GAS-festivalen 2010, dag 5

GAS-festivalen 2010, dag 5

Keith Rowe / Kjell Bjørgeengen / Streifenjunko, William Basinski.

Bild: Jens Holmberg, Mattias Rickardsson.

GAS-festivalen 2010, dag 5

Publicerad: mån, 2010-05-10 15:22

Två konserter på festivalens sista dag som stannar kvar i minnet. Christian Wallumröd Ensembles improvisationsbaserade kammarmusik och ljud/film-flimmer i Skansen Kronan.

Av: PM Jönsson/Jens Holmberg

I fredags natt kunde man höra delar av Bachs ”Cellosvit nr. 2 i d-moll ”under NEO:s konsert i St. Andrews kyrka. Och det blev lite barockmusik även när Christian Wallumröd Ensemble spelade på samma plats två dagar senare. Det första jag kunde se under festivalens sista dag. På ensemblens – eller sextettens – senaste album ”Fabula Suite Lugano” spelar de förutom egna kompositioner musik av Domenico Scarlatti, arrangerad av Christian Wallumröd. Jag kan inte svära på att de spelade just den kompositionen – Scarlatti Sonata - men en av medlemmarna, Giovanna Pessi, spelar barockharpa. Och i Wallumröds musik finns det ekon av en svunnen era som blandas med stram, modernistisk konstmusik, öppna improvisationspartier och stigar in i norsk folkmusik. Ungefär tre fjärdedelar av konserten var mycket bra. Det enda jag inte var särskilt förtjust i var när det blev arketypisk norsk ECM-jazz. Fint - men man har hört det förut. Tusen gånger.

En spännande mix av instrument, förutom Wallumröd (piano, orgel) och Pessi var övriga medlemmar: Eivind Lönning (trumpet), Gjermund Larsen (fiol, hardangerfiol, altfiol), Tanja Orning (cello) och Per Oddvar Johansen (trummor, slagverk). Flera låtar var dröjande till sin natur – på ett positivt sätt – och hade fallande inslag, med gnidande, gnisslande och vidöppna ljud. Fint när tystnaden blev en sjunde medlem, som när barockharpan var ensam mot akustiken en stund, eller när Johansens slagverk och stråkarna tassade runt och prövade olika möjligheter. Christian Wallumröds pianospel styrde musiken ibland, men var ofta nästan i skymundan, pekade ut riktlinjer, utan att ta över för mycket. Kompositionerna var i centrum.

Trumpetaren Eyvind Lönning var även med på nästa konsert, som avslutade festivalen. Han bildar tillsammans med Espen Reinertsen (tenorsaxofon) duon Streifenjinko som spelade med improviationslegenden Keith Rowe (AMM m.m.) och videokonstnären Kjell Björgeengen i Skansen Kronan, fästningsbyggnad i centrala Göteborg som ursprungligen byggdes på 1600-talet. En fantastisk plats för den här typen av konserter. Synd att inte fler festivalkonserter anordnades där, akustiken var god, och Björgeengens ljudgenererade ”flickerfilmer” – svartvita, skarpa, fladdrande filmer som visades på fem, stora tv-skärmar och förändrades i synk med musiken – skuggstudsade mot de massiva väggarna.

Jag har sett Keith Rowe skapa tyst musik med preparerad, liggande gitarr och diverse objekt; han gjorde liknande saker även nu, men det var hårdare och mer monotont än väntat. Norrmännens blås gick in i Rowes elektricitetmusik, både smackande ljud och längre linjer. Ibland ungefär som John Butcher, eller Axel Dörner. Slutet var extra minnesvärt. Det blev tystare och tystare och filmerna mer och mer bestående av vitt flimmer. Och sen var det knäpp tyst. Alla satt stilla. Men, vänta, var det inte ett ljud kvar, ett lågmält dronebrummande. Eller var det ljudet från kylskåpen vid baren? Tystnaden kan vara mer laddad än de mest extrema frekvenserna.

William Basinski (text: Jens Holmberg)
Det är faktiskt första gången jag är i Hagabadet. Och första gången som jag är på en konsert i ett badhus. Att det blev just amerikanen William Basinski som spelar i Hagabadet känns väldigt logiskt. Det är lätt att dra paralleller mellan hans ambienta tapeloopmusik och vatten: det finns ett lugn och en vågrörelse i hans musik. Själv står den blonde amerikanen på en balkong över bassängen och spelar. För dagen har han sällskap en film han gjort tillsammans med James Elaine. Den projiceras under framträdandet, men känns faktiskt lite malplacerad eftersom det är en alldeles för ljus lokal för att visa film.

Besökarna simmar, flyter omkring eller ligger vid kanten och guppar i benen till musiken. Den har en avslappnande effekt och rörelsenra i vattnet blir som en del i musiken. Ett skvalpande eller ett frigolitgnissel blir till en spännande kontrast. Det är lite låg volym och det är lite synd, men det kanske är för att inte skrämma bort de vanliga badarna. Hade man skruvat upp ytterligare hade man överröstat de flesta av ”pratarna”.

Under konserten testade jag att dyka ned och lyssna under vattnet. Det var spännande att höra hur tonerna transformerades, samtidigt som det skapade ett filter mot sorl och störande prat. Det kändes som att ligga i fostervattnet i en gigantisk mage. När jag sedan förlöstes över ytan var det för en kort stund osäkert vilken värld som var den verkliga.

Badhus känns som en underutnyttjad plats för konserter. Jag är själv hopplöst dålig på att ”flyta” att se besökarna ligga på rygg och guppa fram under William Basinskis meditativa och melankoliska musik är ren och skär sinnefrid.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry