Introduktion till Bauta Records

Introduktion till Bauta Records

Kultivator: Barndomens stigar (BAR 8101). Omslag: Leif Elggren

Introduktion till Bauta Records

Zut Un Feu Rouge: Who's Afreud (BAR 8501). Omslag: Gunnar Johansson

Introduktion till Bauta Records

Lars "Lach'n" Jonsson: Music for the dying forest (BAR 8503). Omslag: från ett litografi ur "La comédie de la mort" av Rodolphe Bresdin

Introduktion till Bauta Records

Så Vidare: In a body (BAR 8603). Omslag: Dana Johnson

Introduktion till Bauta Records

Njurmännen: She's a fucker / Chinese junkies (BAR-T 8702). Omslag: Njurmännen

Introduktion till Bauta Records

Ur Kaos: Ur Kaos (BAR 8703). Omslag: Peter Tillberg

Introduktion till Bauta Records

Sten Sandell: Now or never (BAR 8803). Omslag: Dana Johnson

Introduktion till Bauta Records

Ur Kaos: Av sprucket ut är valt ett inuti (BAR 9901). Omslag: målningar av Mats Paulsson; logotype av Peter Tillberg

Introduktion till Bauta Records

Songs Between: Songs between cities and waterholes (BAR 1001). Omslag: Göran Littorin

Introduktion till Bauta Records

Publicerad: mån, 2015-06-22 21:56

Bauta Records 35 år som skivetikett ger oss en god anledning att titta närmare på utgåvorna. SOM:s skribent har landat i nio essentiella titlar ur katalogen – däribland album av Songs Between, Så Vidare, Lars Jonsson och Ur Kaos.

Av: Kristoffer Westin


Utmärkande för skivorna på Bauta Records är en sammansmältning av musikalisk kreativitet och kvalitet. Utgåvorna tycks alltid utmana våra öron genom experiment och gränsöverskridningar, samtidigt som utgångspunkten oftast står att finna i rocken. Experimentet är emellertid inte den enda möjliga vägen och detta är Lars Jonsson liksom Bauta väl medvetna om. Huvudkatalogen ägnar sig visserligen åt denna del, men labeln rymmer också tre underavdelningar, tillägnade världs- och folkmusik (Bauta World), respektive noterad konstmusik (Bauta Classics) samt pop/rock (Bauta Twisthouse).

Nedan har jag dock valt att koncentrera på huvudkatalogen, resulterande i åtta titlar från denna och en ur Bauta Twisthouse (gruppen Njurmännen). Syftet är att lyfta fram representativa skivor ur katalogen, där både musikalisk spännvidd och kvalitet har beaktats. Visserligen har många av artisterna hämtat inspiration från Rock In Opposition-grupperna, men vi kan även i dessa fall alltid identifiera en utveckling till något genuint. Min personliga favorit av samtliga titlar i katalogen är Lars Jonssons Songs from cities of decay – om denna har jag dock redan skrivit några rader, varför den inte finns med i genomgången.

Skivorna har ordnats efter vilket år de gavs ut, återutgivningar har också noterats. För fler intressanta titlar föreslår jag ett besök på Bauta Records hemsida.



liten_kultivator_barndomens_stigar_front.jpg

Kultivator

Barndomens stigar
BAR 8101
LP utgiven 1981 (sluttryckt), inspelad 1980. Återutgiven på dubbel-CD med extramaterial, Mellotronen (MELLOCD 024 & 025)

Den på svensk mark unika avant-rockkvintetten Kultivator debuterade med albumet Barndomens stigar 1981. Tyvärr blev det inte fler skivor. Lite extramaterial och nyinspelningar finns visserligen på CD-återtryckningen (Mellotronen). Trots både energi, skicklighet och intressanta idéer har endast gruppmedlemmen Johan Hedrén fortsatt på den musikaliska banan. Åtminstone är han den enda som spelat in skivor senare – både solo och i gruppen Ur Kaos.

Det genuina med Kultivators musik får sin förklaring i gruppens utgångspunkter, vilka skiljer sig markant mot nära nog allt som spelats in tidigare i Sverige. Framförallt finns en tydlig inspiration från franska Magma och engelska Henry Cow. Medan den sistnämnda gruppen tjänar som en allmän föregångare, kan vi dock höra specifika influenser från Magma. Under vissa sekvenser bär stycket ”Kära jord” på likheter med Magmas ”De Futura”; och förebilderna hörs ännu tydligare på Kultivators ”Novarest”, där dels sången minner om nämnda fransmän, men också vissa ackordföljder vilka tydligt modellerar på Mekanïk Destruktïw Kommandöh.

Det råder inga tvivel om att Linköpingsbandet hade hört ovanstående grupper. Däremot kommer jag också att tänka på flera andra konstellationer när Barndomens stigar spelas. Öppningsspåret ”Höga hästar” med dess energiska jazzrock påminner något om italienska Area, medan sång och arrangemang på ”Grottekvarnen” skänker tankar till COS förstlingsverk, Postaeolean train robbery. I dessa fall tror jag emellertid att det snarare är tillfälligheter framför faktiska referenser.

Idag är skivan legendarisk och originalutgåvan på LP en kostsam raritet. Har man inte hört Barndomens stigar bör den sökas upp, för detta är ett unikt stycke svensk historia. Förbannat bra dessutom!



liten_zut_un_feu_whos_afreud_front.jpg

Zut Un Feu Rouge

Who's Afreud
BAR 8501
LP utgiven 1985, sluttryckt. Återutgiven på CD under titeln Explain this country (BAR 0502) tillsammans med debutskivan Kafka vs Chaplin och extramaterial

Absurdist-post-punkarna Zut Un Feu Rouge debuterade med mini-LP:n Kafka vs Chaplin 1983, vilken efterföljdes av fullängds-LP:n Who's Afreud 1985 och kassetten Sweet Zurospectacles 1986. I grunden utgörs Zut Un Feu av en kvintett, där Lars Jonsson intar en central roll, genom att ansvara för både sång, fiol och klaviatur. Bland övriga musiker noteras också trummor, bas, gitarr och träblås, tillsammans med gästspelande trombonist och bakgrundskör.

Utan tvekan är deras andra skiva, Who's Afreud, det mest intressanta albumet. I förhållande till debuten har musiken blivit tätare och den spännande blandningen av post-punk och konstrock genomförs betydligt mer övertygande här. Intresset för absurdism och alarmerande experimentrock rimmar väl med amerikanerna Pere Ubu, men liksom det mesta på Bauta har också Zut Un Feu en starkt egen prägel. På somliga låtar finner vi dessutom gruppen avvika helt från den post-punkiga grundstommen, varibland de lågmälda spåren ”Café Thorax” och ”Sålunda järnvägshotell” tjänar som bra exempel. Sedan bör vi också uppmärksamma den fantastiska låten ”Sken av älg”, vars post-punkiga konstrock med absurda textrader är en riktig hit, om än särpräglad.

Ännu mera imponeras jag av sviten ”Sju sovare”, som upptar hela B-sidan. Experimentella utflykter varvas här med element som vi lärt känna på skivans A-sida. Eftersom det är en svit finns också ett tydligare samröre mellan låtarna. Som helhet betraktat är Who's Afreud ett originellt album; särskilt på svensk mark, varför det också är mycket hörvärt.



liten_jonsson_music_f_t_dying_forest.jpg

Lars Jonsson

Music for the dying forest
BAR 8503
LP utgiven 1985, sluttryckt. Återutgiven på CD 2009 (BAR 0901) med ett bonusspår

Samma år som Zut Un Feu ger ut sin andra skiva, debuterar också gruppmedlemmen Lars Jonsson med en inspelning som soloartist. I introduktionen ovan framgår det visserligen att jag håller Lars Jonssons andra album, Songs from cities of decay, som det bästa i hela Bauta-katalogen. Men om denna skiva har jag redan skrivit. För att undvika upprepning lyfter jag istället fram Jonssons debut, Music for the dying forest, som också övertygar, om än inte lika mycket som uppföljaren.

I egenskap av multiinstrumentalist har Jonsson stått för både sången och merparten av instrumentinsatserna, medan ett flertal musiker hjälper till på skivan. Däribland noterar vi särskilt bidragen från Andreas Hedwall, trombon, liksom Björn Hellström, basklarinett och sopransax.

Musiken är både charmig och intressant. Albumet formligen sprudlar av nyfikenhet och spelglädje. Jonssons inre musikaliska röst finns alltid här, stöpt i rockmusikens progressiva former med utrymme för experiment och kreativa lösningar. Men vi hör också inspiration från bland andra Zamla Mammaz Manna/Von Zamla, Univers Zero och Art Bears. Music for the dying forest vore rentav otänkbar utan Rock In Opposition-grupperna, men samtidigt letar sig upphovsmannen fram till något otvetydigt eget.

På A-sidan utmärker sig styckena ”Frusen bark” och ”Amazonas”, vilka också rymmer mycket egenartade idéer. Det förstnämnda bär på en sällsam, skev versmelodi, vilken möts av en tonal och mycket vacker refräng, medan ”Amazonas” är ett synnerligen mörkt experimentstycke med rituella bibetydelser, vari en kör upprepar samma fras till ett mantra, medan metallklingande slagverk, gitarrundgång och utdragna toner från basklarinett färglägger landskapet.

Den något starkare B-sidan innehåller visserligen också fler uppenbara spår av såväl Henry Cow och Art Bears, liksom Univers Zero och Von Zamla. Men jag smälter ändå för den rasande rytmiken i ”Vattnets dans i trädtopparna”, liksom de underbara melodierna i ”Waltz for Nova Scotia” och fina arrangemangen gällande ”Watasenia”. Och det är bara några av höjdpunkterna på detta album som får betyget mycket bra från början till slut, även om somliga spår sticker ut mer än andra.



liten_sa_vidare_front_0.jpg

Så Vidare

In a body
BAR 8603
LP utgiven 1986, originalupplagan tillgänglig

1986 gav trion Så Vidare ut sitt andra album. Tyvärr också det sista, ty musiken låter oerhört aktuell fortfarande. Eller snarare – musiken är oerhört aktuell fortfarande. Trion Sten Sandell, piano; Peter Söderberg, gitarr; samt Johan Petri, sopran och altsax, kombinerade nämligen strukturerad fri impro och experimentell konstmusik till en sällsamt kreativ och imponerande musik. I mina öron är In a body ett svenskt mästerverk, som dessutom står sig väldigt väl internationellt.

Det sista inspelade med Så Vidare finns dokumenterat på den idag närmast legendariska samlingen Sounds – contemporary Swedish improvised music (Blue Tower Records). Här utökades trion till en kvartett genom en ung Ivo Nilsson på trombon. Annars har det varit tyst från gruppen. Nya åtaganden följde, men samtidigt har ursprungstrion skymtats i samarbeten, dock under andra former. Sandell har framförallt verkat inom den fria improvisationen, medan Söderberg kanske varit flitigast på det noterade området. Samarbeten dem emellan har vi senast fått avnjuta i sammanhanget Low Dynamic Orchestra, vars skivor på Alice Musik Produktion har producerats av Johan Petri.

Albumet In a body är förenligt med en alldeles särskild intim dynamik. En kompositorisk aspekt – i termer av vissa strukturella överenskommelser – skänker variation, medan de fria improvisationerna ger utrymme för närstudier i klanger. Emellanåt väcks tanken om en klangutforskande musik i AMM:s efterföljd, i andra fall den åtstramade Anton Webern korsat med den fria improskolan från England – Derek Bailey, Evan Parker m fl. Men så vilar också Morton Feldmans trankila ande över vissa passager, särskilt beträffande Sandells piano, som därutöver – kontrasterande – vågar de resoluta kraftanslagens modernism.

Söderbergs gitarr intar gärna en experimenterande roll – som en i stunden framavlad transkription av det amerikanska avantgardets noterade musik – medan Petri särskilt koncentrerar utdragna tonspektrum, vilka blandas upp med staccatovandringar och upprepade fraser. Men framförallt är det tillsammans som de skapar en fantastisk musik, där de individuella utgångspunkterna ömsom kontrasteras, ömsom strålar samman.

Höjdpunkten på skivan är den 19 minuter långa titellåten ”In a body”. Under en alldeles extraordinär passage inleder Petri solo på sopransax, varpå Söderberg tonar in med underbart böjda toner, efterföljt av Sandell som färglägger landskapet ytterligare genom sprött klapprande pianoklanger i diskanten. En paus och Sandell solo i elokvent senmodernism. Söderberg och Petri intar fältet och dirigerar om händelserna till en klingande närlyssning. Det är vackert, spännande och oerhört väl genomfört.



liten_njurmannen_front.jpg

Njurmännen

She's a fucker / Chinese junkies
BAR-T 8702
7” EP utgiven 1987

Tillsammans med debutkassetten hör EP:n på Bauta till det bästa med elektro/psyk/pop-gruppen Njurmännen. Den rockiga elektrolåten ”She's a fucker” når visserligen inte upp till ”Chinese Junkies”, vars skeva experiment-pop är en potentiell underground-hit fortfarande. Eftersom musiken består i en enklare och rakare form än utgåvorna på Bautas huvudetikett, har skivan givits ut på underetiketten Twisthouse. Visserligen finns inslag av både industrimusik och experiment, men skulle också fungera på dansgolvet.



liten_ur_kaos_s_t_front.jpg

Ur Kaos

Ur Kaos
BAR 8703
LP utgiven 1987, återtryckt på CD (BAR 0701) med extramaterial

Trion Ur Kaos bildades redan 1981 av Johan Hedrén (Kultivator), Lars Jonsson och Mats Paulsson. Då kallade de sig emellertid enbart Ur, medan ”Kaos” tillkom omkring tiden för deras självtitulerade debut-LP. Dessförinnan hade de medverkat på ett par samlingar och spelat in en kassett (med ytterligare två musiker) kallad Organic soundscape music II (1984). Kassettinspelningen genomfördes i ett vattentorn, vars akustiska egenskaper förmodas ha inspirerat till resultatet av en intim dronebaserad musik, med drag av tibetansk ritualmusik och japansk gagaku.

Därmed kanske LP:ns ljudbild förvånar, eftersom den består i ett tydligt rockfundament. Visserligen är det en slags avantgarde-rock, men några spår av kassettupptagningen kan vi svårligen finna. Arbetsprocessen i Ur Kaos (åtminstone från första LP:n och framåt) utgår från improvisationer i rockmusikens kreativa korridorer, vilka spelas in för att sedermera behandlas i studiomiljö. Sålunda sammanfogas improvisationerna till individuella kompositioner, för att slutligen landa i ett album. Processen som sådan förmodas inte vara helt originell, men utfallet desto mer.

I sökandet efter förebilder finner vi spirituella framför omedelbara. I en helig treenighet placerar sig Ur Kaos jämsides This Heat och Art Bears. Vilken av de sistnämnda grupperna som representerar fadern respektive den heliga anden är öppet för diskussion, men nog är Ur Kaos sonen. Det är nämligen svårt att tänka sig den svenska trion utan de engelska föregångarna, samtidigt som ingen är den andra riktigt lik. Släktskapet bottnar framförallt i gester, liksom sättet att utforska gränserna för rockmusiken. Därtill förenas de i betoningen på rytmik och slagverkets centrala position.

Rockdrivet utifrån bas och trummor ligger till grund för större delen av musiken på Ur Kaos självtitulerade LP. Över rytmsektionen finner vi oftast orgel eller synthesizer och emellanåt fiol eller elgitarr, vilka antingen formar melodier eller klangliga gester. Det finns både en råhet och elegans i musiken, som fortfarande står sig väldigt bra, närmare trettio år senare. Av stort intresse är också sången och texterna, som gärna färgar upplevelserna av det klingande.

Den mångtydiga lyriken spänner över ett stort fält, med allt från religiös mystik (texter av Swedenborg och William Blake) via språkmarodören och absurdisten Stefan Themerson (”Byamus?”) till politik (”Loved missile”). Sånginsatserna delas mellan Lars Jonsson och Mats Paulsson, där den förra är begåvad med en knivskarp stämma, vilken skapar en intressant spänning i förhållande till Paulsson, vars spröda röst balanserar på gränsen till att spricka.

Liksom det mesta på Bauta är helheten av stor betydelse, närmare bestämt albumformatet. Att ha sina personliga favoritlåtar är dock ofrånkomligt, varibland ”Let's take a walk” tilltalar mig särskilt mycket. Men det finns inga kvalitetskompromisser, vilket också avspeglar sig i lyriken, liksom den obehagliga och passande omslagsteckningen av Peter Tillberg.

Tre år senare gav trion ut A terrible beauty is born, vilken följer i debutskivans fotspår, men saknar samtidigt lite av den djärva nyfikenhet och öppenhet som gör förstlingsverket till en så fin skiva. Därmed inte sagt att uppföljaren är dålig, snarare att debutskivan är mycket bra.



liten_sten_sandell_now_or_never_front_0.jpg

Sten Sandell

Now or never
BAR 8803
LP utgiven 1988, originalupplagan tillgänglig

Sten Sandells båda LP-skivor i eget namn från 1980-talet intresserar kanske mer utifrån en historisk synpunkt än som faktiska album. Debuten, Damp, är en charmig historia, häftig i sin sökande karaktär, väldigt eklektisk och originell, men samtidigt något stillastående och utstuderad.

Uppföljaren Now or never från 1988 bär på funktionen av ett samlingsdokument över Sandells olika åtaganden och intressen omkring denna tid. Över albumets fjorton låtar samarbetar han med olika musiker, resulterande i både experimentrock, fri improvisation och nutida konstmusik. Flitigaste samarbetspartnern är Sören Runolf, men vi finner också på ett par spår Marie Selander, röst; Johan Petri (Så Vidare), sopransax; samt Ulf Strandberg (Elake Måns), slagverk. Av särskilt intresse är dock att både Raymond Strid och Mats Gustafsson skivdebuterar här. Samma år bildade de tillsammans med Sandell trion GUSH, som sedan starten har stått i fronten för den svenska frijazzen.

Sandells båda samarbeten med Ulf Strandberg, ”Dance no. 87” och no. 88, tillhör några av de mer intressanta spåren. Genom utgångspunkten från en slags utforskande rock, får rytmiken en central funktion. Särskilt effektivt hanteras den i no. 87, där Strandberg konsekvent markerar tunga pukslag, över vilka Sandell varvar pianoklingande ackord mot en melodi, medan knorriga och smutsiga klanger kastas fram och tillbaka.

Bland höjdpunkterna finner vi också Sandells fria improvisationer i trio med Selander och Strid respektive Strid och Gustafsson samt i kvartett med Strid, Gustafsson och Runolf. Den förstnämnda trion koncentrerar ljud av sprödare karaktär till fascinerande resultat, medan den senare och kvartetten ger trivsamma prov på översköljande storfräs, vilket visserligen tog ytterligare dimensioner i GUSH.

En personlig favorit är ”The Procession” med Johan Petri och Raymond Strid tillsammans med Sandell. Dess stillsamma ljudbild medels sopransax och slagverk fungerar mycket väl med Sandells samplade klanger. Vackert och följsamt, vilket dessvärre sällan kan sägas om hanteringen av samplingstekniken. Sandells fantastiska pianospel saknas, särskilt eftersom samplingarna inte har åldrats med värdighet alla gånger.

Sten Sandells yttersta musikaliska förtjänster från detta årtionde kan istället höras på den lysande skivan In a body med trion Så Vidare (se ovan). Now or never förefaller både lite ojämn och daterad, men samtidigt hör Sandell – utan några tvivel – till några av landets främsta och vidsynta musiker, varför denna skiva bör höras.



liten_ur_kaos_av_sprucket_front.jpg

Ur Kaos

Av sprucket ut är valt ett inuti
BAR 9901
CD utgiven 1999, inspelad 1995–1997

Medan första och andra skivan av Ur Kaos påminner om varandra, utforskar trion nya marker på tredje albumet. Samtidigt lyckas gruppen upprätthålla det kaos ur vilket de kommer ifrån. Rockdrivet hörde till det förflutna, istället har musiken skalats ner till en lågmäld, luftig och intim ljudbild, vilket ger oss större utrymme för reflektion. Därmed förmår lyriken att inta en central position i fältet, vilket också skiljer sig från tidigare, då texterna ändå får uttryckas som underordnade musiken. Med andra ord lever text och musik jämsides på Av sprucket ut är valt ett inuti.

Mats Paulssons röst hörs oftast och likaså hans poesi, även om flera textbidrag tillhör Johan Hedrén. Lars Jonsson har däremot skrivit desto färre texter och bidrar med sin röst på enstaka låtar. Utmärkande för Paulssons texter är det fragmentariska och avskalade, men också lek med språket, där betydelse underordnas klang och språkmateria, liksom i titeln Av sprucket ut är valt ett inuti. I egenskap av textrad förekommer titeln på andra spåret ”Av sprucket” – och visst är det en fascinerande mening, lika vacker som krokig. Dessutom gestaltas den lakoniska klangmaterian mycket väl av Paulssons spröda stämma.

Mot den språkknådande Paulsson står Hedréns texter, vilka ger intryck av rusiga, öververkliga skeenden. Hedrén låter metaforerna svälla och svämma över, med tendenser till katakreser i en slags sen-surrealistisk stil, exempelvis ur ”I benhinnans glans”: ”Hör hur frusna naglars raspande / i brändernas glömda näring / föder en död hos dem / som aldrig glömmer om natten”.

Tempot är genomgående långsamt, medan rytmiken varieras friskt av slagverkaren, som oftast delar ut slagen över pukor och cymbaler. Gitarr och bas hanteras i första hand som rytminstrument, medan violin och olika klaviaturinstrument (akustiska och elektroniska) ansvarar för melodi. Vi transporteras gärna bort i denna musik, försvinner in i ett vakuum, ur vilket kaoset reser sig, varpå ångesten över människans sköra natur uppenbarar sig.

Kort sagt ett utsökt album! Ur Kaos bästa hittills. Mer än 15 år har passerat sedan dess, så kanske det är att hoppas för mycket att vänta sig en uppföljare?



liten_songs_between_front_0.jpg

Songs Between

Songs between cities and waterholes
BAR 1001
CD utgiven 2010, inspelad 1992–1993; fyra av skivans tio spår utgjorde ursprungligen en CD-EP under samma titel, vilken gavs ut 1993

Mitt första möte med Bauta Records skedde genom Songs Between, vars mini-CD slog ner som en bomb när jag hörde den första gången. Vilken underbart egen och gränsöverskridande musik – både rock-, folk- och konstmusik tillsammans med mycket annat. Vitalt, kraftfullt, strålande!

Grupprojektet initierades 1992 av Lars Jonsson, Sten Sandell, Niklas Billström och Chris Cutler, resulterande i en Europaturné och en mini-CD. 2010 gavs materialet från mini-CD:n ut tillsammans med ytterligare material, bildande ett helt album. Den senare versionen fungerar till och med bättre än den tidigare – från goda exempel till formidabel helhet.

Att beskriva musiken är dock inte en okomplicerad uppgift. Här finns nämligen en större mängd musikaliska uttryck, såväl samtida som historiska; från senmedeltid till informationsålder, från rock, via folktraditioner och improvisation till konstmusik. Det är en blandformens musik, som dessutom aldrig förlorar sig i tid och rum, stilgrepp och genrer.

Albumet manar till tanken om dåtid, nutid och framtid i samexistens, varför vi också upplever en sammansmältning av uttryck. Det är väl en postmodern tanke. Problemet med termen postmodernism är dock att den kan signalera pastisch, medan Songs Betweens musik naturligtvis består i raka motsatsen. Deras postmodernitet är istället besläktad med den intermediala tanken, där flera olika uttryck smälter samman till ett nytt.

Skivan innehåller låtar med kvartetten, liksom soloframföranden och varianter på trio. I kvartetten får vi avnjuta Chris Cutlers särpräglade trumspel – ett intrikat drama i sig – vilket ställs mot Niklas Billströms elbas, vars kreativa spel minner något om Mick Karn (postum-Japan). De båda spränger gränserna som rytminstrument och växer till starka, individuella röster. Fulländningen uppstår vidare i mötet med Lars Jonssons tonsäkra röst och fina violinspel; och sist men inte minst Sten Sandells otroliga musikalitet på olika slags klaviatur. Den fullständiga kvartetten spelar på merparten av låtarna och drabbar oss alltid djupt.

Men lika övertygande är låtarna som framförts solo och trio. Någon duokonstellation finns nämligen inte på skivan. Sandells ”Röstrytmer” är välbekanta solostycken bland kännare av hans musik – men den dramatiska utvecklingen i versionen som ges på albumet, överträffar de jag har hört på annat håll. Vidare är ”Composite” en rysande bra låt, där musiken har skrivits av Sandell och Jonsson, medan texten tillhör Chris Cutler. Inspelningen har dock utförts av Jonsson själv på sång och samtliga instrument. Textfragmenten får inledningsvis en sparsmakad gestaltning i klanger, men halvvägs blommar musiken ut i ett gudomligt parti av stigande pianoackord, tillsammans med röst i övre registren.

Bland flera utsökta stycken finner vi också ”Angelus Novus”, vars text består i motiv från en essä av Walter Benjamin. Här spelar trion Lars Jonsson (första röststämma, violin, trummor och piano) Sten Sandell (harmonium och röst) samt Niklas Billström (kontrabas). Resultatet låter som en utveckling av Univers Zeros bättre stycken, medan svärtan tonats ner och något nytt skimrar i horisonten. De underbara textraderna som formulerats av Jonsson, tjänar också som en passande avslutning, varför jag låter citera hela dikten nedan:

Avlägsnande, närmande
Se in i det förgångna:

det förgångnas växande kaos

Svårt att dröja vid förödelse
Blicken blåser; ögats oro

Blind mot paradiset
Steg för steg – öde för öde

Angelus Novus



Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry