I Hear A New World 1958-1962

Länge levde jag med idén att skriva en bok om 1981 och årets fullständigt osannolika förmåga att få vad som helst att lysa i genial briljans. Allt som gavs ut det året har en omisskännlig air av genialitet. Allt. Leta fram en skiva av låt säga Barry Manilow på en loppis och står det bara produktionsår 1981 så ger jag mig fan på att den går att lyssna på. Den magiska spännvidden är 1979-1982, men av någon anledning peakade den västerländska själen just ’81. Allt andades innovation utan att veta vad som egentligen skulle förnyas. Etablerade genrer sattes liksom i pausläge och det var helt ok att inom en låtlängd på fem minuter färdas genom en punk-dub-disco-synt-ska-klubb-pop i något som kunde vara en ballad men som helst uppfattas som en dansrökare med fullständigt adekvata inslag av koskälla och cello.

Det var som om någon hade öppnat den svarta lådan och man visste precis hur alla sladdar och kopplingar lätt skulle omdirigeras i nya flöden av ouppfunnen musik. Den som tror att jag överdriver får uppdraget att koncentrerat lyssna på Talking Heads Born under Punches från Remain in Light och på allvar försöka finna åtminstone en logiskt grundad idé. Även om den nu trots allt är släppt 1980 (ha!, i oktober dessutom) och stöpt av Brian Eno, tycks den riva den sista bärande väggen mellan popmusik och hallucination. Uppbyggnaden är tillkommen under något som bäst kan kallas för matematisk nonchalans, en bekymmerslös kubistisk disco som blommar ut i en hyllning till ljudet av dåtidens faxmodem.

1981 var musikens motsvarighet till Inkarikets prakt, allt stod i glimmande guld. Men ondskan var också närvarande. Undergången var också att vänta. Efter bara några år hade allt av värde devalverats till självömkande radhusindie, sodomiserats av loudness-teknologin eller dränkts i gummiljuden av Yamaha DX7, vars cancerogena estetik på nolltid slog ut en hel konstart och obemärkt fick en hel generation att umgås med musik som om den vore en enda stor pissljummen kexchoklad.

Nåväl. Varför tjatar jag om detta? Drömmen om den stora metafysiska krönikan över 1981 har jag som tur är lagt åt sidan, inte bara för att den skulle vara omöjlig att ens påbörja, utan för att det finns bättre idéer och säkerligen andra jaktmarker. Stefan Zachrissons och Elias Hillströms antologi I Hear a New World är i denna mening ett exemplariskt föredöme när det gäller musikalisk kalenderanalys. Boken är utgiven på det nystartade förlaget Bläck Charm Nostalgi Vassa Tänder, som uppstått ur det numera nedlagda skivbolaget Friendly Noise och hämtar sin titel från en låt av den helige dåren Joe Meek. Uppdraget är att titta närmare på åren 1958-1962, det vill säga perioden mellan Elvis-rockens intåg och första Beatles-singeln letat sig in i tonårsrummen. I mina ögon skulle det med andra ord handla om musikens vara mellan pest och kolera, men det är ett betydligt intressantare grepp än så.

I september 2011 startade Zachrisson en Facebook-grupp där folk bjöds in för att diskutera och tipsa om upptäckter från denna period av musica incognita, huvudsakligen östa ur YouTubes kollektiva minnesbank. Resultatet blev ganska snart en stor mängd av högt och lågt, lamt och brutalt, fånigt och vackert; men så gott som allt med känslan av att kort läggs på bordet som först i framtiden kommer att läggas i de ordningar som vi idag känner som genrehistoriska. Jag får bilden av en maskros där man med en enkel puff skickar en storm av frön i olika oförutsedda riktningar.

Det som gör I Hear a New World till en fascinerande antologi är att den lika mycket visar hur vårt lyssnande är historiskt betingat som den öppnar för ett kontrafaktiskt lyssnande. Det handlar inte bara om att höra protoversioner av musik som får konkreta former först långt senare, utan också om hur politiska och sociala klimat framtvingar kreativa nödutgångar eller direkt dadaistiska åtgärdsprogram som på något sätt finner styrkan i vetskapen om sitt eget misslyckande. Kort sagt består boken här och där av mikrohistoriska kulturanalyser snarare än adjektivdränkta beundrarbrev. Det är på så sätt jag får reda på varför Vladimir Ussachevsky blev förbannad när en radio blev utbytt mot en astronauthjälm, varför den sydkoreanske gudfadern av rock n’roll vägrade skriva ärosånger till diktatorn Park Jung-hee, vad som döljer sig bakom den bortglömda genren ”hårdbossa”, hur The Shadows låt ”Apache” färdas från kobbojs & indianer till kardinalsampling inom dagens hiphop, hur countrymusikens ärkebiskop Pat Boone lyckades ge ut historiens första psychobilly-singel, hur The Tokens ”The Lion Sleeps Tonight” går från kolonialkritik till sjungande ökenråttor i Disneys Lejonkungen, hur Joe Meeks produktion av The Outlaws ”Crazy Drums” hänger ihop med Joy Divisions ”She Lost Control”, samt vad Marcel Proust egentligen tyckte om The Miracles singel ”I’ll try something new” (ja, innan Tamla blev Motown).

Uppslagen är många. Skribenterna i boken visar på en märkbar ansträngning att finna relevanta ingångar och jag vågar påstå att även den mest inbitne av diskografiker finner något obekant, även om kändisar som Frank Sinatra, Nina Simone, Yoko Ono, John Coltrane, Serge Gainsbourg, La Monte Young, Tom Dissevelt och andra tycks vara oundvikliga. Stilen varierar naturligtvis, men gladast blir jag när det går över i ren poesi, som i Amanda de Frumeries texter om Elizete Cardosos ”Vida bela” och Giorgio Gaslinis filmmusik till Antonionis "La Notte".

Jag väntar med spänning på fler böcker från förlaget, vars hemsida också har en spotify-spellista över musiken som omskrivs i boken. Och nog kan man väl hoppas på fler volymer av I Hear a New World? Vad sägs om en sammanställning över usel musik från 1981? Det värsta är dock risken att det blir en tegelsten, ty även djävulen har vax i öronen.

Fotnot: boken har också fått ett alldeles eget soundtrack (digitalt på Bandcamp och kroppsligt på kassettbolaget Zeon Light) där Duga-3, Death & Vanilla, Jonas Fust, Top Sound, Testbild, Differnet och Ann Trop gör låtar baserade på original av Joe Meek, Daphne Oram, Burt Bacharach & Hal David, Eden Ahbez och Krzystof Komeda.