GAS-festivalen 2010, dag 3

GAS-festivalen 2010, dag 3

Jon Balke's Batagraf (v/h), Johannes Anyuru, NEO.
Bild: Jens Holmberg, Sven Rånlund

GAS-festivalen 2010, dag 3

Publicerad: lör, 2010-05-08 12:41

Avskalad improvisationsmusik, norsk-afrikanska rytmexperiment och mässande kyrkomusik var några inslag under den tredje festivaldagen på årets GAS-festival.

Av: PM Jönsson

Det är lätt att vräka på, tuta och köra, spela hårt och högt. Svårt att välja bort, radera invanda mönster, samarbeta med tystnaden, skala bort onödigt kött. Några tankar under konserten med Sven Åke Johansson, Axel Dörner och Werner Dafeldecker. Tre musiker som tillsammans skapar tät och vidöppen musik, ett par, oväntade, korta utbrott, men ofta långsamma musikaliska rörelser som mer är punkter och spontana linjer än tydliga teman och melodier.

Tre stora namn inom dagens improvisationsmusik, Sven Åke Johansson har varit med sedan 60-talet, Werner Dafeldecker och Axel Dörner nyckelfigurer i den reduktionistiska skolan som just skalar bort, väljer det tysta och svårdefinierade framför det direkt expressiva. De står framför scenen, lyssnar noga, lägger till klanger och färger från sina instrument. Sven Åke Johansson snärtar till pukan med en handduk, spelar sällan som en ”vanlig” trummis, skapar korta, gnidande, gnisslande småljud som har mycket att säga. Axel Dörner har utvecklat ett eget sätt att spela trumpet; han hittar nya ljud, korta, fladdrande stötar, vrider på tonerna. En enastående musiker. Jag följde minsta lilla ljud från Dörner och glömde nästan bort kontrabasisten Dafeldecker, som ibland verkar i det tysta, men som är den egentliga motorn. Men med en extrem förmåga att skala bort och plocka fram det väsentliga. Jag tänker att det skulle vara intressant att se den här trion en gång i veckan, under ett helt år, och höra hur musiken förändras. Det går inte. Då får man flytta till Berlin. Eller Wien. Men det finns många skivor, i mängder av konstellationer.

Jag har hört många jazzkonserter på Nefertiti som närmat sig både europeisk konstmusik och amerikansk minimalism. Men aldrig hört en ensemble spela ett verk av en av minimalismens ikoner i Nefertitis källare, i det här fallet Steve Reich, ”Double Sextet”. Först efteråt läser jag att det är en av Reich senaste kompositioner som uruppfördes 2008. Oj, jag misstänkte att det var från andra halvan av 70-talet, eller 80-talet. Det var en passage som kändes i det närmaste romantisk, men i stort var det klassisk Reich-minimalism. Metronomiskt upprepande, tidlös musik på ett plan, vacker, medryckande. Verket kan spelas på två sätt, Norrbottenensemblen NEO valde alternativet med en livesextett som spelade mot en förinspelad sextett. Intressant, men man hörde inte den förinspelade sextetten särskilt mycket. Jag kanske lyssnade för dåligt. Men rycktes med i musiken. Steve Reich är Steve Reich. Jag har aldrig lyssnat på musik av Steve Reich utan att tycka om det. Fint spelat.

Kvällens poet: Johannes Anyuru. Han läste dels egna dikter, från ”Städerna inuti Hall”, men även texter från en författare som jag inte uppfattade namnet på (Leila någonting, scener från en arbetsplats) och dikter av Johan Jönsson. Jag gillade att han inte bara läste sig själv, utan att de olika författarrösterna talade till varandra, mot varandra, bildade en intressant helhet. Bra texter överhuvudtaget. Jag känner ett starkt behov, nästan som ett tvång, att leta upp Johan Jönssons senaste, massiva diktsamling. Och att läsa ”Städerna inuti Hall” i sin helhet, en bok som jag bara bläddrat i vid några tillfällen.

Nästa konsert hade som intention att förena västafrikansk musik och europeisk konstmusik. Jon Balke's Batagraf, ett band/projekt som skiftat medlemmar genom åren, förutom Balke (keyboards, slagverk) var kvällens band: Baboucar Camara (slagverk, röst), Snorre Bjerck (slagverk), Ingar Zach (slagverk), Arve Henriksen (trumpet, röst, elektronik). Balkes berättade innan konserten att de varit i Gambia och Västafrika ett flertal gånger och försökt lära sig den västafrikanska, rytmiskt komplicerade musiken, och ta in det i en europeisk kontext.

Jag har tyvärr inte hört albumet ”Statements” som bottnar i samma idè, men Balkes skivor brukar vara intressanta, senast inspirerades han av sufism på ”Siwan”. Men jag tyckte att det var en ganska ojämn konsert, den västafrikanska slagverkaren Camara var med alldeles för lite, Balkes keyboards tillförde inte mycket av intresse. Men när det rytmiska tog över och förenades med en samtida klang/elektronik-palett – mycket tack vare Arve Henriksen – var det bitvis spännande, intensiv, flerbottnad musik. Och det är alltid kul att se Ingar Zach skapa alla möjliga slags ljud med rullande objekt på sin gigantiska trumma.

Aftonen avslutades med NEO. Midnattskonsert ett stenkast från Nefertiti i kyrkan St. Andrews. Kyrkokonserterna på GAS-festivalen brukar vara bra med Sidsel Andresen i Hagakyrkan och Philip Jeck, BJ Nilsen m.m. i Masthuggskyrkan färska i minnet. Programmet startade med Michael Gordons ”AC/DC” (1996). I viss mån besläktad med minimalism, men hårdare, kantigare, intensivt och pulserande. Sedan något helt annat, några satser från Bachs ”cellosvit nr. 2 i d-moll”, känsligt spelat av NEO:s David Gammelgård. Och sist, huvudverket, Gavin Bryars ”Jesus´ Blood Never Failed Me Yet”. Svårt att skriva någonting om musiken. Musik så bra att orden/tyckandet är i vägen.

Den hemlösa mannens religiösa sång (som Bryars spelade in i början av 70-talet) och orkesterarrangemanget som kretsar kring orden/sången. Jag har lyssnat mycket på skivinspelningen (även Tom Waits tolkning) och såg mycket fram emot att höra det framföras live. Men nickade till redan efter någon minut och sov säkert under halva verket. Frustrerande. Men det blev en fascinerande upplevelse, rogivande, jag öppnade ögonen då och då, njöt av musiken, slumrade till igen… Det var mycket fint spelat. Tyckte jag. Både i vaket och sovande tillstånd.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry