Lista i marginalen - Nurse With Wound

Lista i marginalen - Nurse With Wound

Omslaget till Chance meeting on a dissecting table of a sewing machine and an umbrella

Lista i marginalen - Nurse With Wound

Den ursprungliga listan på inlagan till debutalbumet

Lista i marginalen - Nurse With Wound

Publicerad: tors, 2014-09-11 22:15

Med den engelska experimentgruppen Nurse With Wounds debutalbum från 1979, följde en omtalad inlaga, innehållande namnen på en större mängd artister och grupper, till merparten av slaget mindre kända och en del rent av löjligt obskyra. Från att ha varit ett smalt fenomen bland skivsamlande entusiaster, har spridningen av listan ökat drastiskt i internetåldern. Kristoffer Westin tittar närmare på listan. Bland de artister som kittlar mer finner vi Lard Free, Martin Davorin Jagodic, Colette Magny, Plastic People Of The Universe, Henri Chopin med flera.

Av: Kristoffer Westin


Året var 1979 när Nurse With Wound debuterade med albumet Chance meeting on a dissecting table of a sewing machine and an umbrella. Med en titel lika udda som musiken och bisarrt som konvolutet, förvånar det kanske föga att en recensent i musiktidskriften Sounds gav albumet fem frågetecken istället för fem stjärnor. Bakom denna unika grupp stod tre Londongrabbar – Steven Stapleton, John Fothergill och Heman Pathak – vars stora passion bestod i att lyssna och samla på musik av det märkligare slaget. Till debutalbumet lät de därför trycka en inlaga, innehållande namnen på de artister och grupper som hade inspirerat trion. Härmed föddes den legendariska Nurse With Wound-listan, som på efterföljande album, To the quiet men from a tiny girl, presenterades i en utökad version. Sammantaget omfattar listan 291 namn på grupper och artister, varav merparten får betraktas som mindre kända till löjligt obskyra.

Titeln på debutalbumet, Chance meeting on a dissecting table of a sewing machine and an umbrella, är ett citat hämtat ur Maldorors sånger av den franska 1800-talsförfattaren Comte de Lautreamont, alias Isidore Ducasse. Den ickelinjära berättartekniken i Maldorors sånger, liksom dess våldsamma och mörka innehåll med en satanisk antihjälte i centrum, gjorde verket till ett mycket udda stycke prosapoesi; men det var först genom surrealisterna, ett halvt sekel efter publikationen av boken, som Lautreamonts förtjänster fick ordentlig uppmärksamhet. I likhet med surrealisternas beskyddande ställningstagande för Lautreamont, har även Nurse With Wound, genom initiativet till listan, mer eller mindre omedvetet intagit en försvarande position för artisterna och grupperna som döljer sig bakom namnen. När den engelska trion samlade namnen till skivutgåvan, hade de knappast några sådana ambitioner, men bevisligen har den beskyddande funktionen tillkommit Nurse With Wound i takt med att gruppen har blivit alltmer omtalad och erkänd. Sålunda används listan som en kvalitetsmärkning för mer obskyra artister, vilket vi kan se i recensioner, pressreleaser och mailordertexter, liksom på hemsidor och bloggar.

Idag finns också möjligheten att lyssna till nära nog allt via internet, vilket påminner mig om en filmad intervju med Brian Eno, där han säger något i stil med att vi i framtiden behöver curators som samlar och sorterar i det massiva informationsflödet. Ur den synpunkten bör man inte underskatta NWW-listans funktion, eftersom den ger en god översikt av ytterligheterna i marginalen. Naturligtvis kan man efterlysa många artister för ett mer heltäckande fält – men detta till trots – så bär listan på en potentiell ingång till en alternativ musikhistoria – den som sker parallellt med en akademisk och modernistiskt präglad historiesyn. Måhända att listan i slutändan ändå blir föremål för akademin, eftersom perifera händelser tenderar att blomma när de betraktas i en annan tid och ur ett annat perspektiv.

”Categories strain, crack and sometimes break, under their burden – step out of the space provided”. Detta omarbetade citat, med ursprung i en dikt av T.S. Elliot, kommer från inlagan till Chance Meeting on a dissecting table of a sewing machine and an umbrella, och efterföljs av de drygt 230 namn som utgör den första upplagan av NWW-listan. Vad trion tycks föreslå med citatet (”Categories strain” osv.) är att en genrelös musik står att finna bakom namnen på listan. Det kanske är ett väl tilltaget uttryck, med hänsyn till att större delen av artisterna och grupperna har tagit avstamp i rocken, medan deras stilorientering befinner sig i ytterkanten av genren. Därmed skulle projektet underkännas med råge ur ett västerländskt modernistiskt perspektiv, eftersom för få representerar något veritabelt nyskapande. Underkänt eller inte, så kan samtliga artister och grupper ändå betraktas som undantag från de dominerande strömningarna – om det så är Velvet Underground i relation till popen, John Cage i förhållande till det konstmusikaliska (europeiska) avantgardet, tyska krautrockarna Can relaterade till amerikansk och engelsk ”progressiv” rock, eller bara konstigt som hos Anal Magic & Reverend Dwight Frizzle... och så vidare...



stor_rockinopposition_flyer_0.jpg
Rock In Opposition-affisch av S. Stapleton (Nurse With Wound)

Det är förstås ett närmast oändligt uppdrag som förknippas med att reda ut alla trådar i Nurse With Wound-listan, eftersom den omfattar 291 namn. Däremot synes det motiverat att försöka spåra vissa tendenser och nyttja några försiktiga generaliseringar i syfte att förenkla orienteringen. Vi kan härmed börja med att titta närmare på den tidsperiod som listan fokuserar och med enstaka undantag (främst i det konstmusikaliska ledet), finner vi en stark koncentration omkring sent 1960-tal och fram till det år då den utökade versionen av listan publicerades, det vill säga 1980.

Mycket kan förstås sägas om 1960-talet, men i sammanhanget tycks populärkulturens starka framväxt och gränsöverskridandet inom konsten utgöra särskilt relevanta händelser. Liksom jazzen fick en mer seriös status på 1950-talet, fick popmusiken det under senare delen av 1960-talet. Ett av de främsta exemplen på en sådan poprelaterad grupp är utan tvekan Frank Zappa och hans Mother's of Invention, vilka tjänar som skolexempel på hur popens enkelhet kombinerades med konstmusik och jazz, tillsammans med experimentella och gränsöverskridande tendenser. Med hänsyn till att rockorienterade artister dominerar listan, synes Frank Zappa och Mother's of Invention:s namn skänka en utgångspunkt för en stor del av materialet i övrigt – detta med hänsyn till blandformer, experiment, gränsöverskridningar och i viss mån originalitet.

Vid sidan av Zappa identifierar vi flera andra listade namn av noterbar betydelse för utvecklingen under 1970-talet – däribland Captain Beefheart, Velvet Underground, Red Crayola och Soft Machine samt (trots så sent som 1969) King Crimson. Spåren efter Soft Machine:s psykedeliska jazzrock är tydliga hos flera listade grupper och särskilt bland de av fransk nationalitet (exempelvis Ame Son, Moving gelatine Plates, Mahjun, liksom i viss mån Komintern och Red Noise, men även holländska Supersister, italienska Rocky's Filj och tyska Brainstorm). Genomslagskraften i Frankrike kan emellertid relateras till att en av medlemmarna ur Soft Machine, Daevid Allen, lämnade bandet redan 1967 och bosatte sig i Frankrike, där han bildade den omtalade gruppen Gong ett par år senare.

Inspiration från Soft Machine skymtar också förbi i den engelska gruppen Henry Cow, som dock efter första albumet styrde in på en mer konstmusikaliskt präglad jazzrock. Mot slutet av decenniet grundade de rörelsen Rock In Opposition (RIO) – rock som kritiserade det kommersiella musikklimatet, med skivbolagsjättarna som främsta fiende. I någon mån kan man tala om RIO i termer av en organiserad Do-It-Yourself-rörelse. Hit anslöt sig Aksak Maboul, Art Bears (när Henry Cow splittrades 1978 bildade tre av medlemmarna denna grupp och anslöt sig till RIO-fallangen), Art Zoyd, Etron Fou Leloublan, Samla Mammas Manna, Stormy Six samt Univers Zero, varav bara Stormy Six inte finns med på listan. RIO-gruppernas musik kunde låta på många olika sätt, men delade intresset för en individuellt präglad musik med avantgardeklingande föresatser. I samband med RIO-grupperna bör man dock även lyfta fram Magma, som visserligen aldrig tillhörde rörelsen, men associeras med flera av grupperna, särskilt Univers Zero och Art Zoyd, vilka tillsammans med Magma delade vissa musikaliska utgångspunkter, varibland Stravinsky utgjorde en viktig impuls.

Granskar man vidare antalet representanter från olika länder, dominerar Tyskland, följt av Frankrike. Först därefter kommer de stora musikexportörerna (med avseende på rock), det vill säga Storbritannien och USA. Bakom de tyska artisterna på listan döljer sig dock nästan uteslutande krautrock. En god andel av de mer originella och tongivande artisterna inom denna musik finns förstås här, däribland märks Amon Düül II, Ash Ra Tempel, Can, Faust, Guru Guru, Kraftwerk, Neu!, Tangerine Dream. Kanske mycket av de övergripande tendenserna sammanfattas väl i dessa, även om flera andra intressanta band kan anföras (Gila, Ibliss, Agitation Free, Brainticket, Achim Reichel med flera). Däremot förefaller bortfallet av Embryo och Popol Vuh anmärkningsvärt, åtminstone i relation till att långt mer traditionellt orienterade grupper står att finna (exempelvis Gomorrha eller Floh de Cologne). Här bör inflikas att somliga listade grupper ofta härleds till krautrocken, medan deras musik saknar inslag av rock, varibland Technical Space Composers Crew (elektroakustisk bandmusik) Anima (fri improvisation) och Kluster (live-elektronisk semi-impro) hör till de mer utmärkande.

Innan vi lämnar rockens korridorer bör vi också rikta uppmärksamheten mot händelser i och kring D.I.Y.-kulturen. Detta begrepp, Do-it-yourself, brukar sättas i samband med flera scener kring slutet av 1970-talet och i första ledet artister associerade med punk av olika slag, liksom mer experimentella, emellertid autodidakta, musikformer såsom industrimusik. Framförallt torde tankarna söka sig i riktning mot Storbritannien och ett tjugotal listade namn – från Flying Lizards, via Crass och Pop Group till L. Voag, This Heat och Throbbing Gristle. D.I.Y. som fenomen framför begrepp fanns förstås tidigare än så – dock i form av mindre scener och enskilda grupper. I sammanhanget kan flera artister av detta slag spåras till USA, däribland exempelvis Residents, grupper kring Los Angeles Free Music Society (bland andra Doo-dooettes, Smegma, Le Forte Four, Airway), liksom proto-punkare som Pere Ubu, Chrome, Debris, samt no-wavebanden Snatch, Contortions och Mars (de tre senare samtida med britterna). Beträffande Tyskland torde begreppet i all väsentlighet inskränka sig till två grupper ur Neue Deutsche Welle (Der Plan och Deutsch-Amerikanischen Freundschaft), medan Frankrikes bidrag förefaller svårbestämda och berör framförallt artister som sysslar med autodidakta experiment framför rock – exempelvis Pôle, Philippe Besombes, Ghédalia Tazartès, Philippe Doray och Heratius bland många andra.

Medan en stor andel kan relateras till rocken eller dess yttre domäner, har andra uttryck fått betydligt mindre utrymme. Vad som återstår är fri improviserad musik och konstmusik, liksom ljudande varelser som är långt mer svårbestämda. Beträffande konstmusiken kan vi dels identifiera en dominans av amerikanska strömningar, i form av experimentellt avantgarde eller minimalism. Däribland finner vi namnkunniga komponister som John Cage, Steve Reich, Terry Riley samt La Monte Young. Bland européerna märks istället Luc Ferrari, Pierre Henry, Karlheinz Stockhausen och Iannis Xenakis. Tendensen, särskilt bland européerna, synes vara namn som förknippas med elektroakustisk musik, eller åtminstone att detta verksamhetsområde utgör en betydande del.

Vid sidan av det lilla konstmusikaliska facket finner vi en något större mängd fri improviserad musik, där merparten utmärker sig för att inte röra sig inom ett jazzidiom. Bortfallet av all afroamerikansk frijazz – undantaget Sonny Sharrock – förefaller ganska anmärkningsvärt, eftersom vi istället erbjuds flera europeiska motsvarigheter, vilka sällan lever upp till sina förebilder på andra sidan av Atlanten. Det mer intressanta stoffet i den europeiska impron står emellertid att finna bland grupper som AMM, New Phonic Art, Musica Elettronica Viva, liksom enskilda namn som Steve Beresford och Tony Oxley.

Slutligen bör något sägas om de mer genrelösa experimenten, som antingen består i en slags svårdefinierbar blandform, eller vad som kan hänföras till ljudkonst och/eller intermedia (=flera konstområden som korsbefruktas till något nytt, exempelvis ljudpoesi). Gällande den senare formen, intermedia, finner vi exempelvis Fluxuskonstnären Albrecht D., liksom konceptuella konstnären Lawrence Weiner samt trion Dieter Roth/Gerhard Rühm/Oswald Wiener (relationer till konkret poesi, ljudpoesi, Fluxus, "Wiener-Gruppe" m.m.). I andra fall gäller det svårbestämda blandformer, vilket utmärker akter som Mnemonists, Le Grand Magic Circus, Ron 'Pate's Debonaires och Sperm.



nwwlist_1.jpg
Andra versionen av listan, publicerad 1980

Ovan har vissa tendenser berörts, naturligtvis utan några som helst ambitioner på ett heltäckande fält. Ur den rockbetonade musiken har vi landat i ett antal föregångare från 1960-talet tillsammans med en viss koncentration på krautrocken, RIO-rörelsen och den mångomfattande D.I.Y.-kulturen, medan konstmusiken, fria improvisationen samt intermediala och mer genrelösa experiment har behandlats ganska styvmoderligt, motiverat av deras begränsade utrymme på listan.

Listans starkt subjektiva urvalsprincip försvårar övergripande beskrivningar i termer av kontext. Istället producerar listan fragment av sammanhang och lämnar mycket att önska, vilket också är dess charm – ty här samlas flera namn som annars förefaller oförenliga. Härmed känns det lämpligt att denna text avslutas med att lyfta fram ett antal mindre kända artister med olika bakgrund.

Nedan presenteras arton skivor av artister från Nurse With Wound-listan. För att hålla urvalet på en rimlig nivå har mer välbekanta strömningar som krautrocken utelämnats helt, liksom artister som tillhör en ”etablerad” kanon, även om sådant är diskutabelt. Kvar återstår en relativt bred blandning, med avseende på bakgrund och musikalisk ingång. Naturligtvis kan ytterligare många hörvärda namn dryftas, men det får eventuellt bli ett senare uppdrag.



liten_area_crac.jpg

Area

Crac!
Cramps Records (1975)

I den italienska progressiva rockvågen under 1970-talet är Area utan tvekan ett namn som särskilt sticker ut. Musiken har sin grund i jazz och rock, medan intryck från folkmusik och experimentellt avantgarde även går att identifiera. Utmärkande för bandet är också de starka individuella förmågorna, varibland deras sångare, Demetrio Stratos, bar på en närmast utommänsklig kraft i sin röst. Både gitarristen Paolo Tofani och klaviaturspelaren Patrizio Fariselli, hade soloprojekt vid sidan av, där de experimenterade utanför den mer låtbetonade musiken i Area. Likaså sångaren, Stratos, verkade solo och kom slutligen att lämna bandet för att ägna sig åt sin egen musik. Gruppen anslöt sig till det nystartade skivbolaget Cramps Records, där de debuterade med Arbeit Macht Frei 1973. Den experimentella sidan står redan att finna här, medan efterföljande, Caution Radiation Area, utforskade musikens gränser ytterligare, samtidigt som rocken lever kvar i många låtar. Med albumet Crac! från året därpå, det vill säga 1975, återgår de till en mer låtbaserad skiva, med färre inslag av avantgardistiska uttryck. Däremot betonas experimenten istället för rocken på nästkommande studioalbum, Maledetti, där vi finner bandet i samarbete med bland andra sopransaxofonisten Steve Lacy och improslagverkaren Paul Lytton. Samtliga av ovannämnda album är fantastiska skapelser, men ska man börja någonstans förefaller Crac! vara en god ingång till bandets mycket originella jazzrock.



liten_robert_ashley_automatic_writing.jpg

Robert Ashley

Automatic writing
Lovely Music (1979)

Nordamerikanen Robert Ashley avled tidigare i år (2014), 83 år gammal. Han hörde till de mer betydelsefulla komponisterna i sin generation och har arbetat med såväl instrumentalmusik som elektroakustisk och live-elektronisk musik, medan hans käraste områden var opera och musikteater av en experimentell natur. Bland hans mer uppmärksammade stycken finner vi det intressanta och egenartade verket "Automatic writing", som gavs ut på skiva under samma namn 1979. Stycket utgår från Ashleys vokala tics, som kommer av en mild form av tourettes syndrom. Närmare 50 minuter av hans vokala tics spelades in, varpå idén var att använda ytterligare tre karaktärer i form av en fransk röst som översatte hans språk, artikulationer på Moog-synth samt orgelharmonier i bakgrunden. Vad vi får uppleva är en berättelse av det sällsamma slaget, som befinner sig mellan ljudpoesi och musikteater. Allt är mycket dämpat – Ashleys släpande vokalljud noteras, dock ytterst lite av innehållet, eftersom han har bearbetat materialet elektroniskt. Men vi hör också en kvinnoröst viska på franska det Ashley säger, medan Moog-synten frambringar ett skarpt, oregelbundet krafsande ljud och bakgrunden fylls av seglande orgelharmonier. Vidare noteras en avlägsen musik i form av basgångar och markerande rytmer, som eventuellt kan relateras till orgeln (rytmbox och bastoner), men snarast ger intryck av musik från närmaste granne. Stämningen är spöklik och ödesmättad; händelserna utan intention, liksom en musik utan intention. Ashley tänker i termer av en opera, vilket han ofta tycks göra. Verket erbjuder inga egentliga svar och söker man för mycket efter en mening, torde man förlora sig i oklara förhållanden. Av intresse i sammanhanget är att Nurse With Wound gjorde en egen version ("A missing sense") av detta stycke, med motiveringen att Steven Stapleton, under inflytande av LSD, inte klarade av någon annan musik utan att känna sig paranoid. "Automatic writing" är onekligen ett särdeles eget stycke som tål många återbesök.



liten_bennink_solo_icp.jpg

Han Bennink

Solo
Instant Composers Pool (1972)

Vid sidan av Benninks medverkan på Machine Gun, Topography for the lungs och många andra stilbildande kultskivor ur frijazzen och den fria impron, tycks hans solodebut från 1972 ha fått betydligt mindre uppmärksamhet. Detta album innebär att vi för första gången möter alla de excentriska stilar, grepp och karaktärer som förknippas med holländaren Bennink. Här ges endast kortare slagverkssejourer på hela batteriet, medan egenkonstruerade och utomeuropeiska instrument av sträng-, blås- och förstås slagverkstyp, utgör merparten av klangmaterialet. Undantaget utbrotten på hela slagverket, riktas ofta mina öron i riktning mot Mauricio Kagels ”Exotica”, men till skillnad från Kagels västerländska virtuos – främmandegjord genom ”exotiska” instrument – intar holländaren snarare en outsiderposition. Den välbekante underhållaren Bennink finns förstås också här, men i förgrunden stoltserar absurd humor och bruten dadapoesi, medan det roande tjoandet har hamnat i bakgrunden. Solo präglas av underbart vacker intimitet i kombination med motsträvig spontanitet och förefaller sammanfogat av den invalidiserade försynens hand – läckert, primitivt och sympatiskt!



liten_berrocal_paralelles_0.jpg

Jacques Berrocal

Parallèles
d'Avantage (1977)

Den franske trumpetaren och experimentmakaren Jacques Berrocal debuterade 1973 med en mycket vacker skiva under namnet Musiq musik, där inspirationen från tibetansk ritualmusik kombineras med elektroniska bearbetningar och fria improvisationer. Fyra år senare grundade han skivetiketten d'Avantage tillsammans med kollegan Michel Potage och publicerade först under eget namn det besynnerliga albumet Parallèles, som består i nakna, fallfärdiga men innerliga improvisationer, liksom hitlåten ”Rock n' roll station” med Vince Taylor(!) på sång, samt ett sidolångt mästerstycke i musikteaterns tecken ("Bric-à-brac" tillägnat Russolo). Bland musikerna märks Berrocals ständiga vapendragare under 1970-talet, Roger Ferlet, medan bland andra Bernard Vitet och Pierre Bastien agerar i det längre verket. Efterföljande skiva, Catalogue (inte att förväxla med hans grupp vid samma namn), närmar sig istället punkens yttre gränser, vilka Berrocal och hans musiker naturligtvis intar utifrån ett experimentellt perspektiv, där rock n' rollen i punken bara hinner sväva förbi som hastigast.



liten_h_chopin_audiopoems.jpg

Henri Chopin

Audiopoems
Tangent Records (1971)

Kring mitten av 1900-talet började flera poeter i västvärlden utveckla de vokaldiktande experiment som dadaisterna och futuristerna sysslade med i början av samma decennium. De mest originella försöken tillkom genom magnetbandet, varigenom redigeringstekniker och effekter kunde användas i syfte att förvandla rösten. Denna hybridform av poesi och elektroakustisk musik brukar kallas för ljudpoesi, även om flera andra beteckningar förekommer (text-ljudpoesi brukar ex. svenskarnas motsvarighet kallas för). Bland de främsta ljudpoeterna, får Henri Chopin betecknas som den mest extrema, eftersom han även frångick de minsta betydelsebärarna i språket, för att istället basera sin konst på vokala ljudfenomen – exempelvis gurglande, susande, fräsande med flera ljudkaraktärer. Albumet Audiopoems innehåller tre representativa kompositioner av detta slag, där ”Pluralité 1.1.1.1.” utgör det främsta stycket. Inledningsvis varvas utdragna vokalljud nyansrikt i en dämpad och och dyster miljö, medan stycket utvecklas mot en gestisk ljudbild halvvägs in, vilket tar sig uttryck i bland annat explosiva ljud och rundgångar i de högre frekvensregistren. Denna konst kan förefalla rudimentär, men lyssnar man noga framkommer en subtil ljudbild som verkligen fascinerar fortfarande. I övrigt på skivan finner vi det kortare stycket ”New departure”, som intresserar men inte når upp till ”Pluralité 1.1.1.1.”, medan endast första delen av ”La peur” återges, varför det inte riktigt blommar ut och stannar vid ett fascinerande exempel. Invändningarna till trots är Audiopoems en starkt rekommenderad skiva, som ger en god överblick av ett mycket originellt och vackert konstnärskap.



liten_cromagnon_esp.jpeg

Cromagnon

Cromagnon
ESP Disk (1969)

En särskilt udda fågel i ESP Disk:s katalog är gruppen Cromagnon och deras självtitulerade album från 1969. Då det varken var frijazz eller undergroundfolk, utan ett synnerligen märkligt experiment, torde skivan ha lockat få köpare. Cromagnon spelade aldrig in något mer, men det album som de lämnade till eftervärlden har onekligen nått kultstatus. Och i det här fallet är applåderna välförtjänta. Albumet öppnar med ”Caledonia”, som sätter ribban högt genom kombinationen säckpipor, tunga pukor, söndertrasade gitarrer och, vad som idag skulle tituleras gurglande black metal vrål. Fortsättningsvis ställs vi inför olikartade primitiva övningar, som emellanåt påminner om rituella stammöten, medan nästa höjdpunkt dröjer till vi närmar oss slutet, där ett industriellt ljudlandskap fräser och spökar och en fiol spelar utdragna, dystra toner. Ett udda äventyr som är mycket hörvärt!



liten_davorin_jagodic.jpeg

Martin Davorin Jagodic

Tempo furioso
Cramps Records (1977)

Den kroatiske komponisten Martin Davorin Jagodic hör till de mindre bekanta namnen i 1930-talsgenerationen och det faktum att endast en inspelning existerar med hans musik, framstår som mycket olyckligt, eftersom musiken i Tempo Furioso verkligen fascinerar. Detta collage av elektroniska och konkreta ljud är en upplevelsens musik, där vi färdas mellan elekriska strömmar, radiosändningar och mellanfrekvenser, liksom fältupptagningar i både ren och bearbetad form. Utförandet är både originellt och engagerande, med dynamiska förvecklingar som inte upplevs kompositoriskt framtvingade. Det vilar emellertid något Cageskt över de simultana, olikartade aktiviteterna som uppenbarar sig under många sekvenser. Men å andra sidan kan jag uppleva att Davorin Jagodic, på ett synnerligen icke-Cageskt vis, lutar sig mot intuitiva kompositionsmetoder, där han hela tiden styr och kontrollerar förloppen. Mycket intressant och hörvärt, men att få höra fler verk av kroaten är väl att glömma?



liten_grillo_fluvine.jpeg

Fernando Grillo

Fluvine
Cramps Records (1976)

”Kontrabasens Buddha” lär Karlheinz Stockhausen ha kallat italienaren Fernando Grillo, som hade en alldeles speciell förmåga att utvinna klanger ur sitt väldiga instrument. Dessutom utfördes detta utan några preparationer. Grillo gjorde sig känd som tolkare av nutida musik och har framförallt uppmärksammats för sina samarbeten med den rumänske komponisten Iancu Dumitrescu. Den klangbild som Grillo åstadkommer är som sagt något utöver det vanliga, varför hans soloalbum Fluvine lockar mycket och ger vidare prov på hans förmåga att också skapa konstnärligt, vid sidan av de tekniska raffinemangen. Det är en fullkomligt lysande skiva som borde intressera lyssnare av såväl improvisation som nutida konstmusik och experimentell musik generellt.



liten_ilitch_10_suicides.jpeg

Ilitch

10 suicides
Scopa Invisible / Herr Rhitma Corp. (1980)

I huvudsak är Ilitch ett soloprojekt av Thierry Müller, som han ursprungligen var verksam med 1975–1980, men har återupptagit igen på 2000-talet. Under sin första fas gav Ilitch emellertid ut två LP-album, Periodikmindtrouble och 10 suicides, samt en kassett, P.T.M. Works (undantaget ytterligare en LP producerad i ett(!) exemplar). Även om spår av rock finns i både mer och mindre uppenbara skepnader, kan grunden till denna musik snarare härledas till elektroakustisk musik och amerikansk ”minimalism”. Den senare inspirationen utmärker debutalbumet Periodikmindtrouble, vilket visserligen bär på vissa likheter med Heldon och Fripp/Eno:s No Pussyfooting, men finner sin egen röst i frigörelsen från föregångarnas rockbetoning, vilken har ersatts av en reduktionistisk karaktär. I termer av originalitet, eklekticism och övertygelse överskuggas dock debuten av Ilitch:s andra LP, 10 suicides. Här har Thierry Müller också bjudit in flera musiker, varibland utmärkande bidrag kommer från brodern Patrick Müller, liksom Ruth Ellyeri och Philippe Doray. Med Thierrys styrande hand fortsätter de utforskandet av en minimalistisk musik, men delvis i sångformat – kring en minimal experiment-pop/punk – varvat med underbart flytande klanglandskap. De tio delarna, tillika bilder över temat självmord, förmedlas smått genialt och saknar motstycke.



liten_iskra_allemansratt.jpg

ISKRA

Allemansrätt
Ett Minne För Livet (1977)

Även om representanter från Tyskland, Frankrike, USA och Storbritannien dominerar NWW-listan, finns här en förhållandevis god spridning över länderna i Europa, Amerika och därutöver några inslag från Japan. Italien kniper en femteplats med närmare tjugo namn, men sedan kommer faktiskt lilla Sverige i form av följande åtta artister: Arbete och Fritid, Archimedes Badkar, Förklädd Gud, Ragnar Grippe, International Harvester, ISKRA, Samla Mammas Manna samt Älgarnas Trädgård. Bland dessa har jag valt att lyfta fram ISKRA och deras underbara album Allemansrätt från 1977. ISKRA kanske framförallt associeras med fri improviserad musik och naturligtvis är denna metod en väsentlig utgångspunkt i deras musik. När de gav ut sin första skiva, dubbelalbumet i serien ”Jazz i Sverige” på Caprice Records, dominerades musiken av frijazz och den fria improvisation som fanns nere på kontinenten, samtidigt som flera andra inslag också stod att finna. På skivan Allemansrätt tycks istället de övriga elementet från föregående skiva stå i centrum; närmare bestämt märks särskilt intryck av folkmusik från såväl Europa som Afrika och Asien. Det vi istället förknippar med den europeiska fria improvisationen – däribland de skriande orgastiska utbrotten och popcornsdansen – förekommer, men i mycket begränsad utsträckning. Den överväldigande mängden instrument imponerar och ännu mera brukandet av dessa. Resultatet är inget mindre än ett mångkulturellt äventyr i ordets bredaste bemärkelse, där musiken som allemansrätt synliggörs – öppen, humoristisk, generös och levande.



liten_lard_free_first.jpeg

Lard Free

Gilbert Artman's Lard Free
Vamp Records (1973)

Kreatören och trumslagaren Gilbert Artman startade den inflytelserika experimentgruppen Lard Free 1970. I början spelade de en friformsbetonad musik med inslag av rock och frijazz, men redan på första albumet, Gilbert Artman's Lard Free, hade vissa elektroniska element fått större utrymme och kompositionerna stramats åt – men bara till det bättre. Efterföljande två album (I'm around about midnight och Lard Free) lämnade än mer rum åt elektroniken, samtidigt som akustiska instrument fortfarande nyttjas friskt. Skärpan svek emellertid aldrig och gruppen lyckades, till skillnad från många andra, att hantera teknologin som en ”organisk” del av musiken. Samtliga tre album har sålunda åldrats med värdighet och får dessutom betraktas som musikaliska monster, vilka fortfarande har förmåga att förvåna och frälsa. Eftersom jag varken kan eller vill framhålla ett album framför de andra, förefaller det lämpligast att lyfta fram Gilbert Artman's Lard Free, eftersom det var här resan började. På öppningsspåret ”Warinobaril” dröjer det närmare två minuter innan ett skärande dissonant anslag på gitarr äntrar och sålunda fullbordar äktenskapet – med den precision som uttrycket ges, förälskar jag mig gång efter annan. Det som följer är inget mindre än ett mästerverk i den tyngd som förknippas med återhållen frustration – om det så gäller albumets drömsekvenser, frijazzinspirerade gubbgung, eller den elektriska urladdningen signerad Arp.



liten_magny_feu_et_r.jpeg

Colette Magny

Feu et rythme
Le Chant Du Monde (1971)

I Frankrikes stora vis- och sångtradition, kan vi också hitta mer banbrytande artister, av vilka NWW-listade Colette Magny, Beatrice ”Mama Bea" Tékielski och Catherine Ribeiro utgör representativa exempel (en annan omstörtare i detta led är förstås Brigitte Fontaine, men hon omnämns inte). Medan Tékielski och Ribeiro närmade sig rocken, sökte sig Colette Magny istället mot frijazzen och nutida konstmusiken under 1970-talet. Hennes Feu et rythme från 1971 måste lyftas fram som en mycket lyckad korsbefruktning av sångformatet med fri improvisation och nutida konstmusik, där hon begagnar sig av inga mindre än kontrabassisterna Beb Guerin och Barre Phillips, liksom tonsättaren Michel Puig och en ensemble under ledning av Diego Masson. Magnys väldiga röst ger en expressiv klang till textmaterialet, där vi för övrigt hittar så blandade författare som LeRoi Jones (Amiri Baraka), Max Jakobs, Pablo Neruda och Lewis Carroll. De fantastiska musikerna medverkar vidare till en underbart spännande och vild blandning i text och musik. Medan Feu et rythme är hennes mest originella och kanske intressanta inspelning, utmärker sig även det efterföljande och mer jazzbetonade albumet Répression, liksom 1975 års frijazzorienterade Transit.



liten_nu_creative_methods.jpg

Nu Creative Methods

Nu Jungle Dances
d'Avantage (1978)

Andra skivan att publiceras på Jacques Berrocal och Michel Potages lilla skivetikett var Nu Jungle Dances av Nu Creative Methods. Bakom namnet döljer sig en duo bestående av Pierre Bastien och Bernard Pruvost, vilka nyttjar en hel uppsjö av instrument, för att i en mycket lekfull anda utforska en slags primitiv outsidermusiks gränser. Duon nyttjar emellanåt förinspelade band, liksom bandloopar, som de improviserar kring på ett förundrande sätt. Med improvisation som metod, rör sig duon mellan en klangbild hemmahörande hos Harry Partch, medan musikens föresatser snarare pekar mot konstnären Jean Dubuffets musikaliska övningar. Emellanåt äntrar en sprucken, närmast retarderad jazz, för att åter försvinna ut i ett sällsamt vacker landskap. I mina öron är det här ett lika fantastiskt som egenartat äventyr, vilket aldrig upphör att förvåna och tjusa.



liten_plastic_people_egon_bondy.jpg

Plastic People of the Universe

Egon Bondy's Happy Hearts Club Banned
Scopa Invisible (1978)

När den fantastiska debutskivan av Plastic People of the Universe (här kallade Plastic People... Prag) utkom 1978, hade den tjeckoslovakiska gruppen redan varit verksam i tio år. Bandet bildades av bassisten Milan Hlavsa 1968, mindre än en månad efter att trupper ur Warszawa-pakten hade invaderat landet. Därmed var förutsättningarna inte de bästa redan från början. Plastic People:s nonkonformistiska livsstil låg inte i linje med vad kommunistregimen önskade, vilket ledde till arresteringar och sedermera att de tvingades till tystnad. Från och med 1974 kunde gruppen inte ens längre spela öppet, varför de sökte andra vägar, varigenom en hel undergroundkultur växte fram kring bandet. Det kan tyckas att Plastic People skriker av motståndsmusik, med hänsyn till såväl erfarenheter som deras hårda framtoning i musiken, medan medlemmarna själva lär ha hävdat att de inte var särskilt politiskt engagerade, utan helst bara ville spela sin musik. Beträffande deras utgångspunkter utövade Frank Zappa och Mother's of Invention stort inflytande (därav deras namn, ”Plastic people”, från Zappas låt), medan tyngden och skarvarna i musiken snarare pekar mot Captain Beefheart eller Faust. På Egon Bondy's Happy Hearts Club Banned består gruppen i en kvintett på slagverk, bas, klaviatur, träblås och fiol – även om en theremin också gör sig hörd. Inspelningarna kommer från perioden 1973–74 och har utförts i hemmamiljö. Under sådana enkla förhållanden är ljudet förvånansvärt bra och fångar dessutom deras otroliga urkraft, som vibrerar enda ut i fingertopparna. Om deras stil är förhållandevis stökig, så är de samtidigt inte lika komplexa som exempelvis Beefhearts avantgardeperiod. Däremot stansar de in rytmerna, vrålar mer än gärna i träblåset och förefaller överhuvudtaget kompromisslösa. Albumet är helt enkelt ett lysande dokument och innehåller dessutom en 60 sidor lång booklet, som behandlar scenen i Prag med utgångspunkt i Plastic People of the Universe.



liten_ribeiro_paix.jpeg

Catherine Ribeiro + Alpes

Paix
Philips (1972)

Catherine Ribeiros mest intressanta och egenartade musik tillkom i samarbete med gruppen Alpes, vars frontfigur, Patrice Moullet, också skrev merparten av musiken. Första gången Ribeiros otroliga stämma nådde mina öron lämnade den mig närmast lamslagen. Rösten låter skolad i Frankrikes långa tradition av vissånger (chansons), men i möte med gruppen Alpes, tar sig Ribeiro större friheter och låter stämman anta mer dramatiska uttryck. Genom musikens repetitiva, klangfokuserande karaktär tillsammans med enkla harmonier och melodier, utgör den en magisk fond för Ribeiros starka röst. Särskilt omtumlande upplevelser förknippas med deras tredje album, Paix, som i stor utsträckning utgår från repetitiva figurer på orgel och elbas, tillsammans med Moullets egenkonstruerade slagverk, vilket sammantaget med Ribeiros röst får en alldeles särskild karaktär.



liten_stratos_cantare.jpg

Demetrio Stratos

Cantare la voce
Cramps Records (1978)

Italienske sångaren Demetrio Stratos föddes i Grekland, men flyttade till Italien redan i ungdomsåren, där han på 1960-talet gjorde karriär som popidol. I början av 1970-talet startade han den inflytelserika progressiva rockgruppen Area, som blev relativt stora i hemlandet, medan de är att betrakta som relativt okända internationellt. Vid sidan av rockgruppen ägnade sig Stratos åt att studera människorösten, varigenom han utvecklade flera experimentella tekniker, som han dokumenterade på soloalbumen Metrodora och Cantare la voce. I slutet av 1970-talet lämnade han Area för att ägna sig helt åt röststudierna, men snart därefter (1979) avled han dock av en sjukdom. Det första albumet, Metrodora, har flera inslag av mer ordinär sång, medan efterföljande, Cantare la voce, snarare utforskar okonventionella tekniker genomgående. Båda skivorna är emellertid mycket intressanta och bra, medan den senare visar på ett mer banbrytande arbete, som befinner sig någonstans mellan ljudpoesi, ljudkonst och röststudier. Stratos förundrar och man ställer sig förstås frågan vad han hade företagit sig om inte hans tidiga bortgång hade hindrat honom.



liten_wishart_red_bird.jpeg

Trevor Wishart

Red bird – a political prisoner's dream
York Electronic Studios (1978)

Bland listans mindre kända komponister finner vi engelsmannen Trevor Wishart, vars musikaliska verksamhet ringar in flera områden – ofta i en gränsöverskridande, intermedial mening. Hans verklista innehåller elektroakustiska bandstycken, musikteater, platsspecifika events, ljudpoetiska skapelser och mycket annat. Vidare utgör rösten ofta ett viktigt och centralt verktyg, vilket vi också får uppleva i ett av hans mest fascinerande verk, ”Red bird – a political prisoner's dream” (1973–1977). Detta verk befinner sig någonstans i gränslandet mellan elektroakustisk bandmusik och ljudpoesi, där ljudmaterialet domineras av fågelläten; ljud från kroppar och djur; ord (”reason” och ”reasonable” noteras särskilt); samt maskiner. Tillsammans med annat material har Wishart vidare konstruerat en mycket egenartad värld, där symboler och allusioner bygger långa kedjor av sonora händelser. I återutgåvan på CD tecknas ett exempel på hur stavelsen ”rea” ur ”reasonable” utvecklas på följande vis: ”rea” – knakande dörr – igenslagen dörr – bok – boksidor – fågelflock. Från en stavelse utvinner alltså Wishart en lång kedja av ljudhändelser. Betänk att kompositionen utfördes på band – klippa och foga samman – och resultatet dessutom är mycket lyckat, varför det knappast förvånar att verket tog fem år att slutföra. Här bör man poängtera att idématerialet aldrig ligger till last för resultatet – istället äntrar vi en lika besynnerlig som fantastisk värld, där lyssnaren styrs av sin egen kreativa förmåga att skapa mening och betydelse, eller bara låta sig hänföras av äventyret.



liten_znr.jpg

ZNR

Barricade 3
Recommended Records (1981)

Bakom ZNR döljer sig Hector Zazou och Joseph Racaille, vars projekt förknippas med en reduktionens musik, där intryck från Satie ofta uppenbarar sig. Deras första album, Barricade 3, gavs ursprungligen ut 1976 och framfördes på tangentinstrument som piano, orgel och synth, med inslag av träblås, gitarr och röst. En utpräglad absurd humor präglar styckena, vilken dels uppenbarar sig i betoningen på synthljudens mest onaturliga karaktärer, men även i triviala taktarter och melodier, liksom ett slags håglöst förhållningssätt till både framförandet och musiken. Samtidigt finns flera mycket vackra stycken, i vilka Saties ande ofta ger sig tillkänna, medan även Robert Wyatts experimentella pop tycks skymta förbi, draperad i en excentrisk dräkt. Likaså duons andra och sista album, Traité de mecanique populaire, för ofta tankarna till Satie, medan den absurda humorn har tonats ner och ljudbilden är fylligare och styckena spelas fokuserat. Det blir aldrig för slätstruket, men Barricade 3 förefaller ändå mer intressant genom dess allvarliga leende i patafysikens tecken.



Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry