Improvising Beings x6

Improvising Beings x6

Benjamin Duboc & Alexandra Grimal: Le Retour d'Ulysse [promenade]‎ (ib32)

Improvising Beings x6

Itaru Oki & Axel Dörner: Root of Bohemian (ib36)

Improvising Beings x6

876+ with Roberto Del Piano & Paolo Falascone: (ib33)

Improvising Beings x6

Luc Bouquet / Jean Demey / Ove Volquartz: Kind of Dali (ib35)

Improvising Beings x6

Henry Herteman: Roule Ta Salive (ib34)

Improvising Beings x6

Gene Janas / Vinnie Paternostro / Jay Reeve / Other Matter: united slaves #2~3 (ib37)

Improvising Beings x6

Publicerad: ons, 2015-08-26 14:13

Franska Improvising Beings är ständigt intressanta och i den senaste omgången är den musikaliska bredden slående, så även kvalitén.

Av: Joacim Nyberg

Franska bolaget Improvising Beings sex senaste skivor kommer i de mindre formaten: en solo, två duos, en trio, en trio med två gäster samt två kvartetter. Musiken på dessa sex skivor är väldigt varierad med allt från minimalistisk impro och expressiv sång till trombonkonster och skitig rock.

De två duo-skivorna är kanske de som lyser starkast. Vi har en underbar skiva i Le Retour d’Ulysse [promenade], där Benjamin Dubocs kontrabas möter Alexandra Grimals saxofon i ett intimt samtal. Grimals sopran är fantastiskt fin både i ton och språk och tenoren också vacker och djup, hennes Aylerska nickningar är enastående. Duboc har något Zen-buddhistiskt över sig; lugn och fokus, vishet och bestämdhet. Det är otroligt samspelt och generöst, med närhet och vilja.

Den värme som finns mellan Duboc och Grimal ersätts av ett stramt intellektuellt uttryck i duon Axel Dörner/Itaru Oki. Två trumpeter som 20 års åldersskillnad och helt olika bakgrunder till trots finner varandra. Dörners introverta nedmonterande matchas med Okis mer frijazziga spirituella spel. Det är mycket tystnad och massor av luft men ständig riktning och spänning. Det låter som att de själva också tycker att det är intressant och njuter av det de gör.

De båda trioskivorna skiljer sig från varandra först och främst i musikalisk kvalité. 876+ består av Marcello Magliocchi (trummor, slagverk), Matthias Boss (fiol, piano) och Jean-Michel Van Schowburg (sång), och här gästas de av Roberto Del Piano (inte på piano, utan elbas) och Paolo Falascone (preparerat piano) för att skapa en spännande och rolig impro med fin samklang. Van Schowburgs röst är ganska intensiv och sätter prägel. Men trots att han tar mycket plats så gör han det på ett bra och väl avvägt sätt. Han improviserar fint, vänder och vrider på ljuden, visar på bredd. Det påminner stundtals lite om Phil Minton. Det torra slagverket och den knäppande fiolen skapar kontraster till den flytande sången och svällande elbasen. Gästerna är också mycket bra, Del Pianos elbas är diskret och inte alls fusionbetonad och Falascones preparerade piano gifter sig med slagverket. Det handlar om impro med små ljud, en puttrade och knäppande ljudvärld som känns väldigt levande. Det är vacker musik som vågar vara stark och svag, sluten och öppen.

Trion med Luc Bouquet (trummor), Jean Demey (kontrabas) och Ove Volquartz (bas- och kontrabasklarinett) låter snarare motsatt. De spelar en främmandegörande och fragmenterad impro där ljuden står i centrum. Det är inte alls levande. Det känns som att musiken hela tiden står stilla och hur trion än försöker så hittar de varken varandra, den röda tråden eller den rätta riktningen. Det är minimalism för minimalismens skull och det värsta är att ingen tar ansvar och ingen visar vilja. 876+:s nyfikenhet och spelglädje finns det inget spår av i denna trio.

Henry Herteman var ett nytt namn för mig. På Roule Ta Salvie hörs han på solotrombon och här kan man verkligen tala om överraskningar och tvära kast. Överdubbade tromboner i stämmor, wah-wah, dist, elektronisk förvridning, vansinniga tekniker, atonala melodier, långa toner, Mingus-citat, Miles-citat... och så lite munspel på slutet. Pust! Det här en riktigt rolig skiva där man aldrig vet vad som ska komma härnäst. Det är bisarrt, konstigt och något utöver det vanliga. Men det är också musikaliskt och välgjort, jag tycker ändå i slutändan att allt känns ganska logiskt.

Slutligen har vi en dubbel-CD som presenterar två olika kvartetter. Grunden utgörs av multiinstrumentalisten Vinnie Paternostro på trummor samt duon Other Matter (Michel Kristof elgitarr och sitar samt Julien Palomo orgel, piano, synt). På CD 1 hör vi även Jay Reeve på synt och "ljud" och på CD 2 Gene Janas, kontrabas. united slaves #2~3 är titeln på skivan. CD 1 består av en 53 minuter lång rock/jazz-improvisation som för tankarna till Tony Williams Lifetime och Miles Davis 70-grejer. Kristofs sitar ger en orientalisk touch (jfr. Miles Davis) medan hans härliga gitarrmangel låter som John McLuaghlin eller Pete Cosy (jfr. Miles Davis). Det är repetitivt, en drone som det improviseras runt. Med en långsam utveckling och ett tålmodigt malande känns musiken nästan meditativt trots att det är ganska skitigt och rockigt. Kanske att man stundtals nickar till lite men på det hela taget är det en välformad lång improvisation.

På CD 2 är det mer frijazz och mindre rock, även om rockelementen kvarstår. Det är fortsatt repetitivt, stökigt och skitigt men det känns ändå jazzigare. Skivan innehåller tre kortare spår som alla är lite snarlika. Det är eldigt men fokuserat och medvetet odynamiskt. De två skivorna är ganska olika och beroende på vilket humör man är på så kan båda vara just det som behövs för att få en på rätt köl.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry