Hallelujah!

Hallelujah!

Sister Rosetta Tharpe.

Hallelujah!

Publicerad: ons, 2014-02-05 00:21

De senaste åren har det amerikanska skivbolaget Tompkins Square presenterat gospel på några välmatade boxar. PM Jönsson hamnade återigen i en gospelfas och har knåpat ihop en spellista som utgår från TS-boxarna, men som även landar i blues och folk, med såväl obskyra namn som giganter.

Av: PM Jönsson

Det är Cd-boxar som fått mig att skrika hallelujah. Först, för 15 år sedan, när Rhino Records gav ut en bibelliknande låda – Testify! - som pedagogiskt och kronologiskt betade av stora namn i gospelhistorien. Sedan när Dust-to-Digital som allra första utgåva 2003 släppte praktverket Goodbye, Babylon, inspirerad av Harry Smiths Anthology of American Folk Music (Folkways, 1952), men även, tror jag, av samlingar med religiös musik som etiketter som Arhoolie och Herwin gav ut för ca 40-45 år sedan. Här blandas ur-gospel med blues och folkmusik, temat är att sångerna på ett eller annat sätt bottnar i den kristna, protestantiska tron. Den sista skivan innehåller enbart predikningar från afro-amerikanska kyrkoledare, som sålde stort under 78rpm-eran, betydligt mer än den tidens bluessångare. En annan liknande skiva/bok – från samma skivbolag – är Take Me to the Water: Immersion Baptism in Vintage Music and Photography 1890-1950 (2009).

Och på senare år är det Tompkins Square som tagit tag i stafettpinnen, när skribenten m.m. Mike McGonigal letat sig djupt in i gospelhistorien, på tre samlingar. Tripplarna Fire in My Bones: Raw, Rare & Otherwordly African-American Gospel, 1944-2007 (2009) och This May be My Last Time Singing: Raw African-American Gospel on 45RPM , 1957-1982 (2011). Och i slutet av förra året kom 4cd-boxen I Heart the Angels Singing: Electryfying Black Gospel from the Nashboro Label 1951-1983.

I samband med att jag recenserade den sistnämnda boxen för Sonic nyligen skapades idéen om en liten spellista. 50 låtar är inte mycket. Tänk själva, om man vidgar gospelbegreppet, hur mycket blues och jazz och folkmusik som helst har rötter i spirituals och kyrkomusiken. Soul, r´n´b, rock´n´roll. Little Richards lärde sig skrika i kyrkan. Ibland tänker jag att just den passionerade sången lurar mig, å andra sidan är det rösterna som är kärnan i gospelmusiken, troende eller ej, svårt att inte ryckas med när Rev. Louis Overstreet och andra predikar och sjunger med hänryckt inlevelse. Samtidigt som gospelfasen har jag lyssnat en del på opera, främst historiska inspelningar. Två helt olika musikgenrer, men även där är det sången som fascinerar.

Först tänkte jag strunta i välkända namn, men Blind Willie Johnson, Fred McDowell, Sister Rosetta Tharpe, Marion Williams och Bahamasmusikern Joseph Spence vägrade att hamna utanför. Aretha Franklin valdes bort, men pappa Clarence LaVaughan Franklin predikar för en baptistförsamling. Nashboroboxen finns inte – för tillfället - på Spotify, men ganska många låtar från de andra boxarna togs med. Många gaphalsar, naken gospelblues och rytmiska excesser, som de två låtarna med Rev. Louis Overstreet. Allra sist en man som sjöng med ett stort lugn, Washington Phillips. Jag kunde vält vilken som helst av de 16 låtarna han spelade in (två till finns, men har aldrig återfunnits), men titeln gjorde det enkelt. I Am Born to Preach the Gospel.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry