Kevin Ayers 1944-2013

Kevin Ayers 1944-2013

Kevin Ayers 1944-2013

Publicerad: tors, 2013-02-21 16:35

Kevin Ayers är död. Som medlem i Soft Machine och med en egen solokarriär har han satt djupa spår i musikhistorien. Både i det stora och i det enskilda. En av de som påverkats är Petter Herbertsson i Testbild! som här skriver en personlig text.

Av: Petter Herbertsson

I don't know any more than you do, in fact I don't know anything at all
("Song For Insane Times")

Jag erkänner: en gång när jag var 17 så hade jag högtflygande ambitioner att bli... nej jag kan inte. Eller jo, jag måste, annars blir det ingen bra ingång till den här texten. * djup suck * OK. Jag ville bli fusionbasist. Så, nu har jag sagt det, nu talar vi inte mer om den saken. Jag la ju såklart ner det där ganska snabbt, eftersom jag insåg att jag aldrig skulle bli tillräckligt bra (och inte minst för att musiken sög), men det ledde i alla fall till en god sak: jag upptäckte Kevin Ayers. Jo för att det stod om honom i första numret av Bass Player, hela hans bassolo till Soft Machine-låten "Joy of a Toy" fanns transkriberat, så jag trodde ju att han var värsta basgurun. Men när jag något år senare lyssnade på hans första album blev jag jätteförvånad (och ganska lättad). Det lät ju inte alls som fusion, inte ens hemmasnickrad jazzrock som i Soft Machine, utan som pop med stort P, minst lika sockerkaksfluffig och bisurrande som Syd Barrett och Dukes of Stratosphear som var några av mina favoriter just då.

Joy of a Toy som skivan hette, precis som Soft Machine-låten, passade mig perfekt med sitt vaxgula och patinerade omslag, från titellåtens obekymrade tivolitrallande till den bitterljuva jazzpopen i "Girl on a Swing". Monty Pythonska låttitlar som "Elanor's Cake (Which Ate Her)" sida vid sida med eftertänksamheter som "Town Feeling", kattfotad jazz, försiktig folk, magnifika melodier. En mer sympatisk och stillsamt livsbejakande skiva hade jag inte hört, och jag är minst lika imponerad när jag lyssnar på den idag.

Kevin.jpg

Det känns egentligen konstigt att skriva en sån här text, för jag är definitivt ingen rockbiograf, jag vet ju ingenting alls om Kevin Ayers. Allt jag kan få ur mig är små minnesblixtar ur mitt eget liv där hans låtar har haft stor inverkan (som när jag och min flickvän precis hade träffats, och satt en hel eftermiddag vid pianot och försökte lära oss att sjunga "The Oyster and the Flying Fish" tvåstämmigt). Men så mycket kan jag säga, att hela anslaget på Joy of a Toy är så befriande attitydslöst, chosefritt och icke-rockigt. Låtarna känns mest som små funderingar och filosofiska betraktelser över en kopp te, ensamma promenader i regnet, gamla bortglömda dagboksanteckningar. Hans låtar och efterföljande skivor, även om dom bitvis varit ganska ojämna, har förföljt mig genom hela livet. Därför blev jag otroligt ledsen när jag fick höra att han nyss gått bort, det kändes helt enkelt som förlusten av en gammal kär vän.

Vem var Kevin Ayers egentligen? Ingen aning, men jag kände fantasibilden av honom en gång när jag var ung. Vi var bakfulla och skrattade åt obegripliga skämt, vi dansade omkring i stadsparken med blommor i håret, vi matade ankorna med bröd som vi dränkt in i sprit. Vi satt under en filt och käkade jordnötter med skal och snackade skit om vår franskalärare, vi drack gin och Grappo ur odiskade glas, vi rökte handrullade cigaretter och såg solen gå upp över hustaken, vi grät och vi hatade och vi jobbade på en generationsroman som skulle bli mycket bättre än Räddaren i nöden. Så skål en sista gång Kevin, jag har lite ljummen gin och Grappo kvar här i ett glas framför mig. Jag tänker på dig och dom där paisleymönstrade skjortorna och runda blåtintade solglasögonen du brukade ha på dig, och hur du brukade säga att vi var genier i vardande och att allt skulle ordna sig till sist. Tack för allt.

Petter Herbertsson (Testbild!)

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry