Frode Gjerstad - en lång blick bakåt

Frode Gjerstad - en lång blick bakåt

Gruppen Tipple med Frode Gjerstad, Kevin Norton, David Watson spelar en tät intensiv impro med metallsmak. Tätt och oemotståndligt.

Frode Gjerstad - en lång blick bakåt

Publicerad: fre, 2014-12-19 22:06

En tidig överraskning i mitt friformliv var att fri improvisation också kunde stavas S-t-a-v-a-n-g-e-r. Överraskningen kunde också skrivas Frode Gjerstad. Och här kommer nu än en gång en bunt nya skivor med den norske saxofonisten: Bradford/Gjerstad Quartet, Silver Cornet (nessa ncd 36), Tipple, No Sugar no Nothing (Circulasione Totale), Louis Moholo/Frode Gjerstad, Sult (FMR), Fred Lonberg Holm/Frode Gjerstad, Life on a Sandpaper (FMR). Som alltid håller de en jämn kvalitet, ibland sticker de ut riktigt ordentligt.

Av: Thomas Millroth

Frode Gjerstad lämnade Oslo för Stavanger och blev där från 1980-talet en egen energikälla, som tog mycket av sin kraft från England. I en tid då norsk jazz och impro elakt uppkallades efter fjordarna, så skimrande allmänt vacker var den, fördjupade sig Gjerstad i den brittiska och även amerikanska nya jazzen och fria impron. Inte för att själv bli en improhjälte, men mer för att få spela, kombinera, undersöka. På ett märkligt vis är Gjerstad unik och allmän, personlig och samtidigt i ett flöde av musikalisk tradition. Alla fyra nya skivor är på sitt sätt unika och bekräftande på samma gång.
De har kvar laddningen av efterlängtade spelningar.
Och just det har varit litet av Gjerstads idé, som jag hör det. Det är länge som jag lyssnat på hans musik. Därför blev jag nyfiken på vad jag själv tidigare antecknat om hans musik. Jag bläddrade och rotade i arkiv och skivhyllor för att jämföra med dagens skivskörd.
Direkt drog jag fram en ovanligt bra improskiva, Frode Gjerstad Trio, Remember to forget, (Circulasione Totale). Frode Gjerstad as, William Parker b, Hamid Drake dr. Den spelades in på Cafe Sting i Stavanger 8 oktober 1997.
Naturligtvis skulle jag velat vara på Cafe Sting den där kvällen. Det svänger fett och grymt. Gjerstad & Co som bäst. Han har alltid haft smaken att slå sig ihop med och samarbeta med några av tidens konsekventa spelare.

Gjerstad i Stavanger har i åratal haft dörrarna öppna västerut. Då slagverkaren John Stevens levde hade de en trio ihop som kallades för Detail. Utan tvekan har Stevens varit en av Gjerstads viktigaste medspelare. De började spela ihop 1981. Året därpå anslöt sig Johnny Dyani och därmed var Detail komplett i sin första konstellation. Dyani avled 1986 och ersattes då av Kent Carter.
För det mesta var Detail en trio, men ibland tillkom andra musiker; Bobby Bradford på trumpet vid ett tillfälle, Harry Becket på trumpet och Cortney Pine på sax vid ett annat, ytterligare en annan gång ingick violinisten Billy Bang.

Och bland de mest glimrande skivorna i dagens nya skörd är Silver Cornet, där Bradford och Gjerstad spelar med basisten Ingebrigt Håker Flaten och trummisen Frank Rosaly.
Det en musik som skamlöst lånar energi av grupper som New York Contemporary Five. Och det kan de! Här finns ingen eklekticism, bara hårt spel utan luckor och lapsus. Bradford är lysande och lockar fram det bästa, kärvaste, mest metallsmakande ur Gjerstads sax och klarinett. Det är gällt, skriande och samtidigt rasande rytmiskt, så där snubblande ivrigt som det kunde låta förr i världen.
Det påminner förstås om gamla gruppen Detail också.

Detail upphörde existera, då Stevens avled den 13 september 1994. Men – några månader tidigare hade den engelske friformpionjären varit på besök i Stavanger. Det blev hans sista spelning över huvudtaget. Materialet finns utgivet som Last Detail inspelat den 2 maj 1994 på Cafe Sting i Stavanger (Cadence). Tio år tidigare, den 6 mars 1984, spelade Gjerstad och Stevens in en fullständigt makalös duo. Egentligen skulle det ha blivit en spelning med Detail, men Johnny Dyani blev sjuk och uteblev från engagemanget. Därför bestämde sig Gjerstad och Stevens i hast att genomföra konserten ensamma och därmed spela sin första duo, Sunshine (Impetus).

Jag läser i mina gamla anteckningar från tiden om dessa två mindre klassiker i friformen, som ”lägger en hel del till vår bild av John Stevens. Gjerstad är en annan sorts saxofonist än vi är vana att höra med honom. Hans sound torrt, litet kort, spelet intensivt och rör sig i branta stigningar och fall. Om man söker några anknytningar är det väl Ornette Coleman, eller ännu hellre New York Contemporary Five och musiker som Arthur Blythe eller på långt håll Marion Brown.

Med det påståendet har jag antytt ett konstnärskap med rötter avantgardet i New York i början av 60-talet. Bland musikerna kring Stevens har han en frände i Trevor Watts. Men Gjerstad är framförallt sig själv. Han söker förtätningar och spänningar i sitt spel. En ensam ton töjs ut till det smärtsamma, en stegring pressas samman till en intensiv tonklunga, vasst vibrerande. Duon med Stevens är mästerlig. En spelare som Gjerstad lockar fram öppenheten hos engelsmannen, han spelar ut, och det märks hur de båda gläder sig åt de upptäckter de gör i samspelet. Stevens visar stundtals sina virtuosa boptag i sprängd form. Båda går utanför vanda spår. Bitvis uppstår ett slags svävande skönhet, när Stevens spelar kornett. Däremellan är det gnistrande partier av fritt spel som bara bär och bär och bär och musikerna har bara att följa sina infall. Det känns som en lycklig musik. Skivan består av tre långa improvisationer, där inte en sekund känns onödig.

Detsamma gäller förvisso Details sista spelning. Också där finns två riktigt långa stycken medtagna tillsammans med tre av mer normal längd. Just i detta slags musik och med denna grupp är det extra roligt att lyssna länge. Vi hör hur de tre musikerna skiftar roller, lämnar över till varandra, byter positioner. Carters medverkan skapar ytterligare en horisont. Hans mörka, varma ton och långa linjer ger musiken ett slags stora bågformer, rörelser i rytmen som saknas i Stevens och Gjerstads duospel, där sekvenserna är ettrigare och kortare, mer ombytliga. Det nervösa, vibrerande och oskyddade får liksom en töjbar hud av Kent Carters basspel. Det över tjugo minuter långa stycke som kallas ”Last Detail” är till att börja med mörkt, strömmande och nästan skrämmande ödsligt. Här är en sorts musik som John Stevens sällan gjorde. Hans vispspel bakom Carters utdragna dovhet och Gjerstads gnistrande reflexer i höga registret har en tydlighet som liknar linjen i en ren teckning, den som skär ett par spår i det vita pappret för att de stora vita ytorna skall vitaliseras. För alla älskare av John Stevens musik är detta en omistlig del av samlingen.

Inte minst för den plötsliga vändningen i halvtid, då numret kastar om till en svängfest i fri balans,
som andas litet av Stevens’ och Watts’ Amalgam, men i mina öron är detta mycket lättare i andningen. Det är ljus och skir spelglädje.”

Ett av Details och Gjerstads grundkoncept var energin, det livssprakande flödet. En lätthet som är smittsam. Det finns, som sagt i överflöd på Silver Cornet med Bradford. Och jag måste också säga hur överraskad jag blev av Gjerstads grupp Tipple med Kevin Norton, trummor, vibrafon, marimba, David Watson, elgitarr och Gjerstad på sax och klarinett. Det skär och lyfter, är tätt som den mest experimentella rockmusik och svängigt som den värsta frijazz.

Men i den finns kvar en fet tung rytm som är oemotståndlig, den rinner fram med all musiken och drar med sig spelarna, det går inte att mankera, bara hänga med på topp.

Och jag försöker koppla ihop det nyaste med Gjerstads musik inspelad i New York tillsammans med Rashid Bakr och William Parker 1996, Seeing New York from the Ear (Cadence Jazz Records).
Det skiljer sig från Detail även om vitaliteten är densamma, inte heller finns i New York-spelningen så mycket humor. ”Istället,” noterade jag för länge sedan, ”hör vi en stark målmedvetenhet och en energi som forsar framåt. Det är som en snabb match där alla har outtömlig teknik och kondition. Bakr-Parker är en fenomenal duo som driver Gjerstad till delvis andra påståenden än i samvaron med Stevens. Det blir aggressivare.

Att jämföra Detail med denna nya trio är intressant, för här finns två olika aspekter på intensitet, en rusande som lever på den kraft som bor i den stora erfarenheten, en extatiskt lyftande som lever på att skaffa erfarenheter. Båda är lika täta men olika sammanfogade. Duon med Stevens och de två trioskivorna hör till det bästa jag hört med Gjerstad och i största allmänhet hör de till det vitalaste på skivfronten just nu. I europeisk friform torde de höra till de självlysande produktionerna. Det är särskilt roligt att kunna konstatera detta om Frode Gjerstad, eftersom han hör till den sorts musiker som envetet strävar sin väg, oavsett uppmärksamhet, och som jag länge känt en stor sympati för.”

John Stevens, än en gång, hade spelat en mycket stor roll med Detail. Han spelade mer utåtriktat och kanske skarpskuret än på de engelska SME-upptagningarna.

På sätt och vis blev Gjerstads spel mer parallellt med Trevor Watts än någon annan av de saxofonister Stevens jobbat med. Jag noterade, att ”han spelar ganska straight, intensivt i långa linjer. Explosivt och uthålligt på samma gång. Det finns ett slags envishet hos honom, där han kan upprepa, vända och vrida på tonföljder, fraser, rytmer. Och han vill ta tid på sig, han är bäst då; inget för den som inte har lust att ge sig till tåls inför musiken. Den nya besättningen i gruppen öppnar för ett nyare spelsätt.”

Men med Seeing New York from the ear (1996) kom en orientering mot ett kraftfullare, grövre sound och en annan energiladdning. Rashid Bakr och därefter Hamid Drake bakom trummorna var nog skälet tillsammans med William Parker.

”Det var alltså samma medmusiker som Brötzmann då omgav sig med,” noterade jag då. ”Men den sortens spräck ägnar sig inte Gjerstad åt. Han gör istället musiken så komprimerad att det flödar över, han spräcker aldrig upp. Han skapar istället ett slags drivande akustisk dans, där ju Drakes trumspel passar utmärkt in, så melodiskt som det är. Parkers baskraft förstärker växten i saxspelet. Och jag sorterar in ännu en anmärkningsvärd skiva från Stavanger i samlingen, ett mycket särskilt – och centralt – kapitel i den nordiska friformsmusiken.”

Så vill jag med den blicken bakåt återvända till nuet och påstår att gruppen Tipple har förvaltat just det där förtätade, kompromisslösa från New York-spelningen. Men klangen är förstås annorlunda, kanske luftigare men inte mindre ettrigt förtätad. Och som sagt, det hörs mycket kompromisslöst.

I min Frode Gjerstad-hylla finns också en del som antagligen fallit glömska. Eller, det kan väl inte vara så, att alla de skivor jag nämnt redan är glömda? I så fall, damma av dem och sortera in dem i klassikerskåpet.

Circulasione Totale Orchestra är den större ensemblen Gjerstad arbetar med. År 1995 gav de ut den märkliga plattan Recycling Grieg (CT 199505). (Frode Gjerstad as, Stein Bjelland g, Gulleiv Wee, Ingvard Mjelde Olsen b, Börge Fjordheim dr.) Recycling Grieg visar verkligen en annan sida. Då Griegs 150-årsdag firades 1993 blev Gjerstad ombedd att spela honom i en modern sättning, men han kände sig tveksam till förslaget. Efter litet betänketid beslöt han sig ändå att försöka jobba som vanligt i orkestern, att bryta upp stycken, foga samman sådant som inte förväntas passa ihop etc. Så uppstod sju stycken, som kastar sig mellan ytterligheterna.

Och när jag på den tiden något förvånad lade på skivan kunde jag konstatera: ”Det är jazzenergi och drivande rytm i botten, Griegs melodier dansar fram. Det är sjungande och svängigt, men inte riktigt som då klassisk musik alternativt folkmusik jazzas upp. Circulasione Totale Orchestra arbetar med överraskningar. Olika slags klangrum avlöser varandra, fragment dyker oväntat upp och alla musikerna jobbar mer eller mindre som under en konsertsituation, man öser på, litar till spelets strålningseffekt. På så vis finns åtskilligt för den som gillar spräck och rålir eller tuffa riff och mjuka soloslingor. Ja, överhuvudtaget ligger känslorna utanpå skinnet och känslorna är sådana att de gärna låter sig bäras av en och annan konvention, vare sig de nu är Griegs, jazzens eller egna. Stein Bjellands gitarr och Gjerstads altsax är flitigt i elden och de brinner rätt bra. Grunden närmast stampas fram som i en vild dans av basarna och trummorna. Det är mycket nöjsamt att höra på.”
Det var ett sidospår – och en udda rekommendation. För den som söker glimrande kuriosa.

Det där lekfulla råliret jag hörde då och beskrev, hoppades jag på i mötet med slagverkaren Louis Moholo-Moholo. Det är tre bitar på Sult. Slagverksspelet är precis så drivande och melodiskt som det brukar. Men se den här rytmen verkar inte riktigt passa Gjerstad. Det blir många nöjsamma – för att nu apostrofera mig själv – ögonblick, där sax och trummor bär iväg som i en extatisk hymn, men det är också mycket vedhuggning.

Det är som om ansträngningen hördes hela tiden och därmed skyms det som är Gjerstads särart, nämligen lustspelet, energiblåset, leendet och det musikantiska samspelet. Det skulle ha kunnat uppstå med Moholo-Moholo. Men det gör det i stället med cellisten Fred Lonberg Holm, nio sprakande, gnisslande duostycken, som ibland liknar wrestling, ibland elegant tåspetsdans men aldrig släpper de två greppet om varandra.
Det är klassisk friform.
Just sådan som Frode Gjerstad älskar, och som han gör allt för att den ska uppstå i den norska staden Stavanger.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry