Leif Elggrens teckningar

Leif Elggrens teckningar

Physiological Frequencies.

Leif Elggrens teckningar

Publicerad: tors, 2011-06-30 13:44

En tjock, yrselframkallande bok med Leif Elggrens teckningar. Kroppar i rörelse, gester, svängningar. Det liknar ingenting annat.

Av: PM Jönsson

Jag tittar i en telefonkatalog. Men det är mest bilder. Teckningar. Få nummer, ingen paginering. Ett nummer av OEI? Nej, men det kunde vara, en av de två texterna i slutet av boken är en intervju som tidigare publicerats i OEI. En konversation mellan Leif Elggren och MonoMono (Fredrik Nyberg och Lars Carlsson). Katalogen, eller boken, gavs ut i samband med en utställning med Leif Elggrens teckningar på Gallery Niklas Belenius årsskiftet 2009-2010. Teckningarna är ritade mellan 2004-2009.

Serien av teckningar som döpts till Physiological Frequencies har ställts ut på andra platser också. Jag såg några av dem på Röda Sten i Göteborg, minns inte exakt årtal, kanske var det 2006. Minns att jag stannade till länge vi dem och kände mig yr. Samma känsla infinner sig när jag bläddrar i boken, flera hundra sidor med teckningar. Jag visar några av dem för min 5-åriga son som lägger pannan i djupa veck i några sekunder och säger märkliga gubbar innan han fortsätter att bygga LEGO.

Märkliga gubbar. Ja. Kanske det. Människor, även barn och kvinnor, men mest män. Några hundar. Kanske en katt. Fast helt säker är man inte, ansikten syns inte, suddiga konturer. Mycket är otydligt, samtidigt tydligt; människorna är i rörelse, någonting pågår, vissa svävar, andra påminner mer om lik, eller orörliga figurer, fastsydda i säckar. Just det rörliga känns viktigt, liksom titeln, som ger en nyckel, fysiologiska frekvenser. Det är lätt att dra paralleller till mentalsjukhus, samtidigt upplever jag människornas gester, rörelser, som djupt allmänmänskliga. Och mycket levande. Det kan vara jag. Eller du. I en dröm. Våra kroppar. Hur kropparna relaterar till varandra. Mänsklig kommunikation. I sin mest nakna form.

Tecknandet har varit viktigt i Leif Elggrens skapande länge, läser jag, men vi är nog många som mer tänker på filmer, konceptuella verk, ljudkonst, det gula och svarta mönstret, samarbetet med CM von Hausswolff i Elgaland-Vargaland, och performance tillsammans med Kent Tankred som Guds Söner. Jag tänker på Guds Söner många gånger när jag tittar på teckningarna, ser likheter, i hur Elggren och Tankred rör sig, på scenen, på film, och hur människorna förflyttas i bildsviterna. Bord, stolar, en säng, en flygande matta – som känns igen från andra av Elggrens verk – finns även här, liksom en kungakrona. Finns det en kritik av makten även här, i de fysiologiska frekvenserna? Jag vet inte, mer än att jag får en känsla av att Elggren vill säga att alla är lika, i sina drömmar, eller, kanske, i sin rädsla, i vardagliga situationer.

Ofta är det streck ovanför huvuden, och en bubbla. Vad är det? Jag funderar länge. En tankebubbla? En gloria? Ibland utan streck. Stekta ägg? Nej, knappast. Något som har att göra med Swedenborg? Jag blir osäker. Och tycker om att jag blir osäker. Det är en del av styrkan i teckningarna, i hur jag uppfattar dem. Jag stänger boken. Yrseln är kvar.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry