Kortvarighet utan bästföredatum - Svensk punk på skiva

Kortvarighet utan bästföredatum - Svensk punk på skiva

696 sidor punk

Kortvarighet utan bästföredatum - Svensk punk på skiva

Publicerad: fre, 2012-12-21 01:58

Punken gjorde ett omedelbart intåg i Sverige under slutet av 70-talet. Peter Kagerland har gjort ett imponerande jobb med att sammanställa bilden av svenskt do-it-yourself-material från den svenska punkens första generation. Inte mindre än 500 band ryms i boken, och hela 1000 skivor betas av. Det är en fascinerande, men också rörande bild av band som snabbt dog ut men en musik som aldrig kom av sig.

Av: Johan Redin

Precis som frimärken och mynt behöver också våra fonografiska plastbitar katalogiseras och diarieföras. Första gången jag stötte på förlaget Premium Publishing var en stor glossig diskografi över svenska dans- och popband från femtio- och sextiotalet. En maffig bok med härligt nördiga fakta om obskyra pressningar och rariteter, ett smått barockt företag med tanke på det i mina ögon trista ämnesområdet. Tänk om det fanns ett förlag som gjorde något liknande fast med vettigare innehåll, hann jag tänka. Så har också skett. Förlaget heter fortfarande Premium Publishing, men nu med böcker om svensk progg och psykedelisk rock, hardcore och nu tegelstenen Ny Våg – Svensk Punk, New Wave & Synth 1977-1982, en bok om den första punkvågen och kringliggande musikaliska yttringar. Synth står med i titeln, men inte är det mycket.

Det är en bok på närmare 700 sidor. Punkkännaren och skivsamlaren Peter Kagerland har gjort ett otroligt imponerande jobb med att katalogisera en sådan spretig, ofta ytterst lokal, utgivning av svenskt do-it-yourself-material. Arbetet har tagit många år av idogt samlande, efterforskande och uppspårande av medlemmar i band så obskyra att de knappt själva varit medvetna om att de varit med. Inte mindre än 500 band ryms i boken, och hela 1000 skivor (övervägande singlar) betas av, med riktmärken för vinylernas prisnivåer. Att denna tillsynes marginella del av det svenska kulturarvet intresserar många är det inget snack om. Boken sålde slut på någon månad och har redan kommit i en ny upplaga.

Om någon hade påstått vid den tiden jag själv var involverad i punken runt mitten av åttiotalet att den i en inte allt för fjärran framtid kommer att betraktas som en del av det svenska kulturarvet, med en tjocka böcker och utställningar på museer, hade inte bara jag utan så gott som alla gapflabbat. Hade man därtill påstått att en singel med till exempel Rövsvett eller Anti-Cimex skulle gå att sälja för över tusen kronor hade man kiknat av skratt. Singlarna kostade 10 kr och såldes på konserter eller direkt från bandet om man skickade med några frimärken. Ingenting var slutsålt precis. Ibland sålde det bra, men oftast hade folk annat att tänka på, vilket inte sällan slutade i att svinfulla bandmedlemmar dumpade skivorna i någon buske eller å för att de inte orkade släpa på dem längre. Något andrahandsvärde fanns knappt, vad jag minns. Punkare var heller inte samlare av någon högre rang, i bästa fall ansamlare. Visst fanns det en och annan skivnörd, men de flesta var där för att satsa på livskvalitet, eller bara i största allmänhet var intresserade av att skära sig i arslet och sniffa lim. När jag flyttade hemifrån försökte jag förgäves att sälja en ganska ansenlig samling (fartfyllda vax med Mob47, Anti-Cimex, Crude SS, m.m.) men ingen skivbörs var intresserad, inte ens i inbyte. Jag slängde skräpet i grovsopsrummet. Där låg de utströdda bland äggskal, krossat glas och lampskärmar i säkert ett halvår och sakta förvandlades till fossiler av ungdomliga livselement. När det begav sig var jag nog för ung för att förstå punkens kosmologi eller greppa vidden av dess intellektuella agenda - det var ju lättare att rita ett A med en ring runt än att redogöra för världssystemets avfall. Men bidraget i grovsopsrummet var sannolikt den enda riktiga punkgärning jag har begått.

Nu är intresset däremot stort. Det handlar nog lika mycket om unga musikintresserade som en punkgeneration som nu blivit medelålders och nostalgisk. Självaste punkgenren närmar sig medelåldern. 1977 exploderade punken i London, med band som The Damned, Clash och Sex Pistols. Även om många av dessa band redan låg på stora skivbolag fanns ett budskap som gick rakt in i hjärtat hos många unga: gör vad du vill med ditt liv, starta ditt eget band, ge ut musiken själv, ordna egna konserter. I Sverige mumlades det inledningsvis en del om det nya fenomenet och om ”skandalband” som Sex Pistols, men journalistiken var tämligen slapp och radio och tv låtsades i stort sett som om ingenting särskilt var i görningen. Var man intresserad fick man åka till London, vilket också många gjorde. Hade man tur kunde man se band som Clash eller Pistols, som gjorde en handfull spelningar i Sverige, men bokades ofta på klubbar som hade för hög åldersgräns för det egentliga klientelet. Kanske var det lika bra. Det satte eld i baken att ordna något själv. I storstadsregionerna Stockholm, Göteborg och Lund/Malmö började saker pyra, men likaså på andra mindre orter i Sverige. Sagt och gjort kom också de första svenska punksinglarna redan under sommaren och hösten 1977 – stockholmsbandet Madhouse ”Inner Voice” och Henrik Vernants lundaband New Bondages ”Shocked & Defeated”. Om det låter punk vete fasiken, men strax därefter, våren 1978, släppte Kriminella Gitarrer singeln ”Vårdad klädsel”. Rått, uppkäftigt. De var då saker började hända.

kriminella_gitarrer_-_1978_-_vardad_kladsel_7_-_front.jpg

Punken tog sig in via alternativa distributionskanaler som den svenska proggrörelsen satt upp, via direktimport och inte minst genom en uppsjö stencilerade Fanzines som snickrades ihop enligt en helt ny estetik som sedan kom att få lika stor betydelse som musiken. Lädernunnans Jonas Almqvist var tidigt ute med fanzinet Anarki & Kaos, som häftades uppe i vänstra hörnet – inte i ryggen – för att på så sätt avvika från hela idén om kommersiella tidskrifter. Att bara flytta en häftklammer några centimeter var ett politiskt grepp.

Vid det här laget hade allmänheten blivit uppmärksam på att dagens ungdom sätter säkerhetsnålar i öronen eller lånar mammas kajal och ritar ett hakkors i pannan. 1979 fick punken också sin första statliga distribution i form av radioprogrammet Ny Våg, som så småningom hade just Almqvist som ciceron. Programmet fortgick ända fram till 1983 och från en till en början blygsam skara gick det i graven med runt en million lyssnare, där många liksom jag satt med fingrarna på rec- och playknappen. Ny Våg sändes under sen eftermiddag, inte vid midnatt eller då verklighetens folk sysslar med annat, vilket naturligtvis innebar att anmälningarna till radionämnden haglade. Sveriges socialdemokratiska befolkning var inte riktigt redo för ”Kuken i styret” med The Same eller ”Knulla i Bangkok” med Bad Boo Band. Anmälningarna hade den kontraproduktiva fördelen att de gav punken än mer uppmärksamhet och värvade än fler sympatisörer bland den radhusmätta medelklassungdomen.

gamla_pain.gif

⁞ The Pain, porträtterade i fanzinet Anarki & Kaos, februari 1978

Det här är bara en ytterst rapsodisk liten blänkare om punkens första viktiga år i Sverige. Det intressanta är att den inte tog några första stapplande steg utan på kort tid fullständigt exploderade. Per Dannefjord ger en inledande historieskrivning, som utökats med personliga reflexioner om scenens utveckling i Stockholm (Mats Borg från Grisen skriker), Göteborg (Mats Jönsson från Attentat) och Malmö/Lund (Bengt Liljegren från Garbochock). Men här finns också texter om radioprogramet Ny Våg, en topografisk förteckning över svenska fanzines och en kortfattad svepning över punken ute i landet: Eskilstuna, Gävle, Halmstad, Karlshamn, Karlstad, Klippan, Linköping, Sundsvall, Umeå, Uppsala och Örebro. Allt detta ryms på knappt hundra sidor. De övriga 600 består av diskografi och korta biografier över allsköns underjordiskt skapande. Kagerland har haft ambitionen att intervjua minst en bandmedlem i varje band, vilket är helt fantastiskt men också aningen sviktande i stilen. Ibland utmynnar det i hejdlöst roliga anekdoter, ibland litet avmätta redogörelser för ditten och datten.

Även om den tunga volymen ger intryck av ett slags fullständighet så har naturligtvis ett urval gjorts, vilket i stor del bottnar i var gränsen sätts för vad som ryms inom genrerna punk, new wave och synth. Det finns andra ”knepigheter” till band utan egentlig genre som faller utanför, som till exempel Kräldjursanstalten. Kassetten, detta för punken så viktiga format finns inte heller upptagen i diskografierna, vilket är litet synd. Men hur som helst är det inga större problem för boken som sådan. Istället kan vi vara tacksamma över att vi slipper läsa om Gyllene Tider, som mer hör till svensktoppen än punkbacken. Hellre läser jag om briljanta punkband som Sporten är död, bestående av tre gymnasietjejer från Kungälv som bland annat skev en hatlåt om en lokal fontän och en hyllingslåt till John Peel. Men också om band som gjorde sak av aldrig släppa några skivor, som Kabinett Död från Malmö.

Personligen är jag överlycklig över att äntligen få det svart på vitt vilka som ligger bakom de första skivorna på uppsalabolaget Piglet. Min favorit Jonas Palm ingår till exempel i det utsvävande bandet Imp Ink, och bakom den fenomenala skivan med Friz Be döljer sig ingen mindre än den (för mig) helt okände Roland Zinders. Skivan Hmm… pressades bara i 500 exemplar och har efter vad jag förstår inte tryckts om. Idag är det en otroligt svårfunnen Lp, vilket är synd eftersom den tillhör klassikerna inom svensk experimentell musik. Kagerland ger matnyttig information om Zinders arbete med skivan, som spelades in under fem dagar i en påver studio inhyst i en gammal lada utanför Uppsala. Röstinsatserna kommer från kompisen Bengt (senare omsjungen i Svenne Rubins ”Långa bollar på Bengt”) och musikalisk inspiration fick Zinders genom sina kassettutbyten med en viss Dan Fröberg i Göteborg. Att min andra favorit Fröberg dyker upp i detta sammanhang är minst sagt fantastiskt, även om det inte är helt oväntat. Fröbergs duo tillsammans med saxofonisten Anders Salomonsson (GOG) finns också upptagen i boken, med den beryktade Beatless EP.

fröberg_beatless.jpeg

⁞ The Beatless EP (Magog Records, 1979)

Men detta är bara att skrapa på ytan. Kagerlands Ny Våg – Svensk Punk, New Wave & Synth 1977-1982 är något mer än ett paradis (eller mardröm) för skivsamlarna. Den är ett stycke etnografi över drömmar som väldigt många har haft och försökt göra verklighet av – att starta ett band och ge ut en skiva. Det kan låta banalt, men summan av Kagerlands bok är rörande när jag tänker på vilken ofantlig kreativitet som blommade upp och försvann. Övervägande är mängden band som bara släppte en enda singel. Ovanligt är inte heller att banden hade splittrats redan innan singeln kom från pressarna. Kvar är minnena. Men också dessa är fragmentariska, tillfälliga i sin natur. De kan ligga i en singelback på en loppmarknad, längst in i garderoben i kartongerna med osorterade gamla fotografier, bland övrigt avfall i ett soprum. Vare sig den vill eller inte så predikar punken kortvarigheten. Men det är en kortvarighet utan bästföredatum.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry