The Kingsbury Manx - rör sig i cirklar

The Kingsbury Manx - rör sig i cirklar

Bill Taylor: När någon frågar brukar jag säga att vi spelar "psychedelic space folk".

The Kingsbury Manx - rör sig i cirklar

Publicerad: mån, 2013-02-04 23:30

The Kingsbury Manx är något av ett doldisband, en väl bevarad hemlighet. Bandet har verkat i det tysta, släppt skivor sedan år 2000, turnerat sporadiskt. Snart kommer ett nytt album, Bronze Age. Soundofmusic hörde av sig till sångaren och gitarristen Bill Taylor för att få veta lite mer om Chapel Hill-bandet.

Av: Mattias Jonsson

Tillsammans med band som Lambchop och Yo La Tengo har The Kingsbury Manx vuxit fram som ett diskret, melodiskt och ödmjukt alternativ till extroverta akter och påträngande singelhits. I sina finaste stunder har bandets skivor rört sig mot den lantliga, dagdrömmande stil som Pink Floyd hade i början sjuttiotalet. Diskografin är också som en stor och tålmodig plattform av ”understatements” – med tydliga influenser som smälts ner till en personlig stil. Musiken har pendlat mellan sävlig psykedelia med Beach Boys-harmonier, suggestiv alternativcountry och Ray Davies-doftande vardagsbetraktelser. Inom kort kommer en ny skiva.

Soundofmusics Mattias Jonsson (MJ) tog kontakt med sångaren och gitarristen Bill Taylor (BT) för att få veta mer.

MJ: Ni för en relativt diskret tillvaro och det har gått några år sedan förra skivan släpptes. Till att börja med undrar jag vilken er sättning är för tillfället?

BT: Bandets nuvarande sättning är Clarque Blomquist, Paul Finn, Ryan Richardson och Bill Taylor. Vi bytte några medlemmar i början men nu har vi haft samma line-up sedan 2003.

Ett nytt album, Bronze Age, kommer ut i början av mars. Berätta mer om det. Vad kan vi förvänta oss?

Bronze Age har elva spår, ca 45 minuter musik. Skivan är en blandning av vår rätt typiska Manx-stil och en del lite snabbare låtar, som vi inte direkt har så många av i diskografin. Det är trevligt att få med några ”toe-tappers” också, de är speciellt roliga att spela live. Ljudmässigt tycker jag att den här skivan är ett steg framåt för oss och vi vill särskilt tacka John Morand, Brian Paulson och Carl Saff – det är deras arbete som gjort att skivan låter så bra som den gör.

The Kingsbury Manx är ett band som fokuserar på att göra album. Jag antar att ni gillar albumprocessen: att välja låtar och lägga dem i en viss ordning, att arbeta med musikaliska eller textmässiga teman, att välja skivomslag och albumtitel. Tycker du att albumformatet har förlorat sin relevans i dessa dagar eller är det starkare och viktigare än någonsin?

Den digitala tidsåldern har definitivt förändrat saker. Försäljningsställen som iTunes ger folk möjlighet att köpa enskilda låtar och jag känner att ”album” som idé kan ha fått sig en törn. Men de flesta artister jag känner till gör fortfarande album. Om jag vet att ett band arbetat hårt för att skapa en helgjuten skiva, som liksom är större än summan av dess delar, då är jag mer benägen att köpa hela skivan. Jag är säker på att de flesta popband önskar att de kunde skriva en hel skiva full av singlar. Det är ofta målet, trots allt. Men om det vore så enkelt, då skulle ju alla göra det.

När man konceptualiserar låtar till en sammanhållen skiva finns det saker som man kan göra som inte går att göra med låtarna individuellt. Du kan göra intressanta övergångar mellan låtarna. Du kan placera låtar bredvid varandra som du känner har något gemensamt, kanske det finns något tematiskt i låtarna som blir mer kraftfullt när de upplevs ihop. Kombinera detta med ett snyggt omslag och hela upplevelsen av skivan förstärks. Jag tycker det är viktigt att det här inte går förlorat.

Visst, du kan ta vilken Beatles-låt som helst och det skulle kunna vara en trevlig singel. Men skulle mer oansenliga låtar, som ”Carry That Weight” och ”Golden Slumbers”, vara lika bra om vi aldrig hade hört den fantastiska avslutningen på Abbey Road, där de där sista fyra låtarna smälter ihop till ett av rockhistoriens mäktigaste albumavslut? Utanför sitt sammanhang är de där spåren fortfarande bra. I sitt sammanhang blir de fantastiska.

Även om många av era senare låtar är mer upptempo så brukar jag beskriva er musik som ”sömnig” (fast på ett bra sätt). Jag tycker det är en kvalitet i sig, att kunna njuta av musik när man befinner sig någonstans mellan sömn och vakenhet. Förstår du vad jag menar? Håller du med?

Jag tycker att termen ”sleepy” har passat oss ganska bra så här långt, men den nya skivan avviker lite grand från det. När folk frågar mig ”Vilken typ av musik spelar ni? Beskriv den för mig”, en fråga som alltid får det att krypa i kroppen, är mitt standardsvar att säga att vi spelar ”psychedelic space folk”. Jag tycker att det sammanfattar oss ganska bra.

Nyligen lyssnade jag igenom en massa ABBA-låtar. Jag insåg att det i denna popkontext pågick en hel del experimenterande, även om man på ytan inte alltid kan höra det i musiken. Samma sak kan naturligtvis sägas om, säg, The Beatles eller The Beach Boys i slutet av sextiotalet. I Soundofmusic, där vi skriver mycket om impro, frijazz och electronica, har vi ibland haft problem med att definiera vad experimentell musik egentligen är. Vad betyder ”experimentell” för er? Använder ni ordet? Tycker du att ni är experimentella överhuvudtaget - eller ”bara ett popband”?

Det är en viss skillnad mellan att låta ”experimentellt” och att ”experimentera som ett band”, det senare är mer relevant för oss. Vårt experimenterande märks nog på mer subtila sätt, en annorlunda synt här eller en distad basförstärkare där. Det finns massor av såna saker på skivan, men i slutändan är alla låtar körda genom ”Manx-filtret” och låter som oss. Att kalla något musikaliskt för ”experimentellt” är lite vanskligt eftersom det är ett så brett begrepp. Jag är säker på att artisterna inom genren ”experimentell musik” kan delas in i många mindre undergenrer. När det gäller Kingsbury Manx, ja, vi gillar att experimentera, men inom ramen för ett pop/rockband.

Trefjärdedelstakten är både speciell och underskattad - vilka fördelar ser du med att skriva så många ”valser” som ni gör?

Man hör inte så många pop/rock-låtar som är skrivna i 3/4-takt. De flesta rocklåtar skrivs i 4/4, ett rakt beat som tar med lyssnaren genom låten och kan bidra till att göra en låt catchy. Trefjärdedelstakten ger låtarna ett slött sväng och gör att de känns avslappnade. Det uppstår en ”looseness” som vi gillar och som passar oss bra. Den nya skivan är mer 4/4 än vanligt, och det kanske är ett exempel på det subtila experimenterande som sker den här gången.

När jag lyssnar på era skivor, tänker jag ofta på musiken som cirkulär, som om delarna – ackorden, rytmerna, melodierna – rör sig i cirklar eller cykler. Det betyder också att låtarna, precis som minimalistiska kompositioner, lika gärna kan pågå 24 minuter som 4 minuter, det spelar egentligen ingen roll. Är ni medvetna om denna effekt? Är detta viktigt för er, att liksom hypnotisera lyssnaren?

Vi har tidigare skojat om den där effekten, som fanns på det första albumet. En del av det var avsiktligt men det berodde också på att vi inte kunde skriva riktiga avslut till många av låtarna, vilket ledde till många och långa fade-ins och fade-outs. Det gav skivan en mer drömlik känsla och även om det fungerade bra för den skivan och just de låtarna, så kände vi att vi behövde lära oss att avsluta en låt definitivt. På många av låtarna på de två första skivorna händer det inte särskilt mycket vad gäller ackordsbyten så de var cykliska och minimalistiska ”by default”. Och visst letar vi efter den stämningen på vissa låtar, som ”Silver Trees” på första skivan eller ”Zero G” på The Fast Rise And Fall Of The South. Det viktiga är att veta när man ska använda det och inte tvinga på det på fel låt.

Alla era skivomslag görs av konstnären och tidigare medlemmen M Scott Myers. Finns det någon särskild koppling mellan hans drömska men samtidigt fotorealistiska målningar och er musik? Jag vet också att du själv ritar serier och ”whiteboards”, känner ni att konsten som uttrycksform kan vara användbar eller återspeglas i er musik på något sätt - eller ser ni dem som två väsensskilda discipliner?

Vi tycker att skivomslagen är en del av bandets identitet. Det är en av bitarna i ett större pussel. Scott spelade med bandet i början och vi hade alla ganska liknande syn på kreativitet. Bilderna han söker sig mot i sin målning verkar passa musiken på något löst plan. Vi har lekt med tanken att förändra omslagsestetiken på ett eller annat sätt, men i slutändan talar vi alltid om vår diskografi som en enhet, ett enda stort sammanhang. Konsten är en del av detta.

När det gäller min egen konst, jag är liksom bara en ”creative junkie”. Bildkonst träffar en nerv som musik inte gör. En av de saker jag gillar mest med att hålla på med konst är att jag sällan känner mig kreativt blockerad. Om musiken plötsligt går i baklås kan jag byta sida och göra konst istället. Men när det gäller bildkonst kommer inte inspirationen som en ”blixt från en klar himmel” på samma sätt som det kan göra med musik.

Ser ni er själva som i första hand ett liveband eller ett studioband? Gillar ni att spela live?

Vi spelar inte tillräckligt många konserter för att kallas liveband så därför väljer jag studioband. Men vi gillar verkligen båda. Personligen har jag alltid gillat studion mer. Jag gillar att experimentera med ljud och mejsla fram en skiva. Trots det, att spela live ger ett rus som en inspelning inte kommer i närheten av. Att genom musiken kommunicera med en publik är något alldeles speciellt.

Efter att den nya skivan släppts, vilket blir nästa steg för er? Några planer för spelningar i Europa?

Vi kommer absolut att göra fler spelningar framöver, efter att under ett relativt lugnt år jobbat med att göra klar den här skivan. Längre fram, dock: arbeta med Manx # 7! Just nu har vi inte några planer på konserter i Europa, men det betyder inte att vi inte vill. Det handlar verkligen om logistik och kostnader. Om det kommer erbjudanden om att spela utomlands kommer vi säkert att lyssna. Det var alldeles för länge sedan vi var i Europa och vi får hela tiden frågan om när vi kommer tillbaka.

För den som är intresserad av att köpa den nya skivan kommer förbeställningar att börjar en vecka eller två innan releasedatumet 5 mars, på Odessa Records hemsida.

Den som är intresserad av att lyssna på ett urval av de bästa Kingsbury Manx-låtarna på Spotify gör det enklast genom att lyssna på den här spellistan .

stor_kingsbury_nytt_collage.jpg

Albumdiskografi:

  • The Kingsbury Manx (Overcoat Recordings, 2000)
  • Let You Down (Overcoat, 2001)
  • Aztec Discipline (Overcoat, 2003)
  • The Fast Rise and Fall of the South (Yep Roc, 2005)
  • Ascenseur Ouvert! (Odessa, 2009)
  • Bronze Age (Odessa, 2013)

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry