Jazzens väg till frijazz

Jazzens väg till frijazz

Jazzens väg till frijazz

Publicerad: tors, 2010-03-18 12:28

Den första delen av 1960-talet är fantastisk period inom jazzen. Bop-traditionen brottas med de nya idéerna som formats av Cecil Taylor och Ornette Coleman. I detta spänningsfält – som ännu inte blivit frijazz - skapas en mängd underbara skivor där det nya löper parallellt med det beprövade. Magnus Nygren presenterar ett urval av dessa.

Av: Magnus Nygren

De första åren på 1960-talet befinner sig jazzen i en brytpunkt som gör perioden till en de mest spännande i jazzens historia. Ornette Coleman, Cecil Taylor och till viss del Charles Mingus hade öppnat upp nya möjligheter med banbrytande album i slutet av 1950-talet. Många inom den avantgardistiska jazzen lät sig inspireras och fortsatte att utmana konventionerna. Under 1962-64 kom det ett antal skivor som befann sig precis i detta tillfälliga mellanrum mellan det ”nya” och traditionen. Med ena foten i det gamla sökte sig den andra ut i oupptäckta musikaliska landskap. På olika sätt testade man friheten, harmoniskt och melodiskt men i mindre utsträckning rytmiskt, det fick dröja något år till. Visst fanns många exempel på polyrytmik, men tempon och 4/4-takten låg ofta fast.

Det mest intressanta är naturligtvis den nyfikenhet och de nya möjligheter som hade dykt upp med Coleman och Taylor. Samtidigt ska man inte glömma bort att pionjärer som George Russell och Miles Davis också brutit upp konventionerna inom bebop och hardbop med den modala jazzen. Manöverutrymmet för solisterna blev i den modala jazzen betydligt större än tidigare. Men vissa ville mer och där bortom det beprövade fanns nya musikaliska utmaningar. Intressant är att det nya för många också innebar en tillbakagång, med den extremt förutbestämda bopen hade den kollektiva improvisationen i New Orleans-jazzen tvingats bort. Men nya förhållningssätt till musikskapandet öppnade denna källa att ösa ur. Det hörs tydligt hos Steve Lacy och Albert Ayler, men är också närvarande hos Archie Shepp och ”vår” Bengt ”Frippe” Nordström.

Men även det parallella händelseförloppet inom konstmusiken påverkar denna tidens jazz. Det som kallas ”third stream”, där jazz och klassisk musik blandas, utvecklades i slutet av 50-talet med musiker som John Lewis och Don Ellis. Även dessa öppnar upp jazzen. Den klassiska musiken influerar naturligtvis även Cecil Taylor, men också Jimmy Giuffre och Paul Bley är klart påverkade därav.

Intressant är också hur den rytmiska stadgan påverkar jazzen under den här tiden. Att den inte likt det melodiska och det harmoniska förändras är av stor betydelse för att musiken blir så intressant. Rytmiken står där som en jämförelsepunkt, något att förhålla lyssnandet till när andra konventioner och ”vanor” löses upp. När Sunny Murray, Milford Graves och några enstaka till öppnar upp trumspelet blir det något annat. Men få var där i början av 60-talet. Frågan är om det var någon annan än Sunny Murray, som då spelade med Cecil Taylor, som ens var i närheten. Varför det rytmiska elementet är sist ut att frigöra sig inom jazzen är en intressant fråga.

Gränser är många gånger svåra att sätta. När börjar denna frigörelse av jazzen och hur länge är den just frigörelse och inte en ny subgenre med sina egna klichéer? Lennie Tristanos klassiska inspelningar från 1949 brukar betecknas som en början (och han fortsätter att ge ut intressnta skivor i sammanhanget även under första hälften av 50-talet), sedan kommer de första skivorna med Cecil Taylor i mitten av 50-talet och Ornette Colemans inspelningar från 1958-59. Charles Mingus är inne på ett delvis annat spår med sina rytmiska rusningar under samma tid, men visst går han i en frihetlig riktning. Så lite diffust kan man säga att starten är avhängig ett fåtal personer under en relativt lång period.

När frigörelsen är fulländad är lättare att säga. Den 10 juli 1964 spelar Albert Ayler in Spiritual Unity med Sunny Murray och Gary Peacock. Därmed går frijazzen in i en ny fas.

Kanske är det orättvist att inte ta med Ornette Coleman och Cecil Taylor i denna genomgång. Men jag ville fokusera på vad som sedan kom, när dessa pionjärer gläntat på dörren. Dessutom är naturligtvis John Coltrane, Sun Ra och Eric Dolphy intressanta i sammanhanget, men mina tänkta tio skivor har redan blivit 14. Det får räcka.


giuffre

The Jimmy Giuffre 3

Fusion (Verve)
Jimmy Giuffre, klarinett, Steve Swallow, bas, Paul Bley, piano. Inspelad i mars 1961 i New York.

Fast rotad i jazzens värld gick klarinettisten Jimmy Giuffre sin egen väg. Med ett musikaliskt språk hämtat delvis från konstmusiken blandade han det improviserade med det komponerade på ett sätt som var unikt under tidigt 60-tal. I basisten Steve Swallow och pianisten Paul Bley hittade han medmusikanter på samma plan som honom själv. Deras tre originalskivor – Free Fall, Fusion och Thesis – är mästerverk allihop.

Musiken på Fusion är så oerhört vacker, liderlig faktisk. Giuffre har skrivit de flesta låtarna, men några och möjligen de bästa har komponerats av Carla Bley. Den drivna melodiska tematiken beblandas med improvisation så självklart att man svårligen hör vad som är vad. Angreppssätten går in i varandra, befruktar varandra. Musikens återhållna karaktär gör sitt till att sudda ut gränserna. Ett solo är inte en plats för att utagera och expressivt uttrycka sig, det är mer ett utrymme för intimt sökande och kontemplation. I den bemärkelsen är musiken oerhört naken och direkt. Frånvaron av trummor gör den dessutom väldigt lös i konturen, i alla fall i det hörbara.

Skivan finns återutgiven på ECM, som dubbelalbum tillsammans med Thesis.


harriot

Joe Harriot Quintet

Abstract (Capitol)
Joe Harriot, altsax, Shake Keane, trumpet, Pat Smythe, piano, Coleridge Goode, bas, Bobby Orr, trummor sidan ett på vinylen, Phil Seamen, trummor på sida två, Frank Holder, bongos på två låtar. Inspelad i London i november 1961 och maj 1962.

Med 1960 års Free Form visade den brittiske altsaxofonisten Joe Harriot (med ursprung i Västindien) att frijazzen inte enbart var ett amerikanskt fenomen. Visst, influenser kommer från Ornette Coleman och Charles Mingus men dock, det är inspelat i London med musiker boende i Storbritannien. På Abstract som är inspelad 1961 och 1962 tar de steget ett snäpp vidare än på Free Form, men fortfarande står gruppen - med förutom Harriot trumpetaren Shake Keane, pianisten Pat Smythe, basisten Coleridge Goode och de alternerande trumslagarna Bobby Orr och Phil Seamon – fast förankrad i jazzen.

Så här beskriver Joe Harriot i omslagstexten hur han vill tillföra nya färger till jazzen: ”Of jazz’s various components – constant time signatures, a steady 4/4 tempo, themes, chord sequences, and so on – we aim to retain at least one in each piece. But we may dispense with all the others”.

Abstract är ett lysande album. Sju av de åtta låtarna är komponerade av Harriot, den åttonde är Sonny Rollins ”Oleo”. Täta arrangemang är legio och Joe Harriot och Shake Keane är förträffliga solister. Experimenten med att utelämna tematik, harmoni, fast rytmik är lika revolutionerande som vitala. Det bästa av allt är att det fortfarande, så här ett halvt sekel senare, håller måttet.


rollins

Sonny Rollins

Our man in Jazz (RCA)
Sonny Rollins, tenorsax, Bob Cranshaw, bas, Billy Higgins, trummor, Don Cherry, kornett. Inspelad i New York i juli 1962.

Fantastisk skiva skapad ur spontan komposition. Bebopens Sonny Rollins påverkades kraftigt av Ornette Coleman och som en följd därav satte han ihop denna grupp som verkade under 1962-1963. Att både Cherry och Higgins medverkat i Colemans band var ingen slump.

Rollins ”Oleo” återkommer i en fri 25-minutersversion. Både hos Rollins och Cherry finns en underbart sökande ton och de kompletterar varandra mycket bra. Rollins är bättre än någonsin dristar jag mig att konstatera, han spelar så oerhört bra. Det är fritt, men till en viss gräns. Spännande är att höra hur de även träder in i bluesens värld och busar rejält. Higgins och Cranshaw håller ganska fast i rytmiken även om de ger exempel på varierade tempon.


bobjames

Bob James Trio

Bold Conceptions (Mercury)
Bob James, piano, prepared piano, percussion, Ron Brooks, bas, percussion, Bob Pozar, drums, percussion, slide whistle, tape machine. Inspelad i augusti 1962.

Bob James 70-talsskivor bläddrar man ofta och gärna förbi när man ser dem i lp-backarna. Men han gjorde i alla fall minst två mycket intressanta skivor på 60-talet: Explorations på ESP-Disk med bland andra Gordon Mumma och Robert Ashley 1965 och denna Bold Conceptions från 1962.

Bold Conceptions handlar det mestadels om justa pianotrioversioner av standards som "A Moment’s Notice", "Birk’s Works" och "The Night We Called It a Day". Men på den egna kompositionen "Triology" kommer experimentlustan verkligen fram. Ett jazzsammanhang lurar i bakgrunden, men med dess uppsjö av slagverk, preparerat piano, visslor och inspelade ljud som har bearbetats och spelas upp baklänges går associationsbanorna även till konstmusiken. I stora delar av låten frångår tempot fasta punkter, istället improviserar gruppen över hela fältet då det även finns få harmoniska och melodiska hållpunkter. Det finns en direkthet i utförandet som gör musiken väldigt vital och spännande. Om än inte lika omfattande, experimenterar James med preparerat piano även på Miles Davis "Nardis" och Dizzy Gillespies "Birk’s Work".

Användandet av elektronik i jazz torde vara ett av de absolut tidigaste någonsin, det föregår till och med Terry Rileys samarbete med Chet Baker i "The Gift" från 1963.


shepp.dixon

Archie Shepp/Bill Dixon Quartet

Archie Shepp/Bill Dixon Quartet (Savoy)
Archie Shepp, tenorsax, Bill Dixon, trumpet, flugelhorn, Don Moore, bas, Paul Cohen, trummor. På en låt: Reggie Workman, bas, Howard McRae, trummor. Inspelad i oktober 1962.

Det är synd att det finns så få inspelningar med Bill Dixon från 60-talet på skiva. Jag hade gärna hört mer av hans mörka färgrika trumpet och av hans kompositioner där två finns med på denna fantastiska skiva med Archie Shepp. Tematiken är tydlig och det finns stort utrymme för improvisation. Kompet spelar mestadels time men yvigheten och frenesin pekar åt andra, friare, håll.

Shepp är mycket aggressiv i sitt spel. Han spyr ut sin ilska, tar ifrån tårna och river upp elaka snitt med sin vibratoladdade ton. Det är på liv och död. Tenorsolot i Dixons komposition Trio måste vara ett av de mest hårdföra dittills i jazzhistorien. Det är intressant att höra hur Shepp även är inne och småhugger lite under Dixons solo, något som inte tillhörde vanligheterna vid den här tiden. Solisterna väntade fortfarande snällt på sin tur.

Bluesen har redan här satt djupa spår i Shepp, något som kommer att följa honom i den senare karriären. Hur Shepp än har vridit och vändigt på jazzen har han ändå alltid hyllat den gamla kadern med Duke Ellington, Ben Webster med flera.

Att även Ornette Colemans tidiga skivor har influerat hörs inte minst när gruppen gör en spännande tolkning av Colemans ”Peace”. Lika kul är inte versionen av ”Somewhere” från Leonard Bernsteins West side story.


frippe

Bengt ”Frippe” Nordström

Meaningless (Blue Tower, cd)
Bengt ”Frippe” Nordström, alt- och tenorsax, Lalle Svensson, trumpet, Bernt Rosengren, tenorsax, Allan Wajda, piano, Björn Alke, bas, Fredrik Norén, trummor, Bertil Löfgren, trumpet. Inspelad i Stockholm 1962-1964.

Saxofonisten Bengt ”Frippe” Nordström är självskriven i sammanhanget. Han hade sitt eget skivbolag (som bland annat gav ut Albert Aylers första skiva 1962) och han frigjorde sig från det tidiga 60-talest konventioner så kraftigt att han inte sågs med blida ögon från etablissemanget. Ändå spelade han med den svenska gräddan inom modern jazz vid den här tiden. Med på denna samlingsskiva finns musiker som Bernt Rosengren, Lalle Svensson, Fredrik Norén med flera.

Inspelningarna på cd:n Meaningless är hämtade från ep-skivor ”Frippe” själv gav ut på sitt bolag Bird Notes, skivor som idag är mycket svåra att hitta. Inspelade 1962-1964 speglar de en tid då även svensk jazz påverkades av de nya musikaliska tankarna inom ”New Thing”. ”Frippe” själv är otvetydigt influerad av trion Cecil Taylor, Albert Ayler och Ornette Coleman, men även av klassisk musik och New Orleans-jazz.

Det finns mycket som är intressant på Meaningless, både hos ”Frippe” och hos andra. En egen favorit är den kortare versionen av Art Farmers blues ”Woofin’ and tweetin’” där ”Frippes” solo är helt fantastiskt. Ovanpå den arrade ensemblen glidflyger han på toner hämtade från det inre jaget som tvingar sig fram genom saxofonen. 1962 är han i klass med Ayler! Gruppimprovisationen på låten ”Meaningless” är också mycket spännande.


ayler

Albert Ayler

My Name is Albert Ayler (Debut)
Albert Ayler, sopransax, tenorsax, Niels Henning Ørsted-Pedersen, bas, Niels Bronstad, piano, Ronnie Gardiner, trummor. Inspelad i Köpenhamn i januari 1963.

Tre månader efter den legendariska inspelningen av Something Different!!!! med Albert Ayler på Bengt ”Frippe” Nordströms bolag Bird Notes spelar Ayler in My Name is Albert Ayler (som också finns under namnet Free Jazz) med två danskar och en amerikan, Ronnie Gardiner, som senare bosätter sig i Sverige och får stor betydelse för svensk jazz.

Det är en makalös skiva. Versionen av "Summertime" är makabert galen. Rytmsektionens lugna lunk möts av en Ayler som drar ut i periferin på ett dittills oöverträffat sätt. Han frustar och gråter och befinner sig i en annan harmoniskt värld. Det kanske inte funkar hela vägen, avståndet mellan Ayler och övriga musiker blir ibland för stort, det blir för mycket av en dragkamp mellan time och fria rytmer, tonarter och harmonier istället för samspel.

Samtidigt är det oerhört spännande att lyssna på denne tidige Ayler. Ibland är det oerhört kraftfullt och talande. Vid sidan av standardlåtarna "Summertime", "Bye Bye Blackbird" (den enda låten med Ayler på sopransax), "Billie’s Bounce" och "On Green Dolphin Street" gör gruppen, exklusive Bronstad, dessutom en fritt improviserad låt utan förbestämt tempo, tonart eller ackordsföljd: C.T. Här är lyhördheten betydligt större, följsamheten likaså.


lacy

Steve Lacy Quartet

School Days (Emanem, finns även på cd på Hatology)
Steve Lacy, sopransax, Roswell Rudd, trombon, Henry Grimes, bas, Dennis Charles, trummor. Inspelad i mars 1963 i New York.

Denna eminenta kvartett existerade mellan 1961 och 1964. De snöade fullständigt in på Thelonious Monks musik och hade ungefär 50 av hans låtar på repertoaren, plus några av Cecil Taylor och Kurt Weill (!). De spelade oerhört mycket tillsammans och till en början vågade de inte annat än att ligga så nära originalet som möjligt. Men allteftersom mjuknade inställningen:

”So after a while, if you do things every night you start to take liberties, and the liberties was what interested us – a liberty through this discipline. And sure enough it worked – there was something on the other side, and we began to get through to a kind of freedom, a kind of looseness. It got looser and looser until it sounded like some New Orleans stuff after a while.” (Steve Lacy i omslagstexten)

Lacy hade redan tidigare spelat Monklåtar och till och med spelat med Monk. Men vad som gör School Days extra intressant är hur gruppen både håller fast och frigör sig. Och alla fyra musikerna blir ju stora namn inom den fria jazzen, inte minst Roswell Rudd som vid sidan av Grachan Moncur III är de stora trombonisterna inom genren.


daley

Joe Daley Trio

At Newport ’63 (RCA Dynagroove)
Joe Daley, tenorsax, Russell Thorne, bas, Hal Russell, trummor. Inspelad på Newportfestivalen i juli 1963.

Inte en av de kändaste skivorna i sammanhanget. Och vad som blev av Joe Daley har jag ingen aning om. Hal Russell blev ju sedermera en ganska känd figur inom frijazzen i Chicago med skivor med NRG Ensemble på bland annat Nessa. Men då på saxofon.

Med denna tidiga trio spelar han dock trummor. Och det är en fantastisk jazz de levererar. De experimenterar framgångsrikt på flera plan. Lugnt och ledigt spelar de den fria balladen ”Ballad” som är inspirerad av klassisk musik. I ”One Note” reducerar de improvisationen till enbart en ton och ”Knell” beskrivs som en serie ljud snarare än tematisk med en melodisk kärna. Och här som på många andra av skivorna i denna genomgång finns även Ornette Coleman representerad, denna gång med en bra version av ”Ramblin’”.

Synd att denna trio inte spelade in fler skivor. Det är härligt att höra Daleys ton. Mycket skarp har den en fantastisk förmåga att övertyga. Den är så oerhört självklar, trots att Daley experimenterar friskt för att vara 1963.


illumination

Elvin Jones/Jimmy Garrison

Illumination! (Impulse!)
Elvin Jones, trummor, Jimmy Garrison, bas, Sonny Simmons, english horn och altsax, Prince Lasha, klarinett och flöjt, Charles Davis, barytonsax, McCoy Tyner, piano. Inspelad i augusti 1963.

Tre fjärdedelar av Coltranes kvartett. Bara Coltrane saknas! Ersatt av en trio blåsare som med Sonny Simmons i spetsen kommer att ha betydelse i den kommande frijazzen. Och det låter väldigt annorlunda än Coltrane. Även om Jimmy Garrison får vara med i artistnamnet är det framförallt Elvin Jones skiva, trummorna ligger långt fram i ljudbilden och hamnar inte i bakgrunden ens under solona.

De arrangerade låtarna med utpräglad tematik och time är ganska långt ifrån frijazz. Men solona! De är i flera fall direkt överrumplande och följer inte gängse konventioner. Inte minst är Sonny Simmons i god form och man hör redan här tendenserna till vad som komma skall på exempelvis skivorna på ESP-Disk. För att vara 1963 är han mycket radikal i sitt altsaxsolo på "Gettin’ on Way". Men det är i "Nuttin’ out Jones" på engelskt horn (en altform av oboe) han är som mest explosiv. Han kränger och gräver och löper ut i kraftfulla dissonanser, samtidigt som han kan vara nasal och mjuk. Underbart trumkomp av Elvin Jones. McCoy Tyners "Oriental Flower" har inget med frijazz att göra, men är underbart vacker i sin melodiska exotism. Överhuvudtaget är hela skivan präglad av en fantastisk melodisk känsla, inte minst i Charles Davis "Half and Half" med snyggt blåsarrangemang.


nycf

New York Contemporary Five

Consequences (Fontana)
Archie Shepp, tenorsax, Don Cherry, trumpet, John Tchicai, altsax, Don Moore, bas, JC Moses, trummor. Inspelad i augusti och oktober 1963 i New York respektive Köpenhamn.

New York Contemporary Fives historia sträcker sig inte mer än cirka ett halvår från hösten 1963 till vintern 1964. Men de hann spela in flera fantastiska skivor, framförallt liveinspelningar från Köpenhamns mycket vitala jazzklubb Montmartre. De flesta låtarna på det här albumet är dock inspelade i New York i augusti 1963. Med Don Cherry på trumpet, Archie Shepp på tenorsax och John Tchicai på altsax i fronten är gruppen en av de allra namnstarkaste från den här tiden, Shepp med bakgrund i Cecil Taylors grupp och Don Cherry som spelade med först Ornette Coleman och sedan med Sonny Rollins.

Som på så många andra ”fria” skivor från den här tiden är det kompet som ”halkar” efter. Trumslagaren JC Moses och basisten Don Moore lägger relativt fasta fundament i låtar med i alla fall inledande och avslutande tematik och melodi. Därutöver finns stor frihet för solisterna, Archie Shepp har funnit sin utpräglat bluesiga, aggressiva och stora ton, John Tchicai kontrasterar bra med en renare ton och en spelstil som är betydligt mer melodiös. Och Don Cherry är med sina färgrika toner i högform. Någon kollektiv improvisation är det inte frågan om, tvärtom inväntar solisterna snällt varandra.

Den groovy versionen av Shepps ”Rufus” är både stramare, torrare och bättre än när han ett år senare spelar in den på sin första Impulse!-skiva: Four for Trane. Cherry driver upp sin "Consequences" i högt tempo och den påminner mycket om musiken han spelade i Ornette Colemans grupp. Bill Dixons "Trio" i tretakt är en annan höjdpunkt, för att inte tala om den korta fina versionen av Monks ”Crepescule with Nellie”.


clarefischer

Clare Fischer

One to get ready, Four to Go! (Revelation)
Clare Fischer, piano, Gary Foster, tenorsax, Bobby West, bas, Jim Keltner, trummor. Inspelad 1963-65.

Låten ”Free ways” är 16 minuter av underbar musik inspelad hösten 1963. Musikerna uppvisar en fantastisk förmåga att lyssna och de låter musiken ta de vägar den behagar. Trots stor koncentration, man kan nästan se musikernas stängda ögon, är det mycket avslappnat. Genomgående finns en lyrisk stämning, inte minst i Fischers piano. Tonerna flyter fram utan aggressiva baktankar. Även Gary Fosters tenorsax lutar åt det lyriska med instuckna pauseringar. Bobby Wests bas visar stor variation, han törs släppa greppet. En spännande sak är att piano, sax och bas kan släppa samtidigt, vilket var väldigt ovanligt vid den här tiden.

Enligt omslagstexten av tenorsaxofonisten Gary Foster är inget förutbestämt. Men det finns vissa stunder han skulle ha svårt att tro om han inte visste att så var fallet. Och visst kan en samstämmighet ibland höras, men det kan lika gärna vara förmågan att lyssna på varandra som slår igenom.

Som vanligt är det trummorna som är mest uppbundna. Det sker variationer i tempo, men snarare över tid än i snabba kast.

Övriga låtar på skivan har lite gemensamt med ”Free ways”, en jazzvals, några bluesar. Bra, men inte fantastiskt. Men ”Free Ways” överraskar ordentligt. Fantastisk!


bley

Paul Bley

Turns (Savoy)
Paul Bley, piano, John Gilmore, tenorsax, Gary Peacock, bas, Paul Motian, trummor. Inspelad i mars 1964. Obs! Bilden är inte på omslaget.

Det skulle ta ytterligare några månader innan pianisten Paul Bley spelade frijazz (på skivan Barrage på ESP-Disk inspelad i oktober 1964), men när han i mars spelade in Turns, som gavs ut långt senare, hörs många öppningar mot ett friare förhållningssätt. De rytmiska och harmoniska utsvävningarna är frekventa, däremot är den melodiska tematiken fastmejslad. Inte så konstigt då sju av de åtta låtarna är signerade den fantastiska låtskrivaren Carla Bley, däribland den sorgliga men mycket vackra "Ida Lupino".

Paul Bley har den märkliga förmågan att vara mjuk och distinkt på en och samma gång. Aviga mönster blir aldrig svårtillgängliga hos Bley. Tonerna kan ”rinna” men det är också tydligt hur mellanrummet mellan tonerna har stor betydelse. Det finns en oerhörd känslighet i hans spel. Kanske är det därför han trivs så bra tillsammans med basisten Gary Peacock. Här finns samma känslighet och samma förmåga att vända ut och in på rytmiken. Att Peacock samma år hörs på Albert Aylers Spiritual Unity är inte konstigt när man hör detta, få basister under den här tiden skulle kunna ta hans roll. Paul Motian är dock en helt annan trummis än Sunny Murray (som också är med på Spiritual Unity). Ganska diskret lägger han följsamt fundament för övriga. Visst klyver han rytmiken, men inte i första hand på eget initiativ.

Vid den här tiden spelade Paul Bley framförallt i trio. Det är intressant att höra hur saxofonisten John Gilmore tillför nya ingångar i musiken i en av få inspelningar utanför Sun Ra Arkestra där han var medlem. Spännande är att Gilmore ändå håller tillbaka sin fria sida, istället bökar han fint i melodiska fragment han förändrar och återanvänder. Det blir en givande kontrast till övriga i ensemblen.


sanders

Pharoah Sanders

Pharoah Sanders (ESP-Disk)
Pharoah Sanders, sax, Stan Foster, trumpet, Jane Getz, piano, William Bennett, bas, Marvin Pattilio, percussion. Inspelad i New York i september 1964.

Tradition möter frihet på denna underbara debut från saxofonisten Pharoah Sanders. Två låtar som klockar in på 26 respektive 23 minuter där en grupp okända musiker kompar en fortfarande okänd Sanders. Framförallt är det lp-skivans a-sida med ”Seven by seven” som sticker ut. En ”walking-bass” rullar i bakgrunden och övriga musiker kompar i ”time” i ganska högt tempo. Det bara går på och går på och går på.

Sanders själv står för showen, han spelar som en gud! Han har sådan tyngd, sådan kraft, i ett aldrig sinande flöde. Idéerna tycks aldrig ta slut. Och han hänger upp det så snyggt på jazztraditionen som pulserar i bakgrunden. Trumpetaren Stan Foster får utrymme för ett långt solo. Ett bra solo, men som ändå hamnar i bakgrunden då han inte riktigt tar ut svängarna eller lyckas hitta de där direkt drabbande tonerna.

Andra sidans ”Bethera” tränger inte lika djupt ner i det nyupptäckta. Ganska traditionell jazz, Sanders är tyvärr inte lika frisläppt.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry