GAS-festivalen 2010, Dag 1

GAS-festivalen 2010, Dag 1

GAS dag 1: Iraqi Bodies, Thomas Ankersmit, YouHeros Patrik Karlsson/Katarina Widell, Phill Niblock. Bild: Sven Rånlund

GAS-festivalen 2010, Dag 1

Publicerad: tors, 2010-05-06 15:24

Av: PM Jönsson

Den sjätte GAS-festivalen tjuvstartade i måndags och tisdags med några konserter på Mitt Andra Hem på Andra Långgatan. Jag missade det, men tog spårvagnen till Nordstan i går eftermiddag för att lyssna på två konserter i det stora köpcentret. Det hade varit mer intressant med en ljudinstallation i flera dagar i den här miljön, men det är väl omöjligt att anordna. Det kanske blir kontraproduktivt, man skrämmer bort folk. Tanken är god, att visa göteborgare på väg till Clas Olson eller Systembolaget smakprov av festivalen. Många gick förbi med rynkade ögonbryn, men några stannade till, lyssnade en stund på Jasper TX och Seasons (Pre-Din), och lunkade vidare, med en erfarenhet rikare. Bägge konserterna bjöd på dronepräglad musik, Jasper TX ljud var något snällare än den mystiska engelsmannen Seasons (Pre-Din) – som släppt en skiva på Type – vars musik närmade sig noise, med hårdare, vassare klanger.

Pustervik vid Järntorget var scenen under kvällen. Tyvärr hann jag inte med dansföreställningen Iraqi Bodies – The Baldheaded, men var på plats i god tid innan kvällens på pappret mest intressanta konsert: Phill Niblock och Thomas Ankersmit. Niblock och den betydligt yngre holländaren Ankersmit har turnerat tillsammans under flera år, men de spelade inte mycket ihop, utan överlappade varandra, olika delar av en slags helhet. Jag var trött till en början när Ankersmit mixtrade fram musik med dator och analoga synthar, men vaknade till liv när han började spela altsaxofon, och kombinationen av skarpa, långa elektroniska ljud och saxofonens rundare, djupa toner skapade en hypnotisk effekt. Mycket bra! Ankersmit dök upp även senare, han gick runt i Niblocks dronelandskap, och ibland kunde saxofonen ta sig igenom den massiva ljudväggen.

Phill Niblock såg ihopsjunken ut vid sin dator, men det är imponerande att han turnerar så mycket fortfarande, 76 år gammal, en musiker/filmare/multimediakonstnär som utan tvekan är en av dronemusikens mästare. Och jag är fortfarande ganska skakad av upplevelsen av att höra Niblocks maximala minimalism. Under den sista halvtimman av den långa konserten gick tonerna in genom öronen, in i hjärnan, och förflyttades runt på ett sätt som jag aldrig varit med om tidigare. Jag kom att tänka på Jacob Kirkegaards projekt/experiment på en tidigare GAS-festival, när tonerna gick in i lyssnarnas öron, men det här var ännu märkligare. Vad jag förstår handlar det om små förskjutningar av mikrotoner och övertoner. Det var samtidigt obehagligt (jag hade inga öronproppar, men det hade nog inte spelat roll, musiken var, som sagt, inne i huvudet) och njutbart. Det här är en man som vet exakt vad han gör, som lägger lager på lager på lager av ljud i sina kompositioner, för att skapa rik musik med flera dimensioner. En upplevelse jag aldrig kommer att glömma.

Filmerna som visades på två stora skärmar kommer ifrån Niblocks projekt ”The Movement of People Working”, långa tagningar när människor arbetar, i bland annat Sydamerika och Asien, fiskare, lantbrukare, industriarbetare. Installationen av Phill Niblock som visades på Göteborgs konstbiennal 2003 innehöll abstrakta landskap. Där förstår jag kopplingen mellan film och musik. Nu är det inte lika klart, jag tänkte ofta att musiken skulle vinna på att bara stå för sig själv, och att filmerna skulle vinna på att visas utan musik. Ett märkligt projekt. Men, som sagt, musiken var omtumlande.

Phill Niblocks frekvenser var kvar i öronen när jag försökte lyssna på nästa konsert, YouHero, nyskrivna verk för YouHero-gitarrer som är omprogrammerade GuitarHero-gitarrer. Jag kan tänka mig att det är kul att spela och spännande att komponera och utveckla instrumentet/programmen, men även om Patrik Karlsson och Katarina Widell är två nyfikna, spännande musiker, var det tämligen ointressant att lyssna på jobbiga, plastiga gitarrljud. Den sista kompositionen, av Tony Blomdahl, hade sina moment, med mer hackande, riffande kaos-estetik. Emellanåt inte särskilt långt från Glenn Brancas tidiga grejer. Men i stort lämnade det mig helt oberörd.

Den fransk/tyska/makedonska gruppen crWTH var en besynnerlig hybrid. Iannis Xenakis, Benny Hill-humor, akademisk progrock, Zappa-stuk och dialoger från en b-film. Hur går det ihop? Ja, säg det, det var rätt bra i små doser, när gitarristen spelade klassisk gitarr med känsla, eller när slagverkaren bankade loss med enorm skicklighet, eller när hela bandet någon gång gick in i ett kittlande, kollektivt spel. Men konserten var alldeles för lång, för många döda punkter, även om jag kan förstå tanken med att blanda modern konstmusik och improvisation med humor. Man måste våga att testa nya grepp. Även om det inte alltid lyckas.

Till sist Ved, en konsert GAS arrangerade tillsammans med Koloni. Ved är från början Mattias Nihléns soloprojekt, Malmömusiker som bland annat har spelat med Testbild! och flera andra band, tidigare i år såg jag när han spelade med Anla Courtis. Nu hade Ved förvandlats till ett fullfjädrat band som med rötter i 70-talet (Träd Gräs och Stenar, Popol Vuh & annat dök upp i huvudet) vecklade ut sig i långa, lika rytmiska som melodiska låtar, ett par gånger dök det upp dialoger från svenska filmer, ingen sång, men riktigt, riktigt bra låtar.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry