GAS-festivalen 2010, dag 4

GAS-festivalen 2010, dag 4

Publicerad: mån, 2010-05-10 14:46

Mörka hymner, experimentmusik i storbandsformat och ritualrock var några av höjdpunkterna på GAS-festivalens fjärde dag.

Av: Jens Holmberg

Lördagen var något av kyrkornas dag. Först ut var St Andrewskyrkan som huserade Svarte Greiner, eller Erik K. Skodvin som han egentligen heter. Ensam, men med hjälp av gitarr, laptop och skivspelare skapade han svävande och ödesmättad urmusik. Ur de dunkla tonerna skimrade knaster, stråkar och utdragna toner. Som ett kargt men pulserande varmt blodomlopp av ljud och nyanser. Musiken skissas noggrant och känslosamt och detaljerna framträder i de små klangernas skiftningar. Inledningsvis får musiken mig att tänka på Loren Connors gitarr, innan han tar mig vidare mot stämningar som snarare hör hemma i Angelo Badalamentis ljudvärld och David Lynch skruvade hjärna. Det är musik för drömmar och någonstans i gränslandet mellan grått och svart skapas det vackraste mörkret från Norge.

Jag har aldrig lyssnat på musik i Feskekôrka innan. Knappt ens varit inne i den. Det är en märklig plats, där den sakrala skönheten delar plats med stinkande fiskar och illröda skaldjur. Men det är en mäktig lokal som tornar upp sig. Som också doftar. Men jag glömmer snart bort den när sinnena får vittring på annat. Erik K. Skodvin dyker upp igen. På de stora skärmarna som hissats i kôrkan. Det är en väldigt avlång lokal och för att göra det enklare för publiken att se filmas musiken och projiceras på stora skärmar. Ett smart drag. Skodvin skissar upp ett stycke i svala kulörer, som sakta vältrar sig över besökarna och fiskdiskarna.

Scenariot rullar vidare och musikerna fyller successivt på i det musikaliska rummet eller gör ett snabbt inhopp för att skicka stafettpinnen vidare. Karin Johansson flikar in ett vemodigt dragspel, medan Dylan Nyoukis röstimproviserar. Det är inte fullt så vidöppet och dadaistiskt som på torsdagens Nefertitispelning, men väl så nyanserat och samtidigt märkligt. Han dyker också upp igen med projektet Blood Stereo, som han delar med hustrun Karen Constance. De fyller på med ett myller av elektroniskt maskinljud som får besökarna att spetsa öronen i skuggan av stråkinstrument.

Ensemblen NEO fanns också med på den mäktiga Meetingkonserten; Christian Svarfvar spelade solofiol och trion Sara Hammarström, Robert Ek och Daniel Saur blandade flöjt, klarinett, slagverk och live-elektronik. Det var vackert och välspelat, samtidigt som det kändes som en viktig pusselbit i helheten. Den norske pianisten Christian Wallumrød bidrog med vacker elektronik tillsammans med landsmannen Gjermund Larsen på fiol.

En av de starkaste upplevelserna är mötet mellan Michael Sakamotos butohdans och Tanya Tagaqs strupsång. Som en marionett vinglade han fram i takt med att Tanya Tagaqs röst skiftade uttryck. Det var häftig höra henne växla mellan extremt mörka och ljusa toner. Hennes sätt att skapa rytmik endast med hjälp av röst imponerade stort. Ibland lät hon som en levande beatbox, för att i nästa stund använda rösten för att spräcka glas.

När Dror Feiler sedan slår på elektroniken och höjer saxen kan man lätt tro att kyrkan ska rämna. Eller att de döda fiskarna ska börja sprattla. Jag tänker på hans tankar kring aktivism och slås av vilket effektivt verktyg musiken är. Musiken som vapen. Det går inte att komma undan ljuden och det gör det så otroligt drabbande. Hans häftiga salva avslutas lika abrupt som den började och många besökare pustade säkert ut. Hela stycket avslutas sedan med fint samspel samt med Karin Johanssons dragspel som varsamt blåser sig ut ur ljudbilden.

Konserten bjöd på allt från violinmusik av Esa-Pekka Salonen till inuitisk strupsång, butohdans, noise och röstexperiment. Jag tycker att det faktiskt blev just det där som GAS-ledarna Staffan Mossenmark och Anders Hultqvist på förhand ville uppnå: ett spännande, utmanande och helt unikt möte.

Nästa anhalt är Truckstop Alaska på Hisingen. Det är som att ta färjan över Styx; fast med destination ett annat Göteborg. Här ligger stället som Alexander Hacke beskrivit som norra Europas bästa klubb. Berlin hade såna ställen på 80-talet men inte längre, lär han ha sagt. Ja, Hacke om någon borde veta det. Huvudnumret för kvällen är den amerikanska friformsrockakten Master Musicians of Bukkake, som bildades i Seattle 2003 med medlemmar från bland annat Earth och Burning Witch.

Vem som är vem vet jag inte eftersom de uppträder maskerade. Det ser ut som en scen ur Alejandro Jodorowsky konstfilm El Topo. De har konstiga hattar, vita och höga, insektsnät för ansiktet och svarta kåpor. Man skulle kunnat ha misstagit dem för biodlare om man inte hade vetat bättre. Eller trollkarlar. Sångaren är den enda som sticker ut, iklädd heltäckande burka och silverkromade ökensolglasögon. Det ser ut som han kommer direkt från sahara. Med mässande sång, vibrerande elektronik och exotiska utflykter skapar de hypnotiskt urrytmer. De dubbla trumseten gör sitt för att spinna upp en slags doomtrance som ibland svävar ut i Tangerine Dream-tillstånd. Jag gillar hur det låter och det är känns som den saknade länken mellan Electric Wizard, Sun City Girls och ökenblues. Det är en fantastiskt avslutning. Ännu en lyckad kontrast på GAS-festivalen. Och en riktig rockbomb.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry