsglas till första utgåvan av King Alcohol, som sedan av obegripliga skäl ändrades till ett mer alkoholdimmigt motiv.
I FMP:s estetik fanns ett uttryck som både ekade av tiden – kampmusik eller konsert med barn – och tydligt grävde sig bortom det uppenbara.

För mig personligen, och där var jag knappast originell, blev FMP märket för Peter Brötzmanns många revolutionerande album. Hans olika grupper blev tidens ljud. Och fick mig att se det. Men när jag nu bläddrar bland alla gamla album, är det intressant att notera vad jag då fastnade för vid sidan av Brötzmanns självklarheter; eller Evan Parkers dito, för han var en litet tråckligare och trixigare parallell till den store tysken. Tillsammans med Alexander von Schlippenbach och Paul Lovens gjorde han ett av de främsta albumen på FMP, Pakistani Pomade. Den finns likt mycket ur katalogen återutgiven på CD, men ännu väntar Günter Christmanns och Detlef Schönenbergs trombon-slagverksduo på att ges ut igen. De var ett av mina stora ljudäventyr, där en knastrande plastmugg i klockstycket kunde splittras kalejdoskopiskt i ekot av skärande cymbalklanger. Schönenberg tycker jag fortfarande hör till de stora skaparna av friformspelet, han pekade bort från frijazzen; i dag bortglömd, sedan länge inaktiv som musiker.

Andra rediga örfilar fick jag av pianisten Irène Schweizers olika inspelningar. Gärna tillsammans med den stålvassa utlevelsen hos Rüdiger Carl, som på den tiden föredrog tenorsaxofon före klarinett och dragspel.

Snart fick jag höra mycket av Schweizer. 1978 besökte hon som medlem av Feminist Improvising Group, kvinnofestivalen i Stockholm. I FIG ingick en annan av mina tidiga fria hjältar, vokalisten Maggie Nicols, tillsammans med Lindsay Cooper, Georgie Born, Sally Potter, Corinne Liesol. I Stockholm passade de på att visa sitt stöd åt det ockuperade, rivningshotade kvarteret Mullvaden. De var, så vitt jag vet, den första helt kvinnliga improgruppen.

Men nu gled jag bort från FMP-spåret. Det var just meningen. All denna musik i sin prakt är skapad av en generation musiker, som bröt sig loss, tog saken i egna händer och riste tiden så det känns ännu. Men det går inte, trots att Schweizer producerat en handfull LP för FMP, att komma ifrån att en rad viktiga musiker saknas bara för att de var kvinnor. Och för mig står sedan dess FIG som ett neonlysande frågetecken. Varför gjorde de aldrig någon skiva? De spelade in, jag har ett kassettband jag fått av Nicols. I den omfattande boxen FMP Im Rückblick är de med på ett foto i slutet som en liten brasklapp – och kanske självkritisk påminnelse.

Manlig dominans. Visst. Men ändå med sprickor. Schweizers grupper till exempel. Även kontinentalplatåer rör sig.

Undantag i det generella gör historien intressant. I början fanns en klar genreblandning, en rabulism som löpte linan ut. Från Han Bennink till Sven-Åke Johansson.

Men så småningom växte gesten till ett sätt, som var godkänt. Ett slags normalitet upprättades. Och jag minns en kväll, då detta stod helt klart för mig. Den amerikanske gitarristen Eugene Chadbourne sitter ensam på scen i Quartier Latin. I vanlig ordning parafraserande, litet tramsigt lekande med musiken, vägrade han arbeta upp sig till ens den allra minsta kulmination. Tiden gick, publiken blev mer och mer snackig, tills den unisont stampade och ropade ”aufhören, aufhören!”. Men han ville inte sluta, blev mer och mer distraherad, rodnade, svettades. Han var uppenbarligen inte ute för att provocera. Men han var fel! Och han förstod inte hur. Till slut reste jag mig i hela min svenska präktiga tolerans och skrek åt åhörarna att hålla käften och låta Chadbourne spela klart sitt set. Och då fick jag mina skopor ovett för att jag auktoritärt försökte trycka ner alla andra. Det var en pinsam upplevelse. Och klargörande. Det gäller vara vaksam.

Men det blir inte mitt slutord om FMP, det är en gammal älskling som ännu ser så bra ut och hörs så fint, att mycket senare mest verkar lånta paljetter.

Efter att ha skrivit detta tänker jag som poeten Friederike Mayröcker: ”och jag ruskade en älskling.”

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry