Kate Bush - guide till hennes tio studioalbum

Kate Bush - guide till hennes tio studioalbum

Kate Bush - guide till hennes tio studioalbum

Publicerad: tors, 2011-12-15 14:48

Kate Bush har fascinerat sina hängivna lyssnare under drygt tre decennier. Nyligen släppte hon sitt tionde album 50 Words For Snow. Soundofmusic uppmärksammar detta genom att lyssna igenom alla hennes studioalbum.

Av: Per Perstrand

Kate Bush är en brittisk nationalklenod och allmänt ansedd som en av världens mest egensinniga, experimentella och nyskapande artister. Hon debuterade i späd ålder och firar snart 35 år som artist.

Hon har inte turnerat sen 1979 och lär knappast göra det igen, hon tar väldigt god tid på sig mellan skivsläppen, hon ger ytterst få intervjuer och när hon väl låter en peppad Mojo-skribent knacka på för en långsittning vart femte år eller så framstår hon som nästan provocerande "vanlig" – en rätt hemlig människa, hemkär och familjeorienterad, med stark vilja och integritet.

Det är via hennes skivor man får lära känna henne, och där öppnar sig hisnande världar och mäktiga ljudbyggen, flitiga referenser till filmer och böcker, och en röst som inte liknar någonting annat. Nyligen släpptes hennes tionde studioalbum 50 Words for Snow.

Det är hög tid att ta en titt på hennes diskografi!


liten_The Kick Inside_0.jpg

The Kick Inside

EMI 1978

Året var 1975 och via omvägar fick Dave Gilmour, från vad som snart skulle bli stadiumelefanten Pink Floyd, nys om den unga talangfulla Kate Bush som vid det laget hade skrivit drösvis med låtar hemma på pianot. Gilmour bokade för egna pengar studiotid för att kunna ge skivbolagen proffsiga demos. EMI nappade och skrev kontrakt med Bush, efter viss förhandling med hennes tajta och beskyddande familj. Eftersom Kate bara var sjutton ville inte skivbolaget utsätta henne för kändisskapet riktigt än och lät kontraktet ruva, ett upplägg som såklart vore helt osannolikt i dagens ungdomskåta musikindustri. Kate gjorde klart i plugget och studerade mim, dans och teater.

I februari 1978 släpptes så The Kick Inside med Brontë-rökaren "Wuthering Heights" som förstasingel. Bush blev en snackis efter att videon vevats i teve och hon framträtt på Top of the Pops: vem tusan var den här vrålsnygga tjejen, bara nitton år gammal, med gigantisk mun och jättestora ögon, som höll på med något slags jädra mim och hade en röst av Guds nåde? Många manliga popkritiker som var med när det begav sig verkar fortfarande inte kommit över sitt initiala kåtslag, och Kate Bush-intervjuer kan fortfarande lida av en viss air av gubbighet. Men man får förstå dem, Kate Bush lät inte som något annat och måste känts som en frisk fläkt från en annan dimension.

The Kick Inside är en makalös debut. Jag var sexton när jag första gången satte nål mot vinyl och hörde den sorgsna valsången glida över i "Moving" och "The Saxophone Song", och jag älskade det direkt. Bushs ljusa röst vindlar sig genom ett knixigt, skirt popsound med odiskutabla progrock-vibbar. Låtarna imponerar stort, särskilt med tanke på att hon skrev dem när hon bara var tonåring (outsägligt vackra "The Man with the Child in His Eyes" när hon var en brådmogen trettonåring) och har vuxna teman som sex, längtan, filosofi, personlig utveckling. Förstummande bra.


liten_Lionheart.jpg

Lionheart

EMI 1978

Heta på gröten ville EMI ha ut ett nytt album snabbt, så Lionheart släpptes bara nio månader efter debutskivan. Tre nyskrivna låtar hanns med – "Coffee Homeground", "Symphony in Blue", "Fullhouse" – resten togs ur Bushs tidigare låtkoffert. Lionheart är inte samma knäckande upplevelse som debuten, men lite orättvist bortglömd. Kate tog ut svängarna ännu mer med sin röst, inte minst i plattans bästa spår: hennes sång på "Fullhouse" är lika schizofren som personen hon sjunger om, och pendlar från vänaste mjuka till rivigt dement i finalen.

I "Coffee Homeground" går hon all in på varietéstämningen i en vindlande, cirkusmustig skröna om ett hus där ägaren förgiftar sina gäster med belladonna i kaffet. Es schmeckt wunderbahr! "Don’t Push Your Foot On The Heartbrake" kallade hon själv sin "Patti Smith-sång", men det låter givetvis mest Kate om denna rejält riviga rockrökare. Och "Hammer Horror" är en charmig hyllning till brittiska skräckfilmsbolaget Hammer Films, en av de första filmreferenserna i Bushs låtar (det skulle bli många fler).

Våren 1979 åkte Kate på sin första och hittills enda turné: en ytterst ambitiös show i fyra akter på totalt 2,5 timmar som innehöll dans, mim, balett och teater och sålde slut i ett nafs. 24 april spelade hon på Konserthuset i Stockholm, troligen enda chansen någonsin att få se Kate i Sverige. Om någon läsare till äventyrs var där – skriv in och berätta! (En väldigt nerbantad live-ep med fyra låtar kallad On Stage släpptes 1979 och är inte nödvändig att äga.)

När Kate Bush sjöng singeln "Wow" i tv-specialaren ABBA in Switzerland 1979 blev hon introducerad av Björn och Benny med påan "Is it a bird? Is it a plane? Is it a tree? No, it’s a bush. Kate Bush!"


liten_Never For Ever.jpg

Never For Ever

EMI 1980

Efter två års mediapådrag var Kate Bush redo att ta sin karriär i egna händer, och sugen på att prova nytt. I januari 1980 gästsjöng hon på "Games Without Frontiers" och "No Self Control" på Peter Gabriels tredje soloalbum, och blev introducerad för den senaste tekniken i form av samplers, trummaskin och Fairlight CMI, som skulle komma att bli Kates nya bästis för många år framöver.

Istället för att som brukligt komma till studion med färdigskrivna låtar hyrde hon Abbey Road i London i fem månader och skrev och spelade in Never For Ever, som både sound- och låtmässigt tar gigantiska kliv framåt jämfört med hennes två första album. Det är en rätt spretig skiva, där en lågmäld vals som "Army Dreamers" (om en ung soldat som kommer hem från kriget i en likkista, där Kate sjunger på irländska för att hinta om att det handlar om Nordirland) samsas med en utflippad rockrökare som "The Wedding List" (inspirerad av Truffauts Hitchcock-hommage Bruden bar svart) och en märklig hyllning till kompositören Delius i hare krishna-takt.

Låtarna är komponerade på piano, men produktionen är präglad av Fairlightens mjuka, organiska ljud, särskilt på singelhiten "Babooshka". Mäktigaste spåret är "Breathing", där Bush tar rollen som ett foster inne i magen i en pågående/kommande atomvinter. Ett lätt kontroversiellt singelsläpp i den allmänna Kalla kriget-paranoia kring kärnvapenkrig som rådde, och en av hennes bästa låtar någonsin – textraden "chips of plutonium are twinkling in every lung" är svår att skaka av sig.

Omslaget, som är hennes tveklöst snyggaste hittills, byggde på en idé av Kate och tecknades av Nick Price som bland annat jobbat som animatör på Dr Snuggles.


liten_The Dreaming.jpg

The Dreaming

EMI 1982

Vid det här laget var Kate Bush så pass självständig som artist att hon kunde göra ungefär vad hon ville. Hon gjorde The Dreaming, hennes rikaste, mest aparta, mest experimentella och spretiga album. Bush kastar sig vilt från ämne till ämne, och använder hela den lattjolajbanlåda av ljud som Fairlighten erbjöd – och hennes röst hade aldrig fått spränga runt så mycket som här.

The Dreaming sparkar igång med brutala "Sat In Your Lap", en käftsmäll till låt om personlig utveckling. Sen avlöser idéerna och infallen varandra: vi får en kallsvettig ögonblicksbild från Vietnamkriget av en livrädd hukande FNL-soldat ("Pull Out the Pin", med Dave Gilmour på gästsång), en misslyckad bankstöt i London med ett gäng klantiga småtjuvar ("There Goes a Tenner"), massmordet på aboriginer i Australien (titelspåret). Kate sjunger på cockney, australiensiska, vrålar, vädjar, smeker, rasar, skriar som en åsna… hennes röst förvrängs och förfulas på alla möjliga sätt i en febrig malström av infall.

Det är hisnande att Kate Bush fortfarande bara var 24 – tjugofyra! – när skivan släpptes. The Dreaming är snudd på övermäktig i alla sina vilt krängande idéer och ljud, men också fruktansvärt imponerande. Bush var före sin tid, popkritikerna visste inte hur de skulle hantera detta monster till album och The Dreaming sålde påtagligt sämre än hennes tidigare skivor.


liten_Hounds Of Love.jpg

Hounds of Love

EMI 1985

Bush drog sig tillbaka, byggde hemmastudio för att slippa belasta EMI med dyra studiokostnader och spelade in nytt. EMI passade på att släppa singel- och videosamlingen The Single File under tiden. I september 1985 släpptes Hounds of Love, hennes magnum opus, som blev en stor försäljningsframgång och slutgiltigt etablerade Kate Bush som en brittisk nationalklenod (och brejkade henne i USA). Hounds of Love är en produktionsmässig triumf, mycket mer mainstream än The Dreaming, men med ett processat, slickt, muskligt sound som organiskt väver ihop en uppsjö av traditionella folkinstrument med Fairlight och trummaskin.

Förstasidan är rena ångvälten, en helt knäckande radda singelhits: "Running Up that Hill (A Deal With God)", "Hounds of Love", "The Big Sky"… och den helt episka "Cloudbusting" som också bjöd på Bushs bästa video hittills, med Donald Sutherland som yvig molnmakare med polisen i hasorna och Bush i peruk och snickarbrallor som hans son. A-sidan toppas av min favoritlåt med Kate Bush: "Mother Stands for Comfort", Fairlight-tät och utsökt vacker hyllning till mamma, både skamsen och ömsint.

Ändå är det b-sidan The Ninth Wave som är mest intressant. Det här var Bush första skiva med tematänk, och hela andra sidan är en sammanhållen sångcykel om en mänska som ligger i havet och försöker hålla sig uppe vid ytan och fantiserar om olika aspekter av vatten och drunknande. Från undersköna "And Dream of Sheep" via häxbränning i skräcklåten "Waking the Witch" och mardrömslika "Under Ice", om att halka ner i en vak och drunkna samtidigt som man tittar upp på sina maktlösa vänner genom istäcket – en av de otäckaste poplåtar som skrivits! – till irländska dängan "Jig of Life" till avslutande myspopen i "The Morning Fog". Ett heltigenom fantastiskt album av en konstnär på den absoluta toppen av sin förmåga.

I tacklistan namecheckas regissörerna Terry Gilliam och Werner Herzog. Kate lånade den georgiska manskören från Herzogs vampyrfilm Nosferatu: Phantom der Nacht med Klaus Kinski till "Hello Earth" med hypnotiskt resultat.


liten_The Sensual World.jpg

The Sensual World

EMI 1989

Nu började Bush ta tid på sig mellan skivorna. EMI insåg detta och sammanställde greatest hits-albumet The Whole Story för att smida medan järnet var varmt. Kate skrev den obligatoriska nya låten till skivan, "Experiment IV", med ett fascinerande sci fi-koncept: tänk om man kunde framställa ett ljud som kunde väcka känslor som kärlek och ångest? Trist nog vill militären förstås ha ett ljud som kan döda, och tar i vanlig ordning över projektet. En lite stabbig rocklåt mest intressant för den charmiga videon, där ett forskarlag bestående av Dawn French och Hugh Laurie tampas med en hemsk gummidemon spelad av Kate själv.

The Whole Story sålde som glass i Kalahari och Bush kunde i lugn och ro fokusera på att skriva musik. Hösten 1989 släpptes så The Sensual World, med det James Joyce-influerade titelspåret som makalös förstasingel och resten kanske som ett litet västgötaklimax efter mästerverket Hounds of Love. Skivan är lite jämntjock och "vuxen" och inte lika infallsrik som tidigare, med ett fläskigt rocksound och ylande gitarrsolon av David Gilmour.

Men det finns fina spår. Trio Bulgarka bidrar med lite österländsk mystik på tre låtar. "Heads We’re Dancing" är en märklig låt om en flicka som efter en flirtig utekväll 1939 inser att den snygge karlen hon dansat med var Adolf Hitler. I "Deeper Understanding" är Kate profetisk när hon beskriver alienering och ensamhet framför datorn. Bäst är "Love and Anger", en smarrig rockmacka som bygger och bygger till ett massivt crescendo. Och ett ylande gitarrsolo av David Gilmour.


liten_The Red Shoes.jpg

The Red Shoes

EMI 1993

Jag kan fortfarande känna klumpen i magen när jag erinrar mig första gången jag med febriga händer slet upp plasten och petade in The Red Shoes i cd-spelaren, bara för att sitta 55 minuter senare med en tomhet av episka Phantom Menace-proportioner. Fyra år sedan The Sensual World och nu… det här snömoset? Men en omlyssning snart tjugo år senare är alls inte traumatisk.

The Red Shoes, tematiskt inspirerad av Powell/Pressburgers ikoniska dansfilm från 1948, är mycket mer mainstream än hon någonsin varit förut. Vilket störde mig när det begav sig, men där jag då hörde stel radiofunk låter nu förstasingeln "Rubberband Girl" som en oemotståndligt catchy poplåt, och den menlösa world music-dängan "Eat the Music" låter nu jäkla svängig med kabosy och flöjter och whatnot… Och "The Top of the City" är ju oerhört fin.

Så det finns kalasbra låtar här, men helhetsupplevelsen dras ner av det kliniska trumljudet på flera låtar, och onödiga inhopp av trista rockgubbar som Eric Clapton och Jeff Beck. Och "Why Should I Love you", med både Trio Bulgarka och Prince, blir en ytterst pömsig funkfest.

Bästa låten är "Moments of Pleasure", där Kate med piano och utsökta Michael Kamen-arrade stråkar hyllar flera av hennes nära och kära som gått bort under åren. En svepande, mäktig power ballad och en av de mest rörande poplåtar jag hört.


liten_Aerial.jpg

Aerial

EMI 2005

Så kom då Kates tolv år långa avbrott, då hon i stort sett försvann från radarn. Hon fick sonen Bertie med gitarristen Danny McIntosh och ägnade sig helt åt familjen och hemmalivet. Och så började det ryktas om ett nytt släpp... Trots att peppen i brittiska musikblaskor började redan ett år innan Aerial till slut såg dagens ljus var det svårt att ryckas med, med The Red Shoes-debaclet i smärtsamt minne.

Men dubbel-cd:n Aerial visade sig tack och lov vara en helt mästerlig return to form. Återigen var det temadags, första cd:n heter A Sea of Honey och sportade sex låtar av helt olika kaliber: "Pi", där Kate sjunger runt hundra decimaler till Pi, renässansdoftande hyllningen "Bertie" med cembalo och cello, sorgsna pianoballaden "A Coral Room", om Bushs döda mor.

Men det är cd 2 som verkligen är intressant: A Sky of Honey är ännu en sångcykel, denna gång om en lång och soldisig sommardag, från fågelkvittret i arla morgonstund till den annalkande gryningen nästa dag. Hela denna sida är som en lång, varm omfamning, med böljande piano, kryddad med fågelsång och flamencogitarrer – kanske det finaste och mest välkomnande hon spelat in.

Klart att man kan sakna den knasiga Kate som gjorde experimentella Fairlight-brakare som "Pull Out the Pin" eller "Leave It Open", men hon är givetvis precis lika egensinnig som förut bara det att hon nu går ner på vardaglig mikronivå och sjunger om tvättmaskiner, klädstreck och sommareftermiddagar till mjukt piano, mer städat vuxen-excentrisk men inte mindre genialisk. Aerial är ett alltigenom älskvärt album.


liten_Director's Cut.jpg

The Director’s Cut

Fish People 2011

Så gick det fem år till och nästa album visade sig vara en… remixskiva? Director’s Cut är Bushs första släpp på egna etiketten Fish People och består av sju låtar från The Red Shoes och fyra från The Sensual World med ny sång, nya trummor och delvis ny produktion. Första singeln var "Deeper Understanding" i ny produktion, med en usel video starring Robbie Coltrane och Noel Fielding (från The Mighty Boosh)… och Kates röst i autotune. Autotune!

Där nånstans brast det för mig, och jag har ärligt talat inte pallat lyssna på den här skivan. Om The Red Shoes var Kates Phantom Menace är det här hennes Return of the Jedi, den George Lucas-pillade blurayversionen där Vader vrålar NOOOO! när Kejsaren ska slänga ner Luke i schaktet. If it ain’t broke, don’t fix it.


liten_50 Words For Snow.jpg

50 Words for Snow

Fish People 2011

Men knappt hade man hämtat sig från Director’s Cut-chocken förrän det var dags att skämmas bort med Kate Bush-album nummer två under 2011, blott ett halvår senare. Och nu är jag lycklig igen. 50 Words for Snow känns tjugo lyssningar in som Aerial mk 2, men med snö som tema istället för en lång och pömsig sommardag.

Öppningsspåret är så måttlöst vackert att man älskar albumet oreserverat redan där och då. Nästan tio minuter långa "Snowflake" tassar runt kring en och samma pianofigur, och går från det sprödaste vackra till det mest suggestiva, dova, bitterljuva, med Kates son Bertie (som nu hunnit bli tolv år) som korgosse. (Till Mojo säger Kate att hon ville passa på innan pojken kom i målbrottet och förlorade sin ljusa pojkröst för evigt.) Bushs egen röst pendlar från oväntat mörk – det låter nästan nedpitchat – till varmt melankolisk till flickaktigt ljus. Jag får vibbar av Aerial, men också två av mina Kate-favoriter: otäcka "Under Ice" och ömma "Mother Stands for Comfort" från Hounds of Love.

Titelspåret, där Stephen Fry är gäströst och läser upp femtio synonymer (de flesta påhittade) för snö är precis så mysig som den låter. Och på "Snowed in at Wheeler Street" är Kates gamla idol Elton John inkallad som duettpartner i en suggestiv och bombastisk kärleksballad. Och om det är nån som skulle få mig att frivilligt lyssna på Elton John – och dessutom älska det! – är det såklart Kate. Bless her heart.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry