Jakten på de ovanliga skivorna

Jakten på de ovanliga skivorna

En av de mest ovanliga Paramountskivorna, med King Solomon Hill.

Jakten på de ovanliga skivorna

Publicerad: ons, 2014-09-10 10:40

Bokrecension. Med sin tredje bok ger sig Amanda Petrusich in i 78rpm-kulturen för att försöka förstå både samlandet och musiken. Varför är kontexten så viktig? Varför är countrybluesen helig? Hon träffar samlare och hoppar mellan dåtid och nutid och följer några röda trådar.

Av: PM Jönsson

Amanda Petrusich

Do Not Sell At Any Price: The Wild, Obsessive Hunt for the World´s Rarest 78rpm Records
(Scribner)

Det är en manlig värld. Skivsamlandet. När den amerikanska musikjournalisten Amanda Petrusich ger sig in i 78rpm-kulturen träffar hon få kvinnor. De finns där, men ofta i bakgrunden, det visar sig till exempel att flera fruar till skivsamlande män som Petrusich intervjuar knappt har tillträde till musikrummen där stenkakorna och artefakter från en svunnen tid rymmer vägg efter vägg efter vägg. Jag känner, delvis, igen mig. Men varför är det så?

Det är först i slutet av boken som Amanda Petrusich kommer in på kön. Det är ingen tes som drivs i boken, men det finns där, under ytan. Hon träffar en enda 78rpm-samlande kvinna, Sarah Bryan, redaktör för old-time-music-tidskriften The Old-Time Herald. Till en början upplever hon den innersta kretsen av amerikanska stenkakesamlare som sluten, svår att tränga in i, men successivt blir hon accepterad, framförallt av en yngre generation, inte minst Nathan Salsburg och Christopher King, den sistnämnda fungerar som en vägvisare, till skivorna, samlandet och musiken; den på många sätt romantiserade countrybluesen, men även hillbillymusiken, ur-countryn, cajun, folkmusiken, i viss mån även musik från Balkan och andra kulturer.

Det speciella med stenkakor – som vi säger i Sverige – är så klart åldern. Det kan i och för sig vara lika exklusivt och svårt att finna DIY-kassetter eller Deccaoriginal från den tidiga stereoeran i perfekt skick, eller vad som helst som gavs ut i få exemplar, men 78-rpm-skivor har en speciell aura kring sig. I Sverige är det nästintill omöjligt att hitta skivorna Christopher King, John Tefteller, John Heneghan, och de andra samlarna Petrusich träffar, letar efter. Du hittar inget med Skip James eller King Solomon Hill på Myrorna. Kanske en Bessie Smith på Tradera. Men inga Black Patti-stenkakor eller de drygt trettio Paramountskivor som tycks ha försvunnit för evigt. Lätt att förstå fascinationen, skivor som ingen har sett på evigheter, där det finns ett, två, tre, fyra kända exemplar. Skivor som kan kosta 37 100 amerikanska dollar. Det var summan John Tefteller betalade i fjol, för ett exemplar av Tommy Johnsons Alcohol and Jake Blues/Riding Horse, utgiven på Paramount för 85 år sedan.

John Tefteller har, åtminstone enligt honom själv, världens största samling av bluesstenkakor. Han skiljer sig gentemot många andra i den innersta kretsen på ett sätt, han lever på att sälja och köpa skivor, han har mest pengar och betalar mer än alla andra. Då befinner vi oss ganska långt från den tidigare generationen, som John Fahey, Joe Bussard, Pete Whelan och den så kallade bluesmaffian, vita män som på 50- och 60-talen åkte runt på den amerikanska södern och köpte skivor billigt, eller Harry Smith, mannen bakom Folkwaystrippeln Anthology of American Folk Music, som inte betalade många cent för sin samling. Men den gemensamma nämnaren är bilden av countrybluesen som det upphöjda, det allra mest rara och åtråvärda. Och då är skivorna, originalen, heliga objekt.

Styrkan med Amanda Petrusich bok är att hon fångar in fascinationen och besattheten av de gamla amerikanska stenkakorna på ett sätt som ingen annan har gjort i bokform. Det började som en artikel för Spin Magazine och upplägget är som en serie artiklar, med några röda trådar som återkommer. Hon pendlar mellan nutid och dåtid, träffar folk, och beskriver hur hon mer och mer förstår drivkrafterna bakom samlandet. Hon rycks med av ritualen av att lyssna på en gammal skiva, funderar över varför det är så, hur kan det kännas annorlunda att lyssna på Mississippi John Hurt på en stenkaka än på en vinylskiva, Cd eller på samma låt i MP3-form på mediaspelaren i bakfickan? Men hon förstår att hon har det i sig. Hon vet hur det känns.

Jag förstår den där känslan till hundra procent. Samlandet, sorterandet, som ett sätt att vara, ett sätt att överleva. Det är väl någon sorts brist. Eller helt enkelt ett sätt att protestera mot mainstreamkulturen eller Ikea-tänkandet som John Heneghan säger i bokens första kapitel. Jag har antagligen läst allt som finns att läsa på nätet om folk som Pete Whelan, Dick Spottswood och andra pionjärer, skivsamlarna som även under 60-talet startade skivbolag som Origin Jazz Library, Yazoo, County, Herwin, Arhoolie med mera och gav ut musiken på nytt, på Lp-skivor, presenterade Charley Patton och alla de andra för en hel värld och på ett sätt var med och formade rockhistorien. Jag kände mig tvungen att åtminstone försöka samla på stenkakor efter att jag själv för några år sedan intervjuat några av den yngre generationen samlare – Jonathan Ward och Ian Nagoski, som båda främst koncentrerar sig på musik från andra kulturer – som Amanda Petrusich också träffar, delvis som motvikt till blues- och hillbillyfanatikerna. Och Robert Crumb´s Heroes of Blues, Jazz & Country är en kär vän, en bok där för övrigt Crumbs goda vän Terry Zwigoff har skrivit förordet, japp, samme Zwigoff som regisserade Ghost World och dokumentären om Robert Crumb, serietecknaren och konstnären som – tillsammans med Joe Bussard - är arketypen för 78rpm-samlaren. En något udda figur, med freakstämpel, som tycker att ny musik är pest.

Men även för en oinvigd är det en bok värd att läsa. Åtminstone om man har fastnat för musiken, eller kanske samlar på något helt annat. Intressant och fascinerande att läsa om Harry Smith, James McKune, eller den märkliga berättelsen om Don Wahle, vars skivsamling Nathan Salsburg räddade från soptippen och som senare resulterade i trippelsamlingen Work Hard, Play Hard, Pray Hard: Hard Time, Good Time & End Time Music: 1923-1936 (Tompkins Square). De två sistnämnda, liksom även excentrikern Smith, slutade sina liv tragiskt, fattiga, i misär. Bra storys givetvis ändå, men det är befriande att Petrusich spenderar så mycket tid med både Nathan Salsburg (som inte ser sig som samlare) och Christopher King (som definitivt är en samlare), entusiaster som lägger ner tid och kraft på att sprida musiken, via återutgivningar, och att sätta in låtar, musiker, berättelser, i en kontext.

Avsnitten när Petrusich hänger med Christopher King på Hillsville VFW Flea Market and Gun Show i Hillsville, Virginia är en av bokens höjdpunkter, berättat med driv och inlevelse, liksom när hon följer med samme King hem till Joe Bussard, det är ganska gripande när man får veta att Bussard en gång i tiden köpte Christopher Kings pappas 78rpm-samling. Tusentals skivor. Däremot tappar jag intresset när Petrusich i ett alldeles för långt avsnitt berättar hur hon lär sig dyka för att jaga Paramountskivor i en flod. Kanske slängdes de där, en gång i tiden. Grävjournalistik, men kärnämnet, musiken, skivorna, liksom försvinner. Jag hade gärna läst mer om den så kallade bluesmaffian och den största bristen är att – trots intervjuer med Ward, Nagoski och Robert Millis, som också gett ut skivor med 78rpm-inspelningar från hela världen, samt Christopher Kings djupa fascination för musik från Albanien, Grekland och Östeuropa – det saknas ett ordentligt internationellt perspektiv. Hon nämner endast Pat Contes Secret Museum of Mankind-samlingar i en bisats. Precis som Jonathan Ward säger så finns det musik och skivor från alla håll och kanter, från 78rpm-eran, som är minst lika intressanta, fascinerande och ovanliga som bluesen och den vita amerikanska folkmusiken.

Ja. Just det. Det var det här med samlandet som manligt beteende. På slutet försöker hon gå in på det, pratar även med en psykolog, som tar upp autism och liknande diagnoser, som är vanligare hos män än hos kvinnor. Det ligger något i det. Men, hon lämnar ämnet, och konstaterar att det i grunden inte är särskilt viktigt, utan att det väsentliga är att det finns personer som letar, samlar, kontextualiserar, och delar med sig av sin kunskap om inspelningarna. Jag håller med. Tur att det finns fanatiker. Långt värre än en själv. Som hjälper till att berika tillvaron. Jag tar fram en Yazoosamling, sätter mig i soffan, tittar på vinylryggarna, lyssnar, och känner mig normal. Men, tänk, att vara hemma hos Robert Crumb! Eller i Joe Bussards källare. Han som sorterar sina skivor på ett hemligt sätt. Men det gör ju jag också! Hjälp.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry