Konsert: Storartat Autechre i Nefertitis halvmörker

Konsert: Storartat Autechre i Nefertitis halvmörker

Konsert: Storartat Autechre i Nefertitis halvmörker

Publicerad: tors, 2010-04-08 20:21

Den som räknade ut electronican ur 2010-talet räknade inte in Autechre. Deras enda Sverigespelning på Nefertiti i Göteborg sålde slut fortare än man hinner säga ”Beaumonthannanttwomx”.

Av: Sven Rånlund

Autechre – Sean Booth och Rob Brown – har krånglat till låttitlar och rytmer i närmare 20 år. Att försöka memorera ”90101-5l-L”, ”Bronchusevernmx24” och ”Lentic Catachresis” är som att hitta 1:an i deras komplexa beats.

På tio fullängdskivor och mängder av ep:s har duon med snille och konsekvent jävelskap brutit upp och brutit sönder ljudvävar som andra electronicaartister försökt hålla samman. Samtida och jämförda med andra britter som Aphex Twin och Squarepusher har de hållit en egen linje med sina syntetiska, industriella ljud med rytmer i förgrunden och melodier eventuellt undanskuffade i bakgrunden, med komplexa programmeringar, generativt utvecklade sekvenser, ett slags matematisk electronica som varken förnekat släktskap med Bernard Parmegiani eller Beastie Boys.

Autechres musik är inte direkt inbjudande – men passerar man bara tröskeln finns storartad elektronisk musik med för genren ovanligt lång hållbarhet. Publiktrycket berodde säkert på nostalgi men också på mångas nyfikenhet att uppleva duons tekniska virtuoseri. Detta var en Nefkväll när nördfaktorn stod på rött – knappast en slump att halva SAS (Svenska Analogsympatisörer) var in da house.

Arrangerande iDEAL bjöd som apertif på en riktig magborgstare i form av Russell Haswell. Jag har varit nyfiken på denne brittisk noisare med förkärlek för extremt elaka, digitala ljud. Likheter med Peter Rehberg och Merzbow finns men var kanske inte framträdande denna kväll. Det blev ett rätt ofokuserat set, tvära kast upp och ned i registret, från Nefs för kvällen rejält maxade bassystem till knallhårda, sylvassa sinustoner. Det mest intressanta var den oborstade ljudbilden: ingen kompression, ingen kompromiss, ingen fernissa. Musikaliskt inte särskilt intressant men som provokation fungerade det; jag har sällan sett så många tuffa killar grimasera och hålla för öronen som när Russell Haswells noiseterror peakade.

Ryktet om att Autechre spelar i halvmörker stämmer. Sean Booth och Rob Brown hade dessutom förskansat sig bakom två mäktiga PA-högtalare – vända inte mot publiken utan mot dem själva. Nu var ljudåtergivningen inget problem, det både basboomade härligt och diskanten stack skönt i väg. Utan mycket i dunklet att fästa ögonen på – två män, två matt lysande laptops, några midikontroller och apparater – fick musiken spelrum. Och det blev, rent ut, en förjävligt bra konsert.

Drygt en timme och en kvarts spelning hade strukturerats som en ljudprovkarta över den väg längs vilken Autechre färdats. Gammalt och nytt ljudmaterial blandades, tidiga och sena kompositionsmetoder, programmeringsspråk, ljudalstringstekniker. Techno och ambientskvalp med 90-talssignatur, partycrescendon med raveinbjudan, intrikata ljudbyggen med tjurigt aviga rytmer från 00-talets början och så de lite mjukare, fylligare ljudkurvorna från senaste Oversteps – som Mats Almegård i sin SOM-recension träffande beskrev som disharmonisk harmoni.

Live, liksom på skiva, använder Autechre en liten palett av konstgjorda ljud. Maskinerna är deras vänner, utan tvivel, inte en sampling låter mänsklig. Vilket inte gör musiken omänsklig, för som få 90-tals elektronister tempererar Booth och Brown sin kära teknik med liv. Hårda, trasiga beats saknar inte värme, den modulerat galopperande kicktrumman håller sig aldrig bara till 4/4 utan åtminstone samtidigt till några fler taktarter, basgångar kränger som oroliga lågtrycksryggar.

”Hurra!” vill jag ropa när mörkret försvinner och ljuset återvänder – en konsert med massor av elektronik och inga liveloopar! Inte en jämra looppedal! Musik i ständig rörelse och förändring, tätt intill stormens öga, samtidigt kantigt, brutalt, följsamt. Mina osunt höga förväntningar liksom hånlog inombords: ”vad var det vi sa”.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry