This Heat springer ikapp tiden

This Heat springer ikapp tiden

Är tiden mogen att förstå dessa tre engelsmän som bildade gruppen This Heat i slutet av 70-talet? Nu släpps hela deras produktion på en 6cd-box.

This Heat springer ikapp tiden

Publicerad: fre, 2006-10-20 15:17

Engelska This Heat var ett av det tidiga 80-talets mest kreativa band. De blandade bandexperiment, ljudmattor och komplexa rytmer med idéer från jazz och improvisation till en egen slags postpunkrock. Kanske är tiden nu mogen för att på allvar förstå This Heat. Hela deras lilla produktion finns återutgiven i en smäcker box som vi gav till kännaren Ulf Sigvardson. Det blev en lång, slingrande minnesresa via skivhyllorna till ett band med extremt fri inställning till musikens gränser.

Av: Ulf Sigvardson

Det tidiga 80-talets postpunk har upplevt en kraftig revival under senare år. Kommersiellt har det yttrat sig med framgångsrika band som till exempel Franz Ferdinand, Arctic Monkeys, Bloc Party, Interpol och Arcade Fire. Som uppenbara historiska influenser till dem kan nämnas Joy Division/New Order, Orange Juice, Josef K, Gang of Four, Echo & the Bunnymen.

Men i dagens musikaliska undervegetation, bland experimentmakare, laptopmusiker, do-it-yourselfmusiker och elektroniskt baserad musik, har helt andra sidor av originalpostpunkens disparata uttryck levt vidare. Influenser från konstellationer som PiL, Cabaret Voltaire, Throbbing Gristle, Pere Ubu, A Certian Ratio, Scritti Politti, Pop Group, Raincoats och Wire leder till en delvis annan sida av samma musikaliska mynt.

Vill man kan man också sortera in This Heat i den senare gruppen – även om många skulle hävda att de egentligen inte hade ett smack med någon slags efterdyning av punk att göra.

This Heat var en fascinerande trio som under några korta år i skarven 1970/1980-tal levde i kanten av postpunken. Egentligen hade de tre medlemmarna Charles Hayward, Charles Bullen och Gareth Williams inte så mycket med den tidens musiker, idéer och trender att göra som del av någon rörelse.

Slagverkaren Hayward hade börjat sin bana som musiker redan i det tidiga 70-talet. Tillsammans med nära vännen Phil Manzanera (mest känd som gitarrist i Roxy Music) hade han vid mitten av decenniet bandet Quiet Sun, som redan 1975 gav ut en lp. På den medverkade också en viss Brian Eno. Quiet Sun hade närmast sina rötter i det som i Storbritannien brukar kallas ”progressive music”, samt kopplingar till den så kallade Canterbury-scenen.

För den som var fostrad in i punken och dess utvecklingslinjer var progressiv musik rena parian. Men avståndet till detta ”avskyvärda” var inte alltid så långt. Visserligen var det för den brittiska punkerans främsta trendsättare viktigt att placera sig i opposition till det som då var rådande musikaliska uttryck, till exempel symfonirockens omständliga och ekvilibristiska estetik (tänk på episka temaplattor av grupper som Genesis och Pink Floyd).

Men bakom den mediala ytan rådde en annan verklighet. Med några års perspektiv erkände de flesta av punkens frontfigurer sina influenser, bortom det mest uppenbara som till exempel glamrock. Så började John Lydon i PiL att experimentera utifrån sina influenser av dub och krautrock. Med postpunkens start, som de flesta daterar till just PiL:s bildande 1978, började också enstaka äldre musiker från andra genrer och generationer att dyka upp i konsertuppställningar och på tongivande skivbolag, eller som producenter och i enstaka fall även i band. Till det senare hör just Charles Hayward, som både spelade med Raincoats och Lora Logic i det tidiga 80-talet.

Det var i det här sammanhanget jag själv först gången hörde och definierade This Heat. Deras andra platta, Deceit, gavs ut av dåtidens absolut ledande skivbolag Rough Trade. I min värld (som tonåring i tidigt 80-tal) var i stort sett allt Rough Trade gav ut intressant och värt att köpa – inte sällan ohört.

thisheat1
Charles Hayward, Charles Bullen och Gareth Williams i This Heat.

Efter att nu under några veckor umgåtts med den fina, kompletta retrospektivutgivningen av This Heats karriär – Out of Cold Storage – är det en fascinerande tidsresa jag gjort. Det är närmare 20 år sedan jag sist lyssnade på deras två lp-plattor – skivor som bara råkat bli stående i samlingen, olyckligt fallna i glömska. Men vilket återupptäckt! Spännande att med äldre och annorlunda öron lyssna igenom trions lilla men helt fantastiska produktion. Boxen innehåller allt de gav ut: två lp och en ep som gavs ut under deras livstid, “Repeat” som gavs ut på cd 1991, kompletterat med en platta med deras två John Peel-sessions samt en liveskiva med inspelningar från 1980–1981.

Titeln på boxen refererar till själva huvudspåret i bandets historia. Cold Storage var den studio/replokal i Brixton där gruppen spelade in och repeterade under hela sin karriär, 1977–1983. Lokalernas historia gav studion dess namn – byggnaden hade en gång i tiden tjänat som kylrum i en industri för köttpajsproduktion. Det var musikern David Cunningham, som hittade lokalerna och tog initiativet till att förvandla dem till studio. Senare kom han att bli This Heats producent.

Cunningham var en nära vän till trion. Han är kanske mest känd för sin konstellation The Flying Lizards, som under den här tiden gav ut ett par plattor där ljud- och studioexperiment blandades med märkliga arrangemang av kända gamla rock- och popstandards som “Summertime Blues” och “Money”. Den senare var en oväntad megahit som nådde toppen på Englandslistan 1979. Med i princip obegränsad tillgång till studion nattetid, då den inte var inbokad för inspelningar, kunde This Heat och Cunningham experimentera obehindrat. Cold Storage blev en förutsättning för bandets utveckling, men också ett viktigt instrument. Att söka efter ljudmässiga stämningar och försöka fånga slumpens tillfällen var kanske de viktigaste bitarna i deras musikaliska grundidé.

Cd-boxens grafiska reproduktioner av de gamla 12-tumsomslagen är välgjorda och de sporrar mig att plocka fram de gamla vinylskivorna för att se dem i sitt fulla format. Redan ytterkonvolutet till “Deceit” är ett slags tidsmaskin: epokens politiska agenda och frontfigurer pryder baksidans kollage med kallt krig, öst mot väst, kärnvapenkrigshotet, Leonid Brezjnev, Ronald Reagan. Kanske var det genom ett sådant politiskt filter som This Heat bearbetade mina öron.

Bandexperiment, ljudmattor, dronelåtar, komplex rytmik – för mig var This Heats musik då besläktat med industri- och experimentband som Cabaret Voltaire, Throbbing Gristle och 23 Skidoo. Ett soundtrack till tidens polariserade och hotfulla samtid. Experimentlusta som vidgar musikens möjligheter. Tanken är det enda som sätter gränsen.

“Deceit” känns fortfarande som det centrala verket i trions produktion. Plattans titel kan i sig vara en samtidskommentar: ”deceit” (svek). Thatchers maktövertagande i Storbritannien var fortfarande färskt i minne. Också låttitlarna styrde ibland tankarna åt bestämda håll: ”Radio Prague”, ”Independence”, ”Hi Baku Shyo (Suffer Bomb Disease)”, ”Cenotaph” (tom grav).

Musikaliskt är trions samspel självklart centralt. Det som på de tidigare skivorna ibland känns lite sökande, har här hittat sin form. Säkerhet, i spel och attityd, intar en lika central roll som de inspirerade improvisationerna, men stjäl aldrig fokus från helheten.

Den självbetitlade första lp:n som gavs ut 1979 (på David Cunninghams etikett Piano) är inte en lika självklar helhet; den var också ett uppsamlingsheat av inspelningar åren 1976–1978. Inte desto mindre innehåller den massor av fascinerande musik. Bandupptagningar var en central del i hela This Heats musikaliska produktion, det var närmast den röda tråden i deras komplexa ljudbyggen.

Jämfört med samtida, yngre kollegor var dock deras förhållningssätt mer sofistikerat – och musikaliskt. Medan dåtidens gryende industrigrupper älskade att klippa och klistra och experimentera med språket på samma sätt som cut up-legender från 60-talet som William S. Burroughs och Brion Gysin, eller lägga ut referat från nyhetssändningar eller inspelningar av historiska personer, letade Hayward, Bullen och Williams efter det rent ljudmässigt intresanta. Det kunde handla om ljud av rullande glasflaskor, gamla monobandsnuttar med inspelningar av vanliga instrument eller det knappt hörbara ljudet av ett datatestkort. Två bandspår på skivan “This Heat” visar detta: ”Testcard” och ”24 Track Loop” är försiktigt lågmälda. Vet man inte att de är bandexperiment är det knappt märkbart. Och det är kanske så man främst förstår deras musik. Ljudkällorna är i sig ointressanta – ett klassiskt instrument är lika viktigt som en bandsnutt.

thisheat2
This Heat blandade bandexperiment, ljudmattor och komplexa rytmer med idéer från jazz och improvisation till en egen slags postpunkrock.

Likaså var trions inställning till den egna musikaliska talangen sekundär. Ekvilibrism står inte över amatörism. Hayward och Bullen var redan vid bandets tillkomst relativt etablerade musiker. Williams var däremot novis, om man så vill en icke-musiker. Det var en musikalisk utgångspunkt som de ville undersöka: vad händer när dessa disparata grundförutsättningar kombineras? Vart för man musiken när en amatör möter proffs? Deras resultat blev This Heat – ett band omöjligt att genrebestämma. Rötter i jazz och improvisation kombinerade med idéer från 50- och 60-talet om bandspelarens och studions instrumentala möjligheter. Ändå bottnade de i sitt eget decenniums episka rockmusik. Och kanske – även om Hayward senare förnekat det i intervjuer – präglades de av en attityd och musikalisk ”edge” från samtidens unga uttryck, vare sig det kallas punk, postpunk, industri, independent.

Av det jag aldrig tidigare hört i denna box faller jag främst för två saker: Ep:n “Health and Efficency”, som kom 1980 mellan de två fullängdsskivorna, samt Peel-session-inspelningarna. På den senare är det speciellt intressant att lyssna på de tre spår som finns i andra versioner på gruppens debut-lp. Peel-versionerna är direktare och kanske inte lika genomarbetade. Den enkla ljudteknik som låg bakom inspelningarna för radiolegenden ger This Heat ett rakare uttryck – närmare rock än så här kom de nog aldrig. Man kan i lp-varianterna av låtarna “Horizontal Hold”, “Not Waving” och “The Fall of Saigon” höra att experimenten i Cold Storage gjorde musiken mer komplex och finessrik. Låtarna på Peel-cd:n är de enda studioinspelningar med bandet som gjordes någon annanstans än där.

“Health and Efficency” är å andra sidan som en avig popdänga med hitpotential i tidens genrebändande anda: poprefräng kombinerad med krautinspirerad minimalistisk repetition. Titelspåret har en energi och ett omedelbart tilltal inte fjärran Pop Groups explosioner. Må vara att This Heats förhållningssätt är mer återhållet och friare i sitt musikaliska uttryck.

Andraspåret “Graphic Varispeed” skulle enklast kunna beskrivas som en kontemplativ variation av Pansonics sinustonsexperiment. I boxen kompletteras den med en variation av samma stycke fast spelat på 33-varv till skillnad från originalets 45. För mig för det genast tankarna till ett annat tidigt 80-talsband, som jag upptäckte och lyssnade på ungefär samtidigt: 23 Skidoo. De rörde sig i ett gränsland mellan funk, industri och tribalistisk rytmik. Associationen återkommer flera gånger under lyssningarna. På sin platta “The Culling is Coming” från 1983 hade de ljud som gick in i innerspåret, medvetna upphakningar mitt i en skivsida, men de experimenterade även med balinesisk gamelanmusik. Det är fascinerande att (åter)upptäcka att This Heat några år tidigare arbetade med liknande saker. Ljud går in i innerspåret på första lp:n och stycket “Metal” är en återhållen slagverksmeditation på metallobjekt, som osökt för tankarna till gamelanmeditationer. Inga samband finns mellan grupperna. Det är ändå intressant med den frihet och experimentlusta som förde ungefär samtidiga musiker, åtskilda bara av erfarenhet och åldrar, till liknande resultat.

Ska man invända mot någon enskild del i denna utmärkt remastrade återutgivning så är det i så fall liveskivan. Med inspelningar från bandets intensivaste liveperiod 1980–1981, hade jag hoppats på mer. Framför allt är ljudet alltför mediokert och dessa versioner tillför inga ytterligare dimensioner. Men förklaringen kanske kan vara att detta är det enda ljudmässigt vettiga som finns bevarat av hur de lät live.

Till slut kan jag inte låta bli att tillföra ytterligare en pusselbit till det historiska sammanhanget kring This Heat. Bandet utgjorde en gren i ett gigantiskt nätverk av musiker som vandrat ut och in i konstellationer och grupper från slutet av 60-talet ända in i nutiden. En del av denna fascinerande, komplexa väv finns att skåda i det rocksläktträd som medföljde en cd-box med Henry Cows tre första plattor som kom i början av 90-talet. I just detta släktträd är självklart Henry Cow själva stammen, men This Heat och dess medlemmar dyker upp på flera grenar i lövverket. Trots att det på intet sätt är komplett finns här flera exempel på intressanta kopplingar mellan väsensskilda genrer och musikepoker. Här finns till exempel mångkopplade samband mellan artister och band som Henry Cow-Soft Machine-Quiet Sun-Brian Eno-Robert Wyatt-Mayo Thompson-Red Krayola-Pere Ubu-Chris Cutler-Fred Frith-Residents-The Work-Massacre-Material...

I en utökad historieskrivning finns ännu mer stoff kring de tre personerna i This Heat. För att ytterligare namedroppa några band och musiker med intressanta kopplingar kan man tillföra följande rad: Raincoats-Slits-Essential Logic-Roxy Music-Flying Lizards-Robert Fripp-Wire.

En väv av tidiga punk- och independentband, kända hitmakare, ekvilibrister och do-it-yourselfkonstellationer. Fri inställning till konsten. Kanske ger det den allra öppnaste, mest komplexa och tidlösa musiken. I många stunder var This Heat just så bra. Och deras musik har knappast åldrats.


Skivor med This Heat

thisheatdebut

This Heat

Piano This1, 1979

thishealth

Health & Efficiency

Piano This1201, 1980

thisdeceit

Deceit

Rough Trade 26, 1981

thisrepeat

Repeat

These Records 6, 1993

this made

Made Available: John Peel Sessions

These Records 10, 1996

thisstorage

Out of the Cold Storage

This is/Rér, 2006

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry